måndag 8 februari 2010

Idag har det varit ganska jobbigt på jobbet. Mestadels eftersom det varit två mycket ovana vikarier och så jag som jobbat ihop. Har sprungit som en idiot med medicin, insulin och tagit blodsockerserier och försökt hålla koll på saker och ting. Men det gick bra!

Mor kom och hämtade mig efter jobbet och så åkte vi till moster S och hämtade syrrans massagebänk plus min kamera och det andra som blev kvar när vi rusade iväg därifrån i lördags kväll. Direkt jag kom hem bytte jag om och så åkte jag och Jonas ut och åkte skidor. Jag hade bestämt det redan igår att jag skulle försöka mig på det idag. Det gick inte så bra dock. Till saken hör att jag inte har åkt längdskidor sen jag var 12. Dessutom var det en lång runda.

För det första så har jag inga riktiga stavar. De jag använde mig av idag är alldeles för korta. För det andra så hade jag noll valla på skidorna. Noll. Detta innebar att jag gled mer bakåt än framåt. Jag kunde stå still där det var plant och ändå glida bakåt. Det fanns inget som helst grepp på skidorna. Detta gjorde naturligtvis att jag var tvungen att ta i ÄNNU mer med armarna för att överhuvudtaget kunna röra mig framåt.

Efter ungefär 500 meter var jag nära att ge upp. Det var så otroligt jobbigt. Mina armar var typ döda. Men jag är dotter till min mor, och minst lika stönig, så jag stakade mig vidare och flåsade som ett helt tröskverk. Sen kände jag att fan, jag orkar inte. Jonas var schysst och bytte stavar med mig. Han kan typ åka utan stavar alls om han vill han. När jag fick de andra stavarna gick det lite bättre, men det var sååå tungt, så tungt att komma framåt när skidorna ville glida bakåt.

Jonas hade INTE förvarnat mig om att nästan första halvan av det där jävla spåret bestod av uppförsbacke! Jag höll på att avlida faktiskt. Jag lyckades även med bedriften att ramla när jag stod still på nästan helt plan mark. Vet inte hur detta gick till riktigt.

När jag lyckats komma 2 kilometer trodde jag fan inte att jag skulle orka ända bort till rastplatsen som var strax efter 2,5 kilometersgränsen. Men dit kom jag. Och det var som en dröm att få ta av sig skidorna och sätta sig ner en stund och hälla i mig vatten och trycka in 2 bullar i gapet.

Efter några minuter höll jag på att frysa ihjäl. Svetten (ja, svetten, Jag var fan dyngsur av svett efter att ha flåsat mig uppför världens längsta och segaste backe) började torka och jag kände att det var dags att åka vidare. Jonas hade inte fikat klart så han satt kvar en stund och lät mig åka ensam. Innan jag åkte höll jag på att protestera mot att behöva åka ensam. Jag höll på att häva ur mig att jag fan inte visste var jag skulle! Sen kom jag på att det bara var att följa spåret.

Jag stakade mig fram och jävlar vad det gick undan! Nu var det plötsligt nedförsbacke. Det gick mycket bättre än uppför. Tills jag kom till en skarp kurva vill säga. Där det dessutom inte var något spår just i kurvan. Helvete, detta kommer inte sluta väl, hann jag tänka medan jag funderade på hur man bromsar alternativt svänger. Lyckades inte med vare sig svängandet eller bromsandet. Jag föll som en bowlingkägla där i kurvan. Förmodligen berodde det mycket på att det inte fanns något spår just där. Det är nog många som ramlat där och liksom suddat ut spåret med sina rumpor. Tog mig osmidigt upp igen efter att ha kravlat omkring där en stund med mina superlånga skidor på fötterna.

Det var så jobbigt vid det här laget. Jag var så trött. Och hade så jävla ont i armarna och i rumpa/höfter. Jonas kom ikapp och efter att ha kämpat en stund till var jag framme vid målet! Vilken jävla lättnad. Jag klarade det! Det gick inte särskilt snabbt och det var bara på ren vilja som jag orkade, men klarade det gjorde jag! 5 jävla kilometer. Det är en halvmil det. Det är hur långt som helst för en ovan skidåkare som mig. Jag borde nog inte ha gett mig på det såhär tidigt i min karriär, men Jonas insisterade och jag var korkad nog att lyssna.

La mig i ett hett bad när jag kom hem. Orkade inte lyfta benen fast jag låg i vattnet. Trodde man blev tyngdlös i vatten? Men mina ben kändes som blyklumpar. Och jag har så ont överallt. REDAN! Jag vill verkligen inte tänka på hur det kommer kännas imorgon. Fy fan. När jag kom tillbaka tänkte jag att jag nog kommer göra om detta snart igen. När jag var mitt uppe i det undrade jag vad fan jag höll på med och att jag fan aldrig kommer åka något mer.

Jag brukar imitera Gunde Svan in action ibland när jag försöker vara lustig. Jag åker längdskidor inomhus. Med inbillade skidor och stavar. Ser verkligen proffsigt ut. Jag kanske borde inse mina begränsningar och hålla mig till det?


Note to self: Fixa ordentliga stavar samt valla.

Om inte: Åk inte längdskidor i en halvmil ever again.



Vintriga träd.

In action.

En minut senare ligger jag raklång i ett plant spår. Bildbevis! Jonas var snabbt framme med kameran. Här ligger jag och skrattar så att jag håller på att pinka ner mig.

Solen sken så vackert på trädtopparna.

Delmålet. Den underbara bänken efter 2,5 kilometers åkande. Det var lite snö på den, men vi gjorde plats åt oss i mitten. Ser ni hur utmattad jag ser ut, trots att jag försöker hålla god min? ;)

Mys på bänken.

På vägen hem var himlen kanonfin i skymningen.

I mål efter 5 kilometers kämpande! I fucking did it.

6 kommentarer:

Ananas sa...

Duktig du! Mysig eftermiddag ni verkar ha haft :)

Milla sa...

Ananas:

Tack du! Men så mysigt vet jag inte om det var. Det var mest jobbigt. :P Du har ju lösenordsskyddat din blogg. Tråkigt! :(

Therese sa...

Du är inte dålig du! Riktigt imponerad är jag :) Och fina bilder! Gillar speciellt den då du ligger ner i spåret ;)

Annika sa...

Vad duktig du är! :D Kram

Marie sa...

Heja dig :-) Jag skulle ha gett upp innan första backen *s*

Titti sa...

Va duktig du är =) Det där skulle jg ALDRIG orka !!! Ni verkar ha haft en supermysig dag i alla fall !!!

Kram Titti