tisdag 3 mars 2015

Jag har så mycket känslor inom mig som vill ut men ingenstans att göra av dom. Därför blir det en tillfällig comeback här på bloggen.

Vi har det lite jobbigt just nu. Eller nej. Det var ljug. Vi har det skitjobbigt faktiskt.
Ni som följt min blogg genom åren vet säkert att Molly var inlagd förra året i april, hon hade en kraftig infektion i kroppen och hade slutat äta. Hon fick sond. Jag och J trodde vi skulle förlora henne. Men efter att ha bytt till mjölkproteinfri kost blev hon bättre och är nu lika pigg och glad som vilken annan 3-åring som helst!

Dock har vår lilla Signe blivit sjuk. Det började egentligen dagen innan julafton då hon fick vinterkräksjukan. Den höll i sig en natt och redan nästa dag åt hon som vanligt igen. Efter 41 kräkfria timmar satte det igång på nytt. Men även den gången blev hon pigg bara någon dag senare igen och åt som vanligt.

Det gick några veckor och vi skolade in S på förskolan under en vecka och det gick hur bra som helst! På fredagen var hon där själv några timmar och sen var tanken att hon skulle bara där några timmar under måndagen och tisdagen också, för att sen vara där hela dagen när jag gjorde min första arbetsdag på onsdagen. Men så blev det inte riktigt. På lördagen var hon lite dämpad och inte så matglad. Vi hade födelsedagskalas för flickorna på dagen och sen runt 17.30 kräktes hon ett par gånger.

Hon blev sämre på söndagen och J åkte in till akuten med henne. Då hade hon feber och hade sovit precis hela dagen. Var helt orkeslös och orkade inte sitta upp, inte leka, inte nånting alls. På akuten  togs lite prover och sen blev de hemskickade igen! Då var jag riktigt vansinnig. Förstod inte hur de kunde skicka hem någon i det tillståndet.

Well. Det blev ingen förskola för S och ingen jobbstart för mig. På torsdagen åkte vi återigen in med henne och då blev vi inlagda på barnavdelningen. Då hade febern kommit och gått och hon hade kräkts ett par gånger till. Hon hade i princip inte ätit nåt på hela tiden och vägde nu bara strax över 6 kg. Sond sattes även på henne och alla känslor från när vi var inne med M kom tillbaka. Jag stannade på sjukhuset med henne och J fick åka hem till M. Det var platsbrist på avdelningen och vi blev flyttade till patienthotellet.

Hon verkade piggare efter att ha fått sondmat några dagar och faktiskt ätit lite mat via munnen också så på söndagen åkte vi hem. Första veckan gick bra! Hon åt lite här och där och vi "sondade upp" så hon fick i dig tillräckligt med energi per dag. Hon började gå upp i vikt igen och vi kände att vi nog inte skulle behöva sonden så jättelänge.

Sen blev hon förkyld och fick lite feber igen. Aptiten försvann och inte ens sånt som hon älskat förut gick ner. Det enda vi fick i henne var skinka och falukorv! Och ungefär så har det väl varit nu den senaste tiden.
För en vecka sen fick hon 1-årsvaccinationen och förkylningen tog omtag och hon har feber igen. Igår och idag har den legat på över 39 grader. Är det vanligt en hel vecka efter sprutorna? Eller är det pga förkylningen denna gång?
Hon sover dåligt på nätterna. Jag och J är två vrak. Mest jag. Det är otroligt jobbigt att sköta sitt barn såhär. Att behöva sonda henne. I börkan kändes det inte lika jobbigt. Nu har hon haft sonden i ca 1,5 månad och ju längre tid det går desto jobbigare är det psykiskt. Att liksom bli påmind varje gång hon ska matas, att hon inte blir bättre. Det är så oerhört frustrerande.

Jag sover knappt längre. Men trött är jag. Vansinnigt trött. Igår somnade jag vid köksbordet två gånger under eftermiddagen! Jag är helt slut. Jag gråter ofta av förtvivlan och hopplöshet och har liksom noll energi kvar.
Hur kunde det bli såhär? Att båda våra barn haft oturen att bli sjuka och få sond? Det kunde såklart varit värre. Det kunde det. Men just nu känns det bara så svårt. När ska det vända för oss? När ska vi få tid att njuta av våra barn och leva som en riktig familj? Är sjukt trött på att konstant känna oron gnaga i magen på mig av ovisshet.

8 kommentarer:

Emelie H sa...

Måste säga att jag tycker att du är såå stark! Massa styrkekramar! ❤ hör av dig om du behöver ❤

Milla sa...

Tack Emelie men det känns verkligen som totala motsatsen. Känner mig så skör. Minsta lilla grej som går fel kan göra att jag bryter ihop och börjar gråta. Du däremot är stark! Skönt att vi har varann att prata med om våra respektive jobbiga situationer. ❤

Frida sa...

All styrka till er ♡

Emelie H sa...

Tack vännen! Jag förstår det och ibland måste man tillåta sig själv att vara skör ❤ ja verkligen!

Sara sa...

Vet inte vad jag ska säga. :( Vet inte läkarna vad som är fel på S? Hoppas att det vänder för Er snart! Vill Du inte dela allt här med oss läsare så skriv av Dig för Din egen skull. Ibland hjälper det att skriva av sig och få ut allt. :) Styrkekramar

Milla sa...

Nej, i nuläget vet de inte. De säger bara att vi ska avvakta och hoppas på att hon snart börjar äta.
Tack för fina ord!

Linda Griffin sa...

Det var längesedan jag tittade in i din blogg, hittade hit igen via ditt instagram. Men oj vad kämpigt ni har och har haft det :( Förstår att det är oerhört tärande med den oron.

Finns det möjlighet för er att få stöttning inom sjukvården, t.ex kurator? Att få prata av sig och få mental stöttning är nog så viktigt i en sådan här situation.

Stor kram! <3

Milla sa...

Jag har gått hos psykolog sen M blev sjuk. Hade mitt sista samtal med henne för några veckor sedan. Nu ska hon sluta och jag orkar verkligen inte "börja om" med en ny just nu känner jag. Dessutom kändes det som att jag bara ältade samma saker de sista gångerna jag var där. Vi kom liksom inte längre. �� kram!