onsdag 10 februari 2010

Jag var på jobbet lite tidigare imorse. Dels för att försöka hinna få lite mer information om vad som skulle hända under dagen och dels för att mamma erbjöd sig att skjutsa dit mig i samband med att hon började jobba klockan sju, även hon. Hon som tog emot mig var väldigt trevlig och sådär, men jag tyckte ändå att informationen var lite sisådär. Jag frågade tusen saker iallafall.

Sen började telefonjäveln ringa. I samma stund som en mamma kom för att lämna sitt barn och berättar att Calle ska med Lisa hem (barnen heter i själva verket något helt annat) och att jag ska ändra det i pärmen. Mamman hävdar att Lisa ska hem klockan 13.00 efter friluftsdagen men i pärmen står det att hon slutar 15.00. Jag blir svettig. Min kollega är i telefon. Jag säger som det är, att dets står att Lisa ska hem klockan 15.00. Mamman tror att det står fel. Men säger ändå att OM det skulle vara så att hon inte går hem förrän då ska han ändå med henne. Jag noterar detta i marginalen. Barnen droppar in en efter en och det börjar bli dags att servera frukost.

Efter det är läget ganska stressigt och jag skulle ta med mig alla mina barn bort till avdelningen där jag var igår. Ni kan ju tänka er hur det såg ut. 12 ungar i en hall med overaller, mössor och diverse vintersportleksaker som pulkor och skidor och annat. Nu blev jag svettig igen. Fick hjälpa en kille att bära hans tefat. Hade dessutom en viktig pärm samt tre liter mjölk i famnen. Vid vändplanen stod en flicka som jag kände igen från gårdagen. Bredvid står hennes pappa. Han ropar och frågar om de ska samlas där de står? Javisst, svarar jag, fast jag inte har en jävla aning för det är ingen som har informerat mig om det.

Plötsligt står där tre barn. Jag kommer på att jag inte behöver bära med mig tefatet hela vägen utan kan lämna det hos sin ägare som också ställt sig där för att vänta på bussen. Vänder mig om och ropar: Rasmus! Kan du ta ditt tefat här? (Rasmus är ett fingerat namn) Söker ögonkontakt med den lille killen men lyckas inte. Sen hör jag en liten stämma från andra sidan: Det är jag som är Rasmus. Rasmus står på andra sidan och tittar förvirrat på mig. Jag slänger över tefatet till honom och skäms en smula när jag känner flickans pappas ögon i nacken.

När jag kommer in i lokalen är det stressigt, folk överallt och barn som tappat bort sina pulkor. Jag hjälper till med att få in all mat och dryck i bussen.
Till sist lyckas vi ändå stuva in oss själva och de barn som ska åka buss från vår avdelning in i bussen. En liten flicka med utländsk härkomst frågar försiktigt om jag vill sitta hos henne. Det vill jag såklart. Jag känner att jag typ inte har koll på nånting men hänger liksom bara med.

Väl framme trodde jag att de skulle göra någon slags genomgång över vad som skulle komma att ske härnäst. Men innan jag hann av bussen hade typ alla barn skingrats och börjat åka pulka och skidor redan. Klockan är lite innan nio på morgonen och solen försöker leta sig fram. Ställer mig i pulkabacken och låtsas känna igen alla barn. En annan fröken kommer förbi och muttrar att det minsann inte är lätt att se vem som är vem när de har stora vinterkläder, mössor och hjälmar på huvudet. Phew, tänker jag. Inte BARA jag som har svårt med det alltså. Min tanke är att typ gå fram till alla barn om jag ser att någon skadat sig eller så, och sen om de hör till min avdelning eller inte är inte så viktigt.

Efter att ha traskat omkring fram och tillbaka framför pulkabacken och spanat i en halvtimme, höll mina fötter på att frysa till is. Jag är inte van vid att vara ute på vinterexpeditioner, och har därmed inga bra skor för ändamålet. Hade tänkt ta ett par raggsockor, men det fick inte plats i skorna så det fick bli två par strumpor istället. Det hjälpte ingenting. Efter ytterligare några minuter var jag tvungen att gå in i stugan för att tina upp. Fidck dåligt samvete för att jag inte vaktade backen, trots att det var flera andra fröknar där, så jag vågade inte stanna inne särskilt länge.

Sådär fortsatte det sedan resten av tiden. En halvtimme ute, sen var jag verkligen tvungen att gå in igen. Fy fan vad jag frös! Och inte bara om fötterna heller utan om resten av kroppen, trots att jag hade långisar, tjocka överdragsbrallor, långärmad tröja, stickad kofta, varm jacka, mössa, halsduk och vantar på mig. Ställde mig vid brasan en stund men det hjälpte föga. Det var fötterna det var värst med. Kände mig väldigt utanför idag. det var typ ingen av de andra fröknarna som pratade med mig förutom två stycken som jag träffade igår. Ingen av de andra yttrade typ ett ord. Och de var många eftersom de var med från flera olika avdelningar. Ingen frågade vem jag var. Jag kände mig lite osynlig. Längtade hem, frös som en idiot och började bli irriterad. Jag hade liksom inte bett om att få åka på någon jäkla friluftsdag och frysa fötterna av mig! Surade lite vid brasan igen. Tänkte i mitt stilla sinne: Jag hatar friluftsdagar. Det hade jag förmodligen inte gjort om jag haft ordentliga kläder och skor på mig.
Hjälpte barn att få på vantar, knäppa hjälmar, lokalisera soptunnor och dra upp dragkedjor. Och spana i backen förstås.

Sen var det dags för korvgrillning. Äntligen. Tänkte att det inte skulle dröja innan det var dags att åka hem efter det. Det skulle bli skönt. Någon ropade på mig och bad mig hjälpa till vid maten. Jag gick villigt dit och tog en grilltång i näven, sprättade upp ett paket med korv och grillade och grillade och grillade. Jag har nog fanimej grillat 500 korvar eller så idag! Efter 45 minuter med tårfyllda, rökiga ögon och konstant inandning av röken gav jag upp. Mina fötter alltså... De gjorde så ont att gå på att jag trodde de skulle gå av. Så kalla var de.

Famlade mig in i stugan för att få upp lite värme igen. Jag satt på en bänk i stugan när en liten pojke från igår kommer fram till mig och pratar lite och sen spontant kastar sig runt halsen på mig och kramar mig. Hihi. Så jävla go unge! Det jag gillar mest med barn är just deras spontanitet.
Vid det här laget luktade jag som fem jävla majbrasor. Jag hatar verkligen doften av brandrök. Efter att ha tinat upp fossingarna något var det dags för ett sista ryck i pulkabacken.

När jag såg bussen svänga in kände jag mig ganska tillfreds igen. Snart, snart skulle jag få komma hem til värmen. Nu började det svåra. Att samla alla barn som spridit ut sig överallt. Vi hade lyckats samla ihop alla barn utom ett. Jag fick gå tillbaka och leta. Och jag ser den lilla damen sitta på huk och försöka få in sina skidor i ett skidfodral. Hjälper henne att bära hennes grejer sen går vi mot bussen. Hon vill att vi ska sitta bredvid varandra. Jag säger att vi kan göra det om det finns plats. Det gör det inte. Det finns bara en plats här och en plats där.

Den lilla blyga tjejen från imorse har sparat en plats åt mig och frågar igen om jag vill sitta hos henne. Och sen frågar hon om jag ska med till hennes klass när vi kommit fram. När jag säger att jag slutar när vi kommer tillbaka blir hon ledsen. Jag frågar om hon haft roligt, hon säger ja men att hon fryser. När vi kommer tillbaka hjälps vi åt med att ta ut alla pulkor och tefat från bussen och sen får jag hjälp med att hitta en lönerapport att ta med hem och fylla i. Sen går jag hem.

Lägger mig direkt i badet och är skitnära att somna. Fy fan, vilken lång dag det har varit! Mycket beroende på att vi varit ute hela tiden och det varit så jävla kallt. Dagen hade förmodligen gått snabbare om jag hade åkt lite skidor jag med.
Mamma kikade hit en liten sväng efter jobbet och hon tog med mina kläder hem, jacka, mössa, halsduk, ja, alltihop, för att tvätta eftersom jag luktade som en gammal sotare. Efter att hon åkt går jag och lägger mig. Somnar med en gång och sover i två timmar.

Jag är fortfarande skittrött. Tror inte att jag komer piggna till något mer idag faktiskt. Och så fryser jag fortfarande. Jag kommer väl att vakna imorgon och vars skitsjuk säkert. Det känns som om jag håller på att bli sjuk. Jag är varm som tusan men fryser ändå. Inget bra tecken.
Nu ska vi snart göra lite mat här i huset och sen blir det soffan resten av kvällen. Efter So you think you can dance blir det raka vägen i säng. Imorgon är jag ledig. Det ska bli gött, för sen jobbar jag fredag, lördag och söndag.

Förlåt att jag skriver långa romaner nowadays. Förstår om ni inte orkar ta er igenom hela inlägget. Jag ska bättra mig.

1 kommentarer:

Tezz sa...

åh lider med dina stackars fötter... satan så kallt det ska ha varit för dig!! *brrrr*

Ska man va i skidbacken ska solen lysa varm och det ska vara i sälen där man blir brun på köpet ;)

Duktig du är som gör det bästa av situationen med massa okända barn (och föräldrar)!! Skulle inte vilja vara i den sitsen.. tycker det är svårt nog att känna igen två barn bland en mängd andra.. då mina egna menat...;)

Tycker det är grymt dåligt av personalen att inte prata med dig!!!

Hoppas du slipper bli sjuk, men efter att blivit så där ordentligt nedkylld så är det inte svårt att bli de....ta hand om dig!!!