lördag 13 november 2010

Jag är trött som fan. Men det har varit en riktigt bra dag på jobbet ändå.
Vid tre-kaffet satt jag och pratade med några av de kloka tanterna om livet och världen i allmänhet och om nazism och kapitalism i synnerhet. Två av dom var med under Andra Världskriget och berättade om ransoneringar av mat, sagogryn, den ständiga rädslan och flygplanen som flög över huvudena på dom. Den ena tanten sa: Ja, man var ju livrädd för att den galne gubben i Tyskland skulle komma hit och härja också! Jag förstår henne.

Sen har vi även diskuterat USA och deras storhetsvansinne. Jag och tanten som uttalde sig om mannen med mustaschen i Tyskland, var på helt samma nivå när det kommer till detta. Hon är klok som en bok hon. Kommer sakna våra stimulerande samtal när hon åker hem på tisdag. Det kommer jag.

Och så har vi en annan patient som är väldigt, väldigt sjuk just nu. Men varje gång jag kommer in i rummet så lyser han upp och ler mot mig, trots sin svåra smärta. Han är helt otrolig. Det är sånt som värmer mitt lilla ♥ i höstmörkret. Att veta att han blir lugn av min närvaro och att han vill hålla mig i handen nu när hans sista dagar i livet är räknade.

Men jag är ju så himla känslig jag och tänker mycket på just den här patienten även utanför arbetet. Blir ledsen ibland. Ibland undrar jag om jag inte är alldeles för känslig och vek för detta jobb. Men jag kan inte tänka mig att göra nånting annat i nuläget heller. Just nu är jag exakt där jag vill vara när det kommer till arbete. Jag tycker verkligen om mitt jobb! Fast det finns såklart stunder då det känns oerhört tungt också. Stunder när patienter är döende till exempel. Det kan vara fruktansvärt jobbigt.

------------------------------------------------------------------------

Sitter i soffan och myser under filten just nu. Fryser som vanligt. Och är som sagt trött som en gris. J är på kalas i stan. Han har tre syskon som fyller år med kort varsel, två av dom fyller till och med på samma dag! De fyller 35, 25 och 20, så det är storkalas på gång! :) Själv tänker jag ta kvällen tidigt. Imorgon avslutar jag arbetsveckan med en delad tur på tio timmar. Gah.

4 kommentarer:

Marie sa...

Undrar om jag kommer hitta det jobbet nån gång där jag kan känna så. Du har tur som har det du :-)
Och jag kan förstå att farbrorn lyser upp när du kommer :-) Du verkar helt enkelt ha en sån lugnande och fin personlighet :-)

Marie sa...

Jo djursjukvårdare vore nåt det, men jag skulle ju behöva flytta då. Och det vill jag ju inte. Det bästa vore om det gick att läsa på distans.
Nån gång kanske jag växer upp ordentligt och vågar göra mer saker. Än så länge har jag inte riktigt tröttnat på att vara så feg och platsbunden som jag är *s*

Malin sa...

Även jag har frågat mig samma fråga, är jag för känslig för jobbet? Jag älskar att få en stund och prata med de gamla, se de skratta och må bra, få en liten rast från den ensamhet många har idag.. och när de blir sämre, det är så jobbigt, samtidigt är det ju just vi som har möjligheten att göra det så bra som möjligt för dom. Jag är glad att jag är den kag är, "blödig" för många, men jag vill aldrig förlora min empatiförmåga, att bry sig om andra så mycket, att ibland ta med jobbet hem, för då har även jag blivit känslokall och det vill jag verkligen inte bli.... kram

Marie sa...

Det lär dröja länge innan jag stadgar mig igen.

Ja det skulle vara skönt att ha lite mer harmoni i livet. Men då får jag nog börja i terapi först för det är mycket som skulle behöva ändras på.

Närmaste utbildning är väl Skara. Eller Dingle kanske, är inte så haj på svensk geografi *s*