söndag 26 februari 2012

Igår var jag och J i stan på lite trevligheter. Vi hade biljetter till A night at the opera, en hyllning till Queen. Jag kände mig jättestolt över att jag vågade mig ut ur lägenheten. Bra var konserten också! Bra som fan. Johan Boding har en riktigt schysst pipa. Och återigen slås man över hur fenomenala Queen är/var. Vi var på en Queen-musikal när vi var i London och det var helt fantastiskt.

Mamma passade Molly och det gick finfint. :)

Igår var jag och bonussyster hemma hos mamma med våra bebisar och grillade korv. Det var en jättehärlig dag med solsken och det kändes verkligen som att våren är i antåg. Det blåste lite dock. Bebisarna låg nerbäddade tillsammans i mammas vagn och hade det mysigt.



fredag 24 februari 2012

Idag är Liten 6 veckor gammal. Det är helt sjukt hur man kan älska någon så otroligt mycket som jag älskar denna lilla människa.


Är det sant att jag håller att barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjädrarna blinkar och solen känns varm
och himlen utan en prick?

Vad är det för tid?
Vad är det för år?
Vem är jag?
Vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever
på jorden jag står, var har jag varit förut?

Jag väntade visst miljoner år på denna enda minut.

torsdag 23 februari 2012

Idag har jag och Molly varit ute och gått med Zarah och Liam i den underbara vårvärmen! Helt fantastiskt skönt var det ute och jag har känt mig både pigg och glad hela dagen! Tänk vilken skillnad lite solljus kan göra för ens välmående.

Molly växer så det knakar. Nu är hon 55 cm lång och väger 4216 g.

onsdag 22 februari 2012

Well. Mitt läkarbesök igår gick bra. Det verkar som att läkningen går som den ska. Måste dock fortsätta med knipövningar då musklerna down under inte riktigt är som förut. Fick en remiss till en sjukgymnast som ska informera mig lite mer om svanskotan och hur jag bör agera för att den ska läka så bra som möjligt - ska jag sitta så mycket jag orkar, ska jag undvika att sitta, kan jag använda en sittring för att underlätta, ja. Såna saker.

Blev dessutom sjukskriven till sista mars, vilket känns väldigt skönt. Jag fick rådet att försöka vara ute och gå och försöka att inte stänga in mig, utan leva lite, även om det känns jobbigt och oroligt eftersom jag är så jävla rädd för läckage. Doktorn tror att det påverkar mig så mycket psykiskt om jag liksom stannar hemma bara utifall att det skulle hända något.

Och idag var det dags för Mollys läkarbesök. Det började inte bra. Barnläkaren var nämligen sjuk! Istället var det en allmänläkare från vårdcentralen där. Egentligen hade jag föredragit att få en ny tid till den "riktiga" läkaren... Menmen, Hon gick igenom besiktningen iallafall.
Prickarna trodde han inte var någon fara. Han nämnde dom inte ens trots att hon låg där och var alldeles rödprickig över hela magen. Jag fick själv ta upp det.

Han tyckte jag skulle smörja med hydrokortisonsalva någon vecka och se om det blir bättre. Om det inte blir det fick jag rådet att undvika mjölkprodukter i två veckor för att se om det blir bättre då. Så vi får väl testa och se om det hjälper att smörja. Jag har ju smörjt henne med en vanlig babylotion en gång om dagen, men det har iallafall inte hjälpt ett smack.


tisdag 21 februari 2012

Skruttan sussar sött i bilen på väg hem från sjukhuset.


Imorgon ska lillfisen på läkarbesök. Vi ska då passa på att ta upp hennes prickar. Vi trodde från början att det var vanliga hormonplitor, men nu har hon fått mycket fler. Överallt nästan. Mest i ansiktet och ner över bröstet och magen, men även lite på armar och ben. När vi var på BVC senast så sa BVC-tanten att det kanske kunde vara allergi mot komjölksprotein, något som jag också misstänkt. Jag hoppas verkligen att det inte är det! Tycker inte riktigt att symtomen stämmer in, men vad vet jag.

Kanske är hon bara överkänslig mot tvättmedlet vi använder? Fast då borde det ju vara ännu mer, över hela kroppen liksom. Nu försvinner det nästan ibland och blossar sedan upp igen. Hon är dessutom väldigt torr i ansiktet. Kanske är det någon infektion som behöver penicillinbehandlas? Hoppas att läkaren kan svara mer på vad det är för något. Hon verkar inte ha ont av utslagen, men det ser ju inte så trevligt ut.


Idag ska jag in till Specialistmödravården på ett återbesök och se hur min bristning läkt. Det känns som att jag ska få min dom. Godkänd eller icke godkänd. De ska kolla knipförmåga osv. 

Jag är nervös. Både för vad läkaren kommer säga och för själva undersökningen som gjorde så jävla ont förra gången! Hoppas verkligen att hon förlänger min sjukskrivning ett tag till.

onsdag 15 februari 2012

Det hela började strax efter 06.30 på torsdagen den 12/1 när jag låg och sov. Jag skulle ändra ställning i sängen och hör ett litet "popp" och känner hur det börjar rinna mellan benen på mig. Snabbt som ögat sprätter jag upp ur sängen och halkar iväg som Bambi på hal is mot toaletten. Jag förstår direkt att det är vattnet som gått. Konstigt nog känner jag mig oerhört lugn.

Jag sitter på toaletten en stund sen virar jag in mig i en handduk och går och hämtar min telefon för att meddela J, som är i Vänersborg och jobbar, att det är på gång. Efter att jag ringt honom ringer jag förlossningen. De säger att jag ska avvakta lite och ringa till Specialistmödravården klockan 8.00 för att få en tid dit för kontroll.

Ringer syrran och berättar att jag snart ska få en bebis! Efter lite överläggande med mig själv ringer jag även mamma. Vill inte oroa henne i onödan, samtidigt som jag vet att hon skulle oroa sig ännu mer om hon försökte få tag på mig och jag inte svarar i telefon. Syrran kommer över strax efter klockan 07.00 och torkar bort fostervatten från golvet och hjälper mig förbereda och packa det sista. Fortfarande är jag väldigt lugn. Tar en dusch runt 7.30 och äter sedan frukost. När klockan är 8.00 ringer jag Specialistmödravården och får en tid där klockan 13.00.

Vattnet fortsätter att rinna och jag får byta handduk några gånger. Annars händer inte så mycket. Har en svag mensvärksliknande smärta i ryggen och lite i magen men ännu inga riktiga värkar.
J kommer hem 09.15. Klockan 09.40 kommer en annan slags smärta och jag tror det är första värken. Lägger mig för att vila strax efter klockan 10.00. Värkarna börjar komma lite mer regelbundet nu med 7-9 minuters mellanrum.
Vi åker in på kontroll och på vägen in avtar värkarna. Därinne hinner jag bara ta av mig på nederdelen så kommer ganska mycket vatten och splaschar ner golvet och doktorns skor. Det konstateras att det utan tvivel är fostervatten som kommit och enligt undersökningen är jag inte öppen en enda centimeter ännu. Besvikelsen är stor. CTG:n ser bra ut . Får lite information om att man bara får gå 72 h med vattenavgång innan man blir igångsatt om inte förlossningen startar av sig själv. Sedan blir vi hemskickade i väntan på värkar.

Jag hinner knappt sätta mig i bilen förrän jag känner att värkarna börjar komma ganska tätt. Får fyra värkar på 20 minuter som jag andas mig igenom så som jag har lärt mig.
Klockan 16.30 har jag oregelbundna värkar med 2-13 minuters mellanrum.
Mellan 16.45 -18.00 kommer de med ungefär 6 minuters mellanrum.
18.10-18.40 är det 3-4 minuter mellan värkarna.
18.45 går jag upp och går lite för att försöka få igång det mer ordentligt, istället avtar de något och kommer med cirka 6-7 minuters mellanrum.
19.30 går vi ut på en promenad runt kvarteret i ungefär en kvart - får 2-3 värkar på den tiden. Kvällen fortsätter med oregelbundna värkar. 22.30 har jag värkar med 3-6 minuters mellanrum. När klockan är 01.45 kommer de ganska tätt, 4 minuter mellan, och vi bestämmer och för att åka in till förlossningen.

Blir uppkopplad på CTG. Allt ser bra ut. Andas mig igenom värkarna och får massor av beröm av barnmorskan över att jag är så lugn trots ganska starka värkar. Blir inte undersökt (på grund av infektionsrisken eftersom vattnet gått) då barnmorskan inte tror att det är dags riktigt ännu eftersom jag är så lugn och tar värkarna så bra. Hon tycker vi kan checka in på patienthotellet eftersom vi har en bit hem och det kanske inte kommer dröja jättelänge tills det drar igång på riktigt. Får två citodon för att jag ska kunna slappna av och sova lite. Väl på patienthotellet får jag ännu starkare värkar och jämrar mig att jag nog snart inte orkar längre. Är skiträdd för att jag inte öppnat mig något och att smärtan kommer bli ännu värre sen när jag börjar göra det. Knappt en timme står jag ut sen orkar jag inte mer. J får hämta en rullstol som han kör mig tillbaka till förlossningen i.

Kommer in på förlossningsrum 6. Samma barnmorska som under natten hälsar oss välkomna. Då är klockan ungefär 06.00 på morgonen. Byter om till en vit rock och lägger mig i sängen. Klockan går och mina värkar är intensiva. Säger till J att jag snart inte orkar med smärtan utan smärtlindring. Blir sur för att ingen kommit in och kollat till oss sedan vi kom in på rummet. Till slut ringer jag på klockan och en undersköterska kommer in. Jag säger att jag har krystkänsla och att nu får FAN NÅGON KOMMA IN OCH UNDERSÖKA MIG!

En barnmorska kommer in runt 07.10 och undersöker mig. "Oj då, du är ju öppen 10 centimeter redan! Nu blir det snart bebis!" Säger barnmorskan, och jag blir helt paff. Och såklart glad över att jag klarat mig helt utan smärtlindring under hela öppningsskedet. Jag har nog högre smärttröskel än jag trodde! Nu får jag äntligen stifta bekantskap med lustgasen, som kom att bli en kär vän under resten av förlossningen. Känner mig hoppfull om att det ska bli en relativt snabb och lätt förlossning när så mycket av jobbet redan är gjort.

I vanliga fall brukar man få antibiotikadropp när vattnet gått för att förhindra eventuella infektioner, men eftersom jag var fullt öppen när jag kom in så skulle det inte hinnas med. Har regelbundna värkar och får ställa mig på knä i sängen. Har en låg dos på lustgasen men tycker ändå att den hjälper. J servar mig med vatten. Jag är jättetörstig hela tiden. Annars vill jag inte att han ska "hjälpa mig" utan jag är helt inne i mig själv i det här stadiet. Undersköterskan som är med tjatar om att jag borde dricka röd saft istället för vatten då det är sött och kanske piggar upp mig lite. Jag vägrar, men hon är enveten och till slut ber jag henne att "gå och hämta den där jävla saften då."

Klockan 08.15 står det i journalen att jag har sammandragningar med 6 minuters intervall och att jag har det ganska bra och att lustgasen fungerar. Jag börjar dock bli trött. Jävligt trött. Jag har inte sovit sedan vattnet gick på torsdag morgon, alltså för över ett dygn sedan, och inte heller ätit på väldigt länge. Efter ett tag blir mina värkar svagare och det bestäms att jag ska få värkstimulerande dropp. Det sätts strax innan klockan 10.00. Jag får 20 ml/h. Får lite mer regelbundna värkar, men förlossningen går ändå inte framåt. Bebisen ligger med huvudet nedanför spinae men fortfarande lite för högt upp och verkar inte vilja sjunka ner. Barnmorskan sätter fyra nålar i ryggen på mig eftersom jag har så ont. Det hjälper inte ett dugg.

J får till uppgift att förse mig med vatten och druvsocker. Jag börjar känna mig maktlös och frustrerad över att det inte går framåt. Jag blir tappad på 75 ml urin. Värkarna blir inte starkare trots att droppet höjs. Och tröttheten är överhängande. Det beslutas att lägga en sugklocka för att få ut bebisen. Jag kommer ihåg att de sa något om att man inte kan lägga klockan så många gånger och att det i värsta fall kan sluta med kejsarsnitt. Sen minns jag typ inte så mycket. Det är som ett töcken. Folk väller in i rummet och 7-8 barnläkare, barnmorskor och undersköterskor står runt mig. En barnmorska säger att hon ska trycka mig på magen samtidigt som en av läkarna drar med klockan när jag får en värk. Fortfarande har jag inga krystvärkar. Droppet höjs hela tiden för att mana fram värkarna. Jag får en bäckenbottenbedövning som gjorde ONT när hon la, men vid det här laget bryr jag mig inte så mycket längre, jag vill bara att det ska ta slut.

Det känns obehagligt när jag blir tryckt på magen.Det diskuteras bland personalen om de ska lägga klockan eller inte, men ingen säger något till mig eller J personligen. Enligt journalen drar de med klockan fyra gånger, varav den lossnar en av gångerna och läkaren nästan flyger in i väggen av kraften. Det värkstimulerande droppet är uppe i 300 ml/h till skillnad mot 20 ml/h som det var i början. Jag släpper inte lustgasen alls nu utan andas i masken hela tiden. Till sist säger de att det nu är sista försöket och ber mig ta i. Jag krystar för kung och fosterland trots avsaknad av ordentliga värkar och då kommer hon ut. En blålila liten sak läggs upp på mitt bröst. I journalen står att hon hade navelsträngen runt halsen ett varv. Jag är helt slut. Lycklig, men slut. Närmare 30 h tog det. Jag frågar om det gick bra och om bebisen mår bra och får bekräftat att det inte är någon fara. Sen frågar de om vi hann se vad det blev. Det gjorde vi inte, så de håller upp bebisen mot oss. "En flicka..." piper jag fram mot J.

Efter en liten stund kommer moderkakan ut utan problem.
"Du sprack en del", säger barnmorskan när hon undersöker mig. Jag får Cytotec rektalt för att stoppa blödningen. Hon hämtar läkaren som konstaterar att jag måste till operation. Jag är vid det här laget helt väck och fattar typ ingenting. J får lillan till sig och jag rullas iväg. Jag får veta att jag förlorat 1,2 liter blod.

I operationssalen råder god stämning och narkosläkaren skämtar med både mig och personalen. Sen somnar jag och när jag vaknar igen har det gått flera timmar. Jag mår illa och får två olika sorters medicin mot illamående plus smärtstillande. Och jag är så trött, så trött. Känner en slang mellan benen och förstår att jag fått kateter. De säger att J och bebisen snart kommer till mig. Jag får en bristning i vaginan, i mellangården och i ringmuskeln. Dessutom har jag brutit svanskotan, förmodligen på grund av det yttre trycket på magen.

Jag fattar inte vad det innebär. Jag förstår inte då hur lång läketid och rehabilitering jag har framför mig. Eller om jag kommer få men längre fram. Just då är jag bara så glad över att det är över och att jag har min älskade bebis hos mig.

Förlossningen blev inte alls som jag hade tänkt mig och personalen handlade helt fel. Men det är en annan historia. En anmälan kommer iallafall att skickas in till patientnämnden från mig.


Fredagen den 13/1 klockan 11.12 kom Molly till oss. 3255 g och 51 centimeter lång. Och jag är kär.



tisdag 14 februari 2012

Idag är det ju alla hjärtans dag och jag firar med mamma och mitt lilla hjärta eftersom mitt stora hjärta befinner sig i Vänersborg. Vi firade igår istället. J lagade trerätters middag åt mig.

Hoppas ni har en fin dag.

Som ni kanske har märkt har det inte direkt duggat tätt mellan inläggen här. Det beror dels på att jag inte sitter vid datorn så mycket längre och dels på att jag mest känt mig låg och deppig och inte haft något vettigt att skriva. Det har jag nog egentligen fortfarande inte när jag tänker efter.

Jag försöker nu att tänka positivt istället, även om det är svårt. Jag är så rädd att aldrig kunna bli den mamma som Molly förtjänar och det gör mig så himla ledsen. Är så rädd att sfinkterrupturen kommer hämma mig för all framtid. Nästa vecka ska jag in på återkontroll och se hur det läkt ihop.

Under tiden jag varit borta från bloggen har det hunnit hända en del. Bland annat blev Molly superförkyld och hade lite svårt med andning och blev helt apatisk och konstig här en kväll vilket resulterade i ett besök på akuten efter telefonrådgivning med 1177. Då höll jag på att kräkas av nervositet. Det gör himlans ont i mammahjärtat när de små är sjuka, det är ett som är säkert! Det var inget RS-virus som tur var, men en långdragen förkylning som höll i sig närmare 2 veckor. Först nu har det börjat bli bättre.

Sen fick jag bröstinflammation och låg med hög feber och mådde apa. Fick pumpa och hålla på och då gav det med sig. Och då upptäckte jag i samma veva att min ena bröstvårta höll på att trilla av. Bokstavligen. Liten har haft problem att hitta rätt grepp och sugit helt fel. Vid ett amningstillfälle skrek jag rakt ut av smärta och när jag kollade på bröstet såg jag att bröstvårtan var helt konstig och att det inte skulle gå att amma med den. Fick köra med amningsnapp i typ 10-11 dagar. Det funkade, även om Molly åt oerhört länge med den på. Typ 45 minuter varje gång. Sen skulle jag vänja henne av med nappen och då hade hon jättesvårt att hitta min lilla bröstvårta. Frustration hos både henne och mig!

Efter några dagar fick jag en blåsa på ena bröstvårtan och var tvungen att införa nappen igen. Nu är den återigen väck. Hon har fortfarande svårt att hitta rätt grepp, men det går framåt. Istället äter hon dåligt tycker jag. Tröttnar liksom efter en kort stund och då äter hon inte ens särskilt effektivt. Oroväckande. Jag ska till BVC på fredag och väga henne så då får vi se om hon fortsatt gått upp i vikt eller om hon inte får i sig tillräckligt. Så vi har kämpat och kämpat med den där jävla amningen. Jag hoppas verkligen att det snart kommer bli lättare, för jag vill ju så gärna att det ska funka.

Well. Jag försöker gå en kort promenad varje dag med vagnen. Det blir inte långt, men det är så skönt att komma ut och få lite luft. Snart hoppas jag på att känna mig redo för att träffa vänner och kunna gå ut utan att vara rädd för att det ska bli läckage eller andra otrevligheter.

Molly är mitt ljus. Hon får mig att försöka se framåt och tänka så positivt jag kan. Om jag inte orkar för min egen skull, så gör jag det för hennes. Hon betyder allt, och jag vill såklart vara den bästa mamma jag kan för henne. Nu har hon börjat sova på nätterna lite bättre, vilket är jätteskönt. Och igår tror jag att hennes första medvetna leende kom! Helt fantastiskt.

Tänkte jag skulle försöka knåpa ihop en förlossningsberättelse så småningom också. När tid och ork finnes.

Tack för att ni fortsätter kika in här trots mitt gnäll och mina få inlägg. Det betyder mycket!

måndag 13 februari 2012

Fredagen den 13:e Januari kom lilla Molly till oss. Det betyder att vi nu haft äran att vara hennes föräldrar i en hel månad. Jag älskar denna lilla varelse så det gör ont.

Idag ska vi på föräldragrupp. Det blir intressant.

torsdag 2 februari 2012

Åh, om ni bara visste hur mycket jag önskar att jag bara kunde sitta i soffan och hålla min dotter i famnen. Men på grund av den där jävla svanskotan kan jag inte det. Jag längtar verkligen.