onsdag 3 oktober 2012

Usch. Läste igenom min förlossningsberättelse precis. Alla känslor kom tillbaka. Fy fan alltså. Vilken jävla pärs! Satte mig på golvet och kramade lilla Molly mellan tårarna, åh vad glad jag är att hon kom till oss! Även om hon kom under tråkiga omständigheter. Då log hon mot mig med hela ansiktet och jag blev alldeles varm inombords. Jag älskar den där lilla människan så mycket att det gör ont.

Hela den första tiden bestod av tårar. Den första veckan var nog värst. Först grät jag över att äntligen ha fått mitt lilla barn efter att ha strävat och försökt bli gravid i nästan 2,5 år. Äntligen hade hon kommit och hon var min. Jag kunde inte tro det. Sen grät jag för att jag var rädd att något skulle hända henne och att någon skulle ta henne ifrån mig. Sen grät jag för att jag hade så jävla ont i underlivet och i svanskotan att jag nästan ville dö.

Sen kom inte mjölkproduktionen igång ordentligt och jag kände mig som världens sämsta morsa och grät för det. På dag fem kom den äntligen igång som den skulle!
Sen var det dags att lämna avdelning 11 och då mådde jag nästan illa av nervositet. Jag grät mig genom lunchen, jag grät mig igenom samtal med vårdpersonalen... Hur skulle JAG kunna ta hand om den där lilla människan helt själv? Utan att ha en knapp att ringa på när jag undrade något. (Hon låter konstigt, är det normalt? Hon... hon nyser jättemycket, ska hon göra det?) Jag grät hela vägen ut till parkeringen. Iskallt var det ute. Jag var rädd att hon frös. Sen grät jag hela vägen hem. Jag tyckte J körde som en dåre trots att han inte alls gjorde det egentligen. Jag var livrädd att nåt skulle hända henne.

Sen kom vi hem. Då kom min familj på besök. Min syster stegade raka vägen fram till Mollys babykorg och sen till mig och slängde sig om halsen på mig. Då grät jag som ett litet barn. Vi grät båda två. Jag hade varit med om en mardrömsförlossning men jag hade äntligen blivit mamma som jag längtat så mycket efter.

M sov så sött och jag kunde inte slita blicken från henne. Jag hade aldrig sett något så vackert och skört i hela mitt liv. Jag grät av lycka.
Sen var det dags att amma. Då grät jag av smärta. Den smärtan kunde jämföras med smärtan kring förlossningen. Jag fick bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut.

Varje gång jag tittade på henne grät jag. Jag kunde inte förstå att hon var min och att hon var här för att stanna.
Sen grät jag för att jag inte kunde vara den mamma jag ville vara. Jag orkade knappt lyfta henne, jag kunde inte sitta och vagga henne när hon var ledsen, jag orkade ingenting.

En turbulent men alldeles underbar första tid.

4 kommentarer:

Frida sa...

Jag blir tårögd av att läsa. Så många känslor!!! Att vara mamma är inte lätt, man går igenom så otroligt mycket (allra helst du, i och med den svåra förlossningen). Men trots oro, smärtor, sömnlösa nätter och ihoppusslande av dagar så slutar man aldrig att älska det där lilla livet.

Att vara mamma är så stort!

Luiza sa...

Men oj vad hon växt och så underbart söt hon är.
Fint skrivet och jag känner igen mig i varje stavelse.
Hade oxå så fruktansvärt jobbig förlossning och sedan så ont i ryggen att jag knappt kom upp ur sängen...

Tack för din omtanke i kommentaren. Ja, kämpa, kämpa. Det kommer bli så bra. Jag har förstått att det är heeelt vanligt att det är så här med första barnet. Det kommer bli jätte bra.

Hoppas du har en fin kväll.
Kram/
Luiza

Anonym sa...

Du skriver så fint, blir verkligen berörd!

Luiza sa...

Har läst din förlossningsberättelse nu och vi hade båda en lång vattenavgång, men rätt olika förlossningar i övrigt. Båda riktigt jobbiga.
Jisses, förstår att du mådde skit efter den behandling du fick... Bra att ni skickade in en anmälan.

Vill också säga att jag beundrar dig som är hemma med er dotter ensam hela veckorna. Du verkar vara en stark person.
Även din andra hälft är stark som orkar och klarar av att vara borta från er, även om han inte har något val då han måste till jobbet.

Och vad otroligt fint du inrett Mollys rum. Jag är alltså full av beundran och får massa inspiration.

Kramar