söndag 7 februari 2010

Jag kan säga att jag inte sovit många minuter inatt. Den där klumpen av ovisshet i magen blev större för varje timme och när jag väl gick upp imorse trodde jag att jag skulle spy. Jag mådde så jävla illa av nervositet.

Det är med lättnad i hjärtat som jag kan berätta att han mår bra. Helt sjukt. Efter att ha varit med om en tågolycka så har han endast fått en spricka i foten, skadat armbågen och fått ont i tummen. Och lite skrubbsår. Det kallar jag änglavakt.
När jag satte på telefonen och jag såg att jag fått ett sms från syrran där det stod att han var okej, försvann en stor sten från mina axlar. Jag ringde genast mamma och hon bekräftade detta. Hon berättade att han, efter omständigheterna var väldigt pigg, om än mycket chockad, och skojade och pratade hela tiden under de två timmar de satt inne hos honom på rummet på sjukhuset.

Jag har varit som en zombie idag. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig hemifrån och till jobbet, men dit kom jag på något vänster. Nästan det första jag får höra är några arbetskamrater som pratar om det som hänt. De var naturligtvis också oroliga över vem det var som var med i olyckan och säger att det är obehagligt när sånt händer. Jag känner mig tvungen att berätta vad som hänt, dels för att slippa alla jävla spekulationer, dels för att förklara varför jag gick som i dvala på jobbet efter en natt med alldeles för lite sömn.

Mina arbetskamrater berättar att nattpersonalen "hört" att brandkåren gått och letat kroppsdelar av personen som blivit ÖVERKÖRD av tåget. Jag blir ledsen. Jag blir väldigt ledsen över att folk spekulerar och hittar på saker. Varför förstoras allting upp så jävla mycket? Varför ljuger folk? Det finns faktiskt människor som kanske känner personen i fråga. Man kan faktiskt visa lite hänsyn och respekt och inte gå och skvallra så om saker man faktiskt inte VET något om. Det där var ju inte ens sant!

Senare under dagen kommer en annan ur personalen från en annan avdelning upp och säger: Hej, är inte K här?
Nää, säger vi, hon kommer i eftermiddag.
I nästa andetag säger hon: Jaha, har ni hört om tågolyckan? En 26-åring har blivit påkörd.
Men tyyyst, för fan, tänker jag. Varför måste man gå från öra till öra och föra vidare precis allt som hänt? Visst, det är en stor händelse på vår lilla ort, men just därför kanske man borde tänka efter en extra gång inann man går och vräker ur sig såna saker, eftersom risken är stor att någon man säger det till råkar känna personen.
Tycker det känns så oerhört respektlöst på något vis att prata om det så där öppet. Har folk inte tänkt på att den där så kallade 26-åringen är någons son? Någons bror, någons anhörig och någons vän? Då blev jag ledsen igen.

Nu känns det bättre, nu när jag vet att allt kommer ordna sig igen. Men jävlar vad jobbigt det har varit. Jag tänker som sagt på alla runtomkring denna person. Alla som varit sjuka av oro över om han ens lever eller inte. Nu kan jag dock pusta ut.

Jag är skittrött. Riktigt jävla skittrött. Både på grund av den dåliga sömnen men ocks¨på grund av alla spänningar som släppt tror jag.

1 kommentarer:

Titti sa...

Kram på dig !!! Vad skönt att allt ordnar sig !!!! Här har vi inte hört ett dugg... Inte ett ord sades när vi var ute vid Ålviken heller... jag kan inte heller förstå varför det ska pratas så in i h...vete. Alltid är det nån som står personen i fråga nära...

Kram igen