tisdag 5 november 2013

Jag är i stan. Har tid hos barnmorskan kl 14.00. Har passat på att ta ett varv på stan. Det gjorde mig trött, plus att jag fick sammandragningar så nu sitter jag och vilar mig i en galleria innan det är dags att knata bort mot barnmorskan.

Jag sitter på exakt samma ställe som jag satt när det verkligen gick upp för mig att jag skulle bli mamma första gången. Jag hade varit på läkarbesök och gjort ett ultraljud. Jag var i vecka 12 (11+0.)Bilden med den lilla bebisen som redan hade både ben och armar och en pytteliten, söt näsa hade jag i handen och jag kunde inte sluta titta på den. Ändå förstod jag nog inte riktigt att det var min bebis jag satt och tittade på.

Sen spelades "Nothing else matters" med Metallica i en akustisk version och då bara brast det för mig. Jag kände att det verkligen inte fanns något annat i världen förutom den lilla bebisen jag gick och bar på i magen. Då förstod jag. Äntligen var det min tur att bli mamma. Efter år av tårar. Och nu händer det igen. Jag återupplever samma sak. Och jag är så otroligt, oändligt tacksam över att få vara med om detta fantastiska en gång till.

0 kommentarer: