fredag 12 februari 2010

Jag vill börja med att säga att jag inte är någon jävla martyr. Jag förtjänar säkert att må så här. Jag vill berätta hur det känns bara. Att vara jag just nu.
Den senaste tiden har det känts som om jag befunnit mig i en ständig uppförsbacke. Jag strävar och kämpar framåt men kommer liksom ingenstans. Precis när jag tror att jag kommit över krönet kommer ett till. Och ett till. Och jag inser att jag inte kommer någonstans. Ingenting jag gör blir rätt. Allt jag gör blir fel. Hela tiden. På jobbet, i mitt skolarbete, i mitt privatliv, i min bekantskap...

Hela tiden blir det fel. Fast jag inte menar det. Och människor bannar mig. Fräser åt mig. Tycker att jag är dum. Och jag känner med varenda fiber i kroppen att nu har det blivit fel igen trots att det inte var min tanke alls. Vid de tillfällena brukar jag låsa in mig på badrummet och gråta en skvätt när ingen ser. Eller rulla ihop mig till en liten boll i sängen och låta kudden bli våt av tysta tårar som jag fäller i smyg. J har varit irriterad på mig hela veckan. Jag vet inte vad jag har gjort. Ibland känns det verkligen som om jag själv är roten till allt ont. Allt ont som händer runt mig. Det är jag väl också kanske. Inte vet jag.

Det är jobbigt att befinna sig i en sådan här uppförbacke, särskilt om man vet att man inte har någon som tar emot en när man väl lyckats komma upp till toppen. Jag ska sluta bry mig om saker. Sluta engagera mig och sluta träffa folk för ett tag. För då kan det väl inte bli fel? Eller? Om jag bara håller mig för mig själv så kan väl ingen tycka att jag är dum i huvudet?

Den här veckan har det varit lite för mycket som hänt. Vänskap, som visar sig vara något helt annat i slutänden, får sitt slut och vägar skiljs. Jag är ledsen för det. Och allt det andra som har hänt under veckan, jag är ledsen för det också.
Förlåt för att jag är ett irritationsmoment, trots att jag inte vet vad jag gjort för något.
Förlåt för att allt blir så fel när jag försöker göra något.
Förlåt för allt jag sagt eller gjort som sårat.
Förlåt för att jag är ledsen.
Förlåt för att jag är jag.

Förlåt.
Jag ska hålla mig undan ett tag och hålla munnen stängd så kanske det blir bättre.

4 kommentarer:

Marie sa...

Det är inte alltid så lätt att vara människa. Jag hoppas du mår bättre snart och att det ljusnar för dig. Tråkigt med din farfar :-(

Kramar

Annika sa...

Tråkigt att du känner så här :( Jag finns ifall du behöver prata. Kram

Titti sa...

Kramar till dig !!!
Det är alltid jobbigt när nån dör, oavsett om man haft kontakt den sista tiden eller ej.....
Din farfar VET vad han betydde /betyder för dig och han kommer alltid att finnas med dig! Den hemska sjukdomen är han kvitt nu och mår kanon=) Det är i alla fall vad jag tror!!!

Kram igen /Titti

Joh@nn@:s sa...

Men lilla gumman då....du gör inget fel som inte är mänskligt....och då gör alla fel inte bara du....och jag kan inte tänka mig att det bara skulle vara DU som gör att en vänskap kommer ikläm eller att J är irriterad man är ALLTID två om saker och allt går tyvärr upp och ner....hoppas du vet att det är du som inbillar dig att det skulle vara dig det är fel på...du kommer må mer skit om du inte tar dig upp nu....försök att tänka på att det aldrig är ens eget fel när något spricker eller att det inte är bara ditt fel att någon är sur och irriterad....du gör inget fel som ingen annan gör du är en super underbar go tjej juh =) jag hoppas och vet att någon dag kommer du stå där stolt för dina ord och stolt för dina handlingar....och veta att de inte bara är ditt fel....gråt en skvätt och kliv upp igen....tycker du är en underbar person.....kramizar på dig