Helt slut.

Jag är helt slut. Nu är det jag som går och lägger mig. Godnatt.

Dålig dag.

Ingen bra dag idag.
Molly är så fruktansvärt gnällig. Hon skriker och grinar och gnäller hela tiden. Är övertrött men vägrar sova. Ger tecken av att vara hungrig men vägrar äta. Hon kan inte ligga ensam i gymmet och leka för då blir hon vansinnig. Bara smågnäller och gråter hela tiden. Jag har inte ätit lunch ännu och har huvudvärken from hell. Glamouröst värre.

Nu väntar jag på att J ska komma hem för att avlasta mig lite. Huvudvärken,  hungern och tröttheten gör att mitt tålamod inte riktigt är på topp längre efter en hel dag med gnäll från Mollys sida. Måste. Försöka. Äta. Något.

Mammaroll.

Ibland tvivlar jag på mig själv som mamma.
Speciellt när man läser en massa mammabloggar osv. Det känns som att mammorna där är superkvinnor som klarar allt och lite till. Allt är alltid rosenrött och fluffigt och bebisen/bebisarna/barnen verkar alltid vara på sitt bästa humör och ljuvliga små rosa varelser som aldrig skriker. Och hemmen är alltid välstädade och doftar vanilj. Och mammorna, ja, de träffar "mammavänner" och fikar, sminkar sig, klär sig chict i de senaste modekläderna och bakar hallongrottor. Sen har de också alltid tid att förbereda middagen, shoppa och träna också förstås. Jag bara undrar, vilken verklighet lever dom i? Är det verkligen sant att det är sådär bra hela tiden och att de hinner göra allt det där?

Inte konstigt att man tvivlar på sin egen mammaroll när man känner den där pressen på sig. Mitt liv kretsar kring Molly och hennes behov. Mina dagar är inte alls sådär fluffiga. Definitivt inte. Jag ska vara glad om jag hinner äta frukost innan klockan 11.00 på förmiddagen och middag... Ja, det lagar jag aldrig. Det är färdiga matlådor som jag snabbt kan värma på som gäller här. Är det kanske bara för att min bebis ofta är missnöjd och att jag inte kan vara ifrån henne några längre stunder som gör att jag inte kan eller hinner allt som alla andra verkar göra? Eller är det helt enkelt mig det är fel på? Är jag inte tillräckligt effektiv?

Jag tror dock att jag är ganska effektiv. De 20 minuter som Molly klarar att ligga själv och leka i babygymmet innan hon blir vansinnig hinner jag duscha, sminka mig, klä mig, fixa frukost och slänga i mig, slänga in disken i diskmaskinen och eventuellt sätta på en tvätt. Men sen är det liksom stopp. När jag ska hinna städa eller fika med "mammavännerna" det har jag ingen aning om. Det är sånt som jag måste passa på att göra när Molly sover. Och då känns ju den där egentiden desto viktigare. Att bara få sitta ner. Andas. Sitta framför tv:n eller datorn en stund.

Ändå. Jag skulle inte vilja byta ut mitt liv. Det är bara att inse att MIN verklighet ser ut såhär. Just nu. Och det kommer att bli bättre. När Molly blir större och inte "behöver" mig på samma sätt, lika mycket som nu. Så jag försöker njuta av tiden som är, även om våra dagar inte är rosaputtinuttiga, utan mest består av amning, smågnäll och bajsblöjor. Men det är underbart på många sätt. Jag har äntligen fått mitt lilla barn. Och när hon ligger tätt intill mig och ammar, släpper taget och tittar upp på mig med sina stora blåa ögon, liksom fixerar min blick i hennes, och ler stort mot mig... Ja, då känns livet helt perfekt.

PS. Det tog mig tre minuter att skriva ihop detta inlägg. Molly låg bredvid mig och skrek hela tiden. DS.

Mor och barn.

En längtan, en lycka, ett barn, ett hopp en gåva från himmelen jag just har fått. 

Två händer, två fötter, ett ansikte så sött ett efterlängtat litet barn jag just har fött. 

Ett skrik, ett skratt, en kropp så varm, ett vackert litet barn jag håller i min arm. 

Ett hjärta, en själ, ett helt nytt liv, ett barn som ska ta världen med flera små kliv. 

Ensam, vilsen och lite rädd ibland i mörkret du famlar efter en hand. 

Sorgen och glädjen följer dina spår, livserfarenheten är följden du får. 

Mamma, barn, två hjärtan bildar ett, ett starkare band har ingen sett. 

Något så stort, en känsla så stark, en kärlek som står på stadig mark. 

15 veckor.

Idag blir den här lilla damen hela 15 veckor gammal! Vi var på BVC idag för en extrakoll eftersom hennes vikt varit lite sisådär ett tag nu. Idag pekade det dock uppåt och bara sedan i tisdags hade hon gått upp 100 gram. På två veckor har hon vuxit 1 cm och gått upp 366 gram! Det är verkligen superbra och det känns så SKÖNT för mig att hon går upp i vikt igen och att hennes kurva inte längre planar ut utan pekar uppåt. 

När hon föddes var hon 51 cm lång och vägde 3255 gram. Idag är hon 61 cm lång och väger 5240 gram, så hon har ökat 10 centimeter på längden och gått upp nästan 2 kg.

Något annat som är toppen är att hon börjat sova i sin egen säng på dagtid. Förut har hon nästan bara kunnat somna i famnen hos mig eller J, eller i soffan om man haft riktig tur. Nu har hon sovit i sängen i flera dagar vid varje sovtillfälle på dagtid (när hon inte sovit i vagnen ute förstås). Det är bara att lägga ner henne, dra upp musikmobilen och gå ut. Sen får man stoppa in nappen x antal gånger innan hon somnar, men bara det ATT hon somnar själv är ju helt underbart och ett fantastiskt framsteg. 

Överhuvudtaget är det otroligt skönt att vi har fått in någorlunda bra rutiner under dagarna. Tror det är viktigt för både mig och Molly.

Jag älskar den här lilla ungen till månen och tillbaka.

Halsband.

Idag var jag och hämtade detta underbara halsband hos min duktiga vän Johanna. Visst är det fint? :)

Mollys rum.

Jag har ju lovat att visa bilder från Mollys rum. Här kommer äntligen en bildkavalkad!