söndag 17 november 2013

Här sitter jag och bölar på nattkröken.
Jag har så mycket känslor inom mig. Känner så mycket med de som fortfarande kämpar för att lyckas bli gravida, men som ännu inte nått målet, eller de som kämpar för andra eller tredje gången och hopplöst gärna vill ha ett till syskon. Jag hoppas så för er skull att ni ska få uppleva detta ni också. Att ni ska få era efterlängtade barn.

Och så tänker jag på min egen resa förstås. På hur M kom till. Alla år vi kämpade. Alla tårar som fälldes på vägen. Och på hur otroligt lyckliga vi är att det var just hon som kom. Jag har sagt det förut, men jag är så oerhört tacksam över att få ha varit med om något så stort som att bli mamma. Det är en självklarhet för många. För mig är det ett privilegium. Den största gåvan av alla. Jag kan fortfarande liksom inte ta in ibland att hon verkligen är här. Hur kan man älska någon så oerhört mycket som man älskar sitt barn? Det känns som jag ska sprängas av lycka när jag tittar på henne när hon sover eller när hon när hon lutar sitt lilla huvud mot mig och säger "Älska dej, mamma!"




Nu sitter jag här igen, spontangravid, med en sparkande liten bebis i magen. Det känns så overkligt. Jag kan inte begripa att jag ska få vara med om denna fantastiska resa och denna stora kärlekskarusell ännu en gång. Det går inte att ta in. Jag är så ödmjuk mot livet och tacksam för att M ska få ett syskon. Det är så jävla stort. Verkligen. Jag kommer att få känna samma känslor och samma kärlek till ännu ett barn. Mitt och J:s barn. Mollys lillasyster eller lillebror. Vilket mirakel det är! Ofattbart. Då kommer tårarna. Lyckotårarna.
Älskade lilla barn, om du visste hur efterlängtad du är. 

0 kommentarer: