torsdag 27 september 2012

Uppdrag Granskning handlade igår om förlossningsskador - sk. sfinkterrupturer. Det vill säga en sådan skada som jag fick under Mollys förlossning. Såg ni programmet?

Jag såg. Och jag kände igen mig i reportaget. Och jag grät. Och jag kände maktlöshet. Och blev förbannad. Jag kände med de två tjejerna i reportaget. Alla känslor kom tillbaka. Jag bröt även svanskotan till följd av yttre press på magen. Jag var sjukskriven de två första månaderna av Mollys liv. Jag vågade inte gå hemifrån för jag var livrädd för läckage från de bakre regionerna.

Jag kunde inte gå, inte stå, inte sitta. Jag fick ligga ner på sidan och äta. Allt jag gjorde fick jag göra liggande på sidan. Detta gjorde att jag snedbelastade kroppen och har fått värk i båda höfterna. Jag kunde inte ta upp Molly och sitta med henne i famnen och trösta henne om hon var ledsen. Jag kunde inte vara en riktig mamma för mitt eget barn som jag längtat så länge efter. Jag orkade knappt bära henne.

Jag hade ändå tur som nu 8,5 månad senare inte har några jätteproblem längre även om jag fortfarande har ont och får värk om jag står och går. Men jag har fortfarande inte vågat titta hur det ser ut down under, och jag har fortfarande inte varit på någon form av eftervård och kontroll av skadan, så egentligen vet jag ju inte riktigt hur det står till därnere. Det kanske inte alls är så "bra" som jag tror. Måste boka tid för kontroll.

Och så måste jag göra en anmälan. Men det tar så mycket tid och energi. Och jag har inte haft ork riktigt. Men det måste göras. Det måste det.

0 kommentarer: