fredag 9 september 2011

Ibland när jag känner att bebis sparkar och har sig därinne tar känslorna över och jag kan inte hejda mig, jag börjar prata högt med liten. Som tur är har det bara hänt hemmavid ännu. Det skulle kännas dumt om jag tex på jobbet eller bussen skulle utbrista: Nämen, hej liten! Är du vaken? Folk skulle väl tro att jag var schizofren.

För några minuter sedan kände jag massa rörelser och jag hörde mig själv säga: Hej älskling! Du är så fin, så fin. Och sen började jag automatiskt klappa på magen och så kom tårarna. Lyckotårar alltså. Gud. Jag blir så glad när jag verkligen känner att det är någon därinne. Eftersom jag haft så svårt att tro på denna graviditet hela tiden (mycket på grund av avsaknad av symtom och en superbra och lätt graviditet hittills), kanske det känns extra mycket för mig när jag väl känner att liten ÄR där och rumsterar runt? Jag vet inte. Men jag vet iallafall att det är genuin lycka i hjärtat varje gång jag känner en rörelse. Jag älskar dig, liten.

0 kommentarer: