onsdag 1 september 2010

Det är liksom inte min dag idag. För en stund sedan fick jag ett annat halvdåligt besked. Om än väldigt vagt. Hur mycket pallar man innan det går för långt och man faller ordentligt? Och varför måste allt komma på en gång? Och ligger det egentligen någon sanning i det där uttrycket att "det som inte dödar, härdar"? Blir man verkligen starkare? Eller sjunker man i själva verket bara ned djupare för varje negativ händelse? Jag har då inte blivit starkare av de negativa saker som hänt i mitt liv. Verkligen inte.

Frustrationen och sorgen över att ännu ett ägg som hade kunnat bli ett liv rinner ur mig, i kombination med att inte ha sovit på två nätter börjar ta ut sin rätt. Jag känner mig som ett vrak. Men nu orkar jag inte gråta mer. Jag vill inte tycka synd om mig själv, men jag gör det ändå. Jag kan inte hjälpa det.
Men nu tar jag en självömkanspaus. Åtminstone tills J kommer hem. Då kommer jag säkert att böla igen.

Jag ringde det magiska numret förut. Nämnde jag det? Jag tror inte jag gjorde det. Jo, iallafall så ringde jag. Med darrande fingrar slog jag numret. En kvinna svarade. Hon lät vänlig. Jag stammade fram mitt namn och mitt ärende. Frågade om jag kommit rätt. Det hade jag. Berättade om vår längtan och frustrationen över att det aldrig blir något.

Då sa hon de magiska orden: Ni har försökt ganska mycket längre än det som krävs för att få göra en utredning. Jag har tyvärr inte möjlighet att boka in någon tid just nu, men ring igen imorgon så bokar vi in en tid för utredning av dig och din sambo. VI SKA HJÄLPA ER. Vid det här laget hade jag börjat böla igen. "Tack, pep jag fram. Tack, tack, tack.... Det är bara så... jobbigt. När det aldrig händer något positivt. Jag orkar inte ha det såhär varenda månad längre." Hon sa att hon förstod och att jag skulle återkomma imorgon för tidsbokning. Det kändes som om en räddande ängel precis sträckt ut sin hand och erbjöd mig att ta den. Löjligt va? Men så kändes det. Jag skämdes inte ens för att jag satt och bölade inför en vilt främmande människa.

Och nu är första steget taget, även om jag måste ringa igen för att boka in en tid som tydligen ska passa både mig och J. Inte det lättaste när han jobbar på annan ort. Måste dessutom ringa från jobbet. Känns ju sådär kul. Jag kommer säkert böla då också. Det är inte särskilt roligt. Jag har ingen som helst lust att berätta för mina nya arbetskamrater vad det handlar om heller.

Jag har varit ute och sprungit. Rensat skallen lite. Tagit ut mig. För att få känna mer fysisk smärta än psykisk. Hade lite ont i höger knä och vänster benhinna, men det sket jag i. Sprang mina 4 km. 28,36 minuter. Ungefär som förra gången alltså, + 6 sekunder.


5 kommentarer:

Malla sa...

Förlåt att jag inte hunnit in och läsa din andra inlägg förrän nu! Jag blir alldeles tårögd då jag läser men jag tycker det var bra och viktigt att du ringde det magiska numret!! Jag hoppas det inte dröjer för länge innan ni får en tid och att utredningen ger resultat!
Jag hejar på er och hoppas och håller tummar och allt!
Ta hand om dig, gråt ut och sen ser du på roliga klipp så du får skratta lite också :)
Stor kram från mig

Anonym sa...

Som en som också haft många motgångar, under många år, så kan jag bara säga att förr eller senare så vänder det. Bara man håller ut. Med tanke på att du tagit steget och sökt hjälp nu så blir det nog förr snarare än senare som din lycka vänder. Ta all hjälp ni kan få, det är inget att skämmas över. Det är en orättvis värld.

Sophia sa...

Är glad för din skull att ni äntligen ska få hjälp :) Det går ju faktiskt till en gräns där man inte orkar mer.

Allt du skriver till mig får mig att tänka mycket mer positivt, även om jag är rädd och förvirrad så känns det som att det ändå kommer finns någon lösning på allt. Du verkar vara en underbar människa!


Sköt om dig och var rädd om dig! Kram

Malin sa...

Jag vet att allt verkar nattsvart just nu, men jag tror, att en dag kommer det att vända, det som inte dödar härdar, det finns viss sanning i det, min lista på motgångar och jobbiga upplevelser är ganska lång, mycket jag varit med om har jag inte ens berättat för någon, men idag kan jag känna mig starkare, och på ett sätt tacka mina erfarenheter för detta, och en dag kommer det även att kännas så för dig... Be inte om ursäkt för att du som du säger "gnäller", man är alltid sig själv närmast, och jag tror att många har svårt att sätta sig in i andras situation och förstå den, det är alltid lätt att tycka och tänka om saker man aldrig genomgått, men strunta i vad dom i så fall tycker och tänker... Jag tycker redan att du visat prov på styrka, du har ring det nummer du helst hade velat slippa och jag fortsätter att tänka positiva tankar och önska det du så gärna vill... som jag sagt, tanken ÄR viktig, så tänk dig med ett knytte i famnen, så har du det säkert snart!!! Kramiz m

Marie sa...

Är ju jättebra att du ringde och jag hoppas ni får en tid riktigt snart, det är ni värda :-)
Kram