torsdag 5 februari 2009

ibland blir jag rädd för mig själv.
ibland överväldigas jag av alla känslor som lagras inom mig och till slut når gränsen. då jag sprängs.
känslorna väller ut som vid ett vulkanutbrott. och mitt uppe i allt det där känns det som det inte finns någon botten, inget ände, bara ett stort svart tomrum som äter upp mig.
ibland i vulkanutbrottet är jag övertygad om att jag håller på att dö. när känslorna rasar och jag skriker ut min ångest. då är jag rädd.
livrädd.
för det känns som om jag håller på att kvävas. jag får ingen luft.
men sen efteråt när jag ligger och skakar på golvet känner jag att jag faktiskt andas. jag lever! jag är urlakad och trött, men tömd på känslor och ångest.
varje rörelse är en ansträngning. men jag lever. och jag vet att jag kommer klara mig ett tag till innan nästa vulkanutbrott. dagar, veckor, ja ibland månader.
så då skrapar jag upp mig själv från golvet, tar ett djupt andetag och låtsas som om ingenting har hänt.
tills nästa gång.


nu var det ett bra tag sedan jag hade en panikångestattack faktiskt. tacka fan för det.

5 kommentarer:

Pearldrop sa...

det var en sån dag jag hade igår :/

oj, kul att höra det som aprilskämt då hehe ;)

Sara sa...

det får du göra :) nu blir det ljusare och ljusare om dagarna, har du märkt det? tänk på det när dina dagar känns mörka. snart slipper vi mössor och jackor och kan grilla och spela brännboll i shorts och linne. sommaren är snart här! det ser vi fram emot :) eller hur?

Pearldrop sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Pearldrop sa...

Jag har haft iaf, igår var dock en jobbig dag, men värre har jag varit med om och överlevt hehe

tack :)

. sa...

Tusen kramar till dig-jag vet hur det är.