tisdag 31 december 2013

Molly och jag önskar Er ett Gott Nytt År! :-)

Idag hade vi tid på Specialistmödravården för inskrivning. Klockan 10.00 skulle vi vara där. 10.30 fick vi komma in på ett rum och det var nog rekord, jag har ALLTID fått vänta trots att jag haft tid bokad och alltid fått komma in minst 45 minuter försent. Idag hörde jag en arg tjej i väntrummet som skällde på en barnmorska, hon hade fått vänta två timmar och sen ändå inte fått träffa läkare vilket hon var där för. Skärpning!

Jag trodde ju i min naiva hjärna att man skulle få träffa barnmorska, läkare och narkosläkare tillsammans och att de liksom skulle gå igenom sin egna del i det hela osv. Så var det ju inte. Barnmorskan kollade bara ctg så bebisen mådde bra och tog ett blodtryck på mig. Sen lämnade hon rummet. Efter typ 20 min kom en läkare. Hon ställde lite frågor och förklarade snabbt hur det gick till vid snittet. Ingen hade koll på nånting om vem som beviljat mitt snitt eller så. Jag fick berätta att det var läkaren på den privata mottagning jag går på och ge dom min journal som de bara kastade ett öga på.

Sen blev jag skickad till lab för att ta blodprov för att sedan gå till operation väst och träffa narkosläkaren. Han var jättebra. Snäll och ödmjuk och förklarade bra vad som kommer hända därinne och svarade på de frågor jag hade. Kände mig något lugnare när vi gick därifrån, men jag är fortfarande sjukt nervös! Jag hade som sagt tid kl 10.00 och 12.30 var vi klara!

Men nu är jag inskriven och klar. Det är bara att dyka upp på operation på torsdag. Shit!!

På vägen hem hämtade vi ut ett babyskydd till bilen som man kan hyra på sjukhuset.

Jag sov skitdåligt inatt och kommer nog tyvärr inte få så värst många timmars sömn innan torsdag skulle jag tro. Har för mycket i skallen nu.

söndag 29 december 2013

Imorgon är det inskrivning inför kejsarsnittet. Vi ska träffa läkare, barnmorska och narkosläkare vad jag har förstått. Sen får jag åka hem igen tills det är dags att åka in på riktigt den 2/1. Spännande!

Jag försöker att njuta den sista tiden nu. Av magen. Av bebisbuffar. Vem vet, jag kanske inte får uppleva det igen.

Idag har jag massor av sammandragningar och även mycket molvärk i ryggen. Det trycker även på bra mycket nedåt ibland.

När M kommer med sina knubbiga små händer och klappar mig på kinden och säger: "Vi tycke om vajann" eller "lilla mamma" håller mitt hjärta på att brista av kärlek.

Idag kom hon och sa "Molly älska mamma." Då började jag nästan grina. Tänk att vi har fått ett så fint barn och att vi kommer få ett till om bara fyra dagar. Vi har verkligen haft tur! Jag älskar de här två barnen obeskrivligt mycket.

Inatt drömde jag att jag var på inskrivning inför kejsarsnittet. Vi har fått information från flera håll om att det ofta under planerade snitt råder en uppsluppen och god stämning bland operatörer, barnmorskor och annan personal i operationssalen eftersom allt sker under planerade och ordnade förhållanden, vilket det till exempel inte gör under ett akutsnitt där barnet måste ut fort osv.

Jag drömde att jag och mamma, inte J, var på inskrivning. Vi började dagen med att ha teambuilding ute i skogen med all personal som skulle vara med vid snittet. Det regnade ute och vi hade någon slags lek som involverade en polis och att träna en polishund(?)

När vi kom tillbaka in, stärkta av teambuildingen och varm choklad, väntade en teaterföreställning med ett tiotal barn som hade Downs syndrom. Föreställningen var fantastiskt rolig och barnen var jätteduktiga.
Sen skulle mamma ta lite bilder, då visade det sig att min kamera slutat fungera. Typiskt!
En barnmorska bad mig följa med henne. "Jaha, nu är det snart dags. Du ser lite nervös ut?" 
"Ehh. Ja! Det är jag." "Men du, då ska vi råda bot på det!" sa barnmorskan och satte på discomusik skithögt och började röja loss i någon konstig dans. "Kom igen, dansa!" skrek hon och vickade på höfterna i takt med musiken. Och jag dansade. Oj, som jag dansad!. Jag dansade mig alldeles svettig. Och faktiskt försvann nervositeten. 

Sen gjorde vi iordning mig inför operation. Vi tog det steg för steg och det enda som inte hände var att jag inte fick någon bedövning och att ingen skar i mig, men de ville gå igenom allt grundligt så jag skulle veta hur det blev när det var dags på riktigt.

Man skulle nog kunna säga att jag fått det där om god och uppsluppen stämning lite om bakfoten. Riktigt sååå kul kommer det nog inte att bli. Eller? ;)
Tycker ni det märks att det börjar närma sig och att jag börjar bli NERVÖS och PIRRIG?


Idag har M suttit på pottan 5 gånger, vid två tillfällen har hon kissat och vid ett tillfälle bajsat.

/Mvh Stolt Morsa

lördag 28 december 2013

...som är trött nuförtiden. Det är lördagkväll, vi tittar på Morden i Midsomer och J somnar 21 minuter in i serien. Well done!

Lycka är att höra sin snart tvååring sjunga: "Nu tändas tusen julegris..." Hahaha!

fredag 27 december 2013

Idag har jag haft massor av sammandragningar. Alltså, de är så långa att de liksom inte går över förrän jag sätter mig eller nåt. Det kan komma när jag ställer mig upp, magen blir stenhård och det stramar och drar som fan, men det går aldrig över! Jo, när jag sätter mig ner. Lite jobbigt att gå runt med en lång sammandragning (typ) hela tiden.

Jag har även haft molvärk i ryggen hela eftermiddagen och kvällen. Minns att det var så det började sist. Foglossningen försvann (det har den förvisso inte gjort nu) och istället fick jag molvärk och värk i rygg/svank. Några dagar senare var Molly här. Men denna gång hoppas jag att det bara stannar vid molvärk och att vi får gå tiden ut till det planerade snittet nu. Jag är i vecka 37+3 idag. 

Ibland känns det som att M känner på sig att det snart kommer ske en stor förändring i vårt, och hennes liv. Att hon verkligen förstår att bebisen snart är här. Hon har de senaste veckorna blivit oerhört trotsig och vill absolut inte göra som vi säger. Lilla fröken tvärtemot. Hon vägrar äta själv utan vill bli matad (känns som hon mest är lat), och så fort det inte går exakt som hon vill bryter hon ihop och gråter som att världen gått under. Allt är "mitt" eller "Mollys" och hon testar våra gränser heeela tiden.

Jag förstår att det är helt normalt och ett friskhetstecken, men just nu är det oerhört jobbigt att behöva ta alla dessa "konflikter" med henne. Jag är så jävla trött hela tiden pga att jag aldrig får sova och foglossningssmärtan gör mig orörlig och på dåligt humör och tålamodet är inte som det brukar. Känns bara lite jobbigt att det ska komma NU, när bebisen snart är här.

Något som ändå funkar relativt bra är potträningen. Hon säger till oftare och oftare att hon vill kissa/bajsa på pottan, dock blir det ibland lite i senaste laget och innan man kommit in och fått av kläder och hon satt sig har det redan hunnit komma. Men hon kissar iaf minst en gång/dag på pottan och det går framåt! :-)

Idag har syrran varit här och hjälpt mig göra en gipsavgjutning av magen. Gjorde en när M låg i magen också. Kul att ha kvar tycker jag. De ska förhoppningsvis komma upp på väggen i huset sen. Har haft skitmycket sammandragningar idag och höll på att svimma vid gipsandet. Stod upp i 1,5 typ och det blev alldeles för jobbigt.

En vecka kvar, sen är bebisen här! Har en mycket intensiv tid framför oss fram till dess.

onsdag 25 december 2013

Idag har varit en bättre dag. Fast jag somnade inte förrän någon gång efter 03.30 inatt och vaknade tre gånger och behövde upp på toa innan klockan var 8.30. Så sömnen ligger jag väldigt mycket back med.

M har varit väldigt orolig och gnällig sen hon somnade. Hon var dessutom väldigt varm. Hoppas hon inte får feber eller blir sjuk igen. Det räcker med min egen förkylning just nu. Halsen blir värre och värre och näsan är fortfarande täppt. Tror M kommer över till vår säng inom den närmaste framtiden, hon har redan vaknat typ 4-5 ggr och varit ledsen. Jag hoppas på en natt där jag får sova längre än 2 h i stöten. Håll tummarna! Godnatt.

Ja, då är julafton slut för denna gång. Jag har haft en fin dag tillsammans med familjen. Julklappar, god mat och trevlig stämning. Ingen stress med att hinna åka till två ställen på samma dag, som vi gjort tidigare år. Dagen har varit bra. Ändå ligger jag här och gråter tysta tårar in i kudden. Jag har varit omgiven av folk hela dagen ändå känner jag mig så himla, himla ensam ibland.

Kanske är det gravidhormoner som gör mig extra känslig just nu. Kanske är det bristen på sömn som delvis spelar in. Men ändå, faktum kvarstår, jag känner mig ensam. Punkt.
Och så ska det väl inte vara? Dum fråga. Jag vet ju svaret. Nej. Så ska det inte vara.

De tysta tårarna övergick till ett halvkvävt jämrande. Jag fick fly in i badrummet där jag kunde vara ensam med mina tankar och mina tårar.
Jag har haft en bra dag. Ändå avslutar jag julafton 2013 med att sitta i min ensamhet och gråta så ögonen blir alldeles röda och svullna. Det känns inte bra.

söndag 22 december 2013

M är hos sin mormor och ska sova där inatt. Hon ska passa henne imorgon när vi har ett barnmorskebesök (sista?) inplanerat, så då passade hon på att låna henne lite extra.

Jag har försökt göra lite nytta. Packat nästan allt som går att packa i BB-väskan, (hygienartiklar, MVC-journal, ID-kort och såna saker får ju vänta lite till) tvättat lite bebiskläder, strukit M:s julklänning och försökt sammanställa lite synpunkter att ha med imorgon till barnmorskan angående önskemål runt snittet. Ni får fortfarande jättegärna komma med åsikter/synpunkter jag kan ha med! Tycker det är supersvårt att komma fram till vettiga önskemål.

Ikväll ska vi göra hemmagjord pizza och baka en glassig, fryst kaka som ska med till julbordet. Sen har jag en känsla av att det kan bli sängen rätt tidigt. Jag sov praktiskt taget ingenting inatt. Jag var så jävla täppt i näsan och hade döont av foglossningen så jag hittade ingen bekväm sovställning alls. Dessutom var jag uppe och kissade FYRA gånger under natten. Jävligt typiskt när M sov som en prinsessa ända till 8.45 imorse!


lördag 21 december 2013

Ingen bättring av förkylningen. Och definitivt ingen bättring från foglossningen. Fy fan rent ut sagt, vad jävla ont jag har. Varje steg är en plåga och jag kan inte gå utan att grimasera och tårarna bränner bakom ögonlocken. Så ont gör det. Men det är väl bara att bita ihop!

fredag 20 december 2013

Idag har jag haft en dålig dag. Inte nog med att jag är förkyld och hostar, jag har så jävla ont av foglossningen att jag nästan vill grina. Hoppas verkligen det bara är tillfälligt och att jag inte kommer ha såhär ont resten av tiden. Minsta lilla rörelse känns som tusen eldar i bäckenet.

Dessutom har jag haft både förvärkar och sammandragningar under eftermiddagen och kvällen. Plus att lilla M inte precis varit någon ängel idag. Herregud, den ungen alltså! Vilket humör och temperament hon har. Hon testar gränser precis hela tiden och om nåt inte blir exakt som hon vill låter det som att världen håller på att gå under. Mitt tålamod har väl inte direkt varit på topp heller eftersom jag inte mår bra så vi har haft våra duster.

Hon har blivit så oerhört mammig nu igen och J får absolut inte lägga henne på kvällen. Hon skriker och gråter hysteriskt efter mig. Vet att jag kanske borde vara kall och strunta i det men det gör ont i mammahjärtat att höra henne gråta så hjärtskärande så hon nästan kräks. Så det slutar alltid med att jag lägger henne till slut. Har ni nåt tips på hur jag ska få henne att förstå att det går lika bra med pappa? Bebisen kommer ju väldigt snart och då kanske jag inte kan gå ifrån hursomhelst.

Well. Vi hoppas på en bättre dag imorgon. Med mindre krämpor och med ett glatt humör från både mamma och barn.
M ska till farmor och julbaka. Själv ska jag passa på att vila.

torsdag 19 december 2013

Det blev visst lite julklappar i år också. Och då är ungefär en tredjedel av alla inte ens med på bilden.

onsdag 18 december 2013

M hostar fortfarande och äter dåligt. Men är ändå pigg som tur är. Tråkigt är det iallafall.
Nu har även jag åkt på en förkylning light (än så länge) med täppt snok och hosta. Hoppas det inte blir värre. Har ingen lust att hosta upp operationssåret sen.

En annan sak som är tråkig är att ni inte kommenterar något. Ni är ändå några stycken som kikar in varje dag. :-(

tisdag 17 december 2013

Det börjar bli aningens tungt nu. Trångt som fan. Bebisen trycker på lungorna så det är svårt att andas. Foglossning. Svårt att hitta en bekväm sovställning. Jag är uppe och kissar varannan eller var tredje timme för det trycker så på blåsan. Men ändå, jag älskar det. Trots allt. Att vara gravid. Att bära på ett liv inuti min mage som växer.

Var hos barnmorskan igår. Allt såg bra ut. Ferritinvärdet var hon inte ett dugg orolig för, det hade stigit från 12 till 13 nu, alltid något! Hjärtljud: 135, blodtryck: 115/70, hb: 128, glukos: 4,1 och sf-mått 33. So far so good. 

Till nästa gång ska jag skriva önskemål/synpunkter vid snittet som vi sen tillsammans ska skriva i sammanfattningen som ska med till förlossningen/operation. Men jag vet inte alls vad jag ska skriva...? Förra gången var det mycket enklare, då skrev jag ett förlossningsbrev med allt jag kunde komma på, från smärtlindring till förlossningsställningar osv. Nu har man liksom inte så mycket att säga till om känns det som.

Vet ni, det är 16 dagar kvar. Pirrigt!

Inte för att det spelar någon som helst roll vad det är för kön, men det är ändå roligt att spekulera.

Vad tror ni, pojke eller flicka?

söndag 15 december 2013

Idag har vi julbakat. Det blev snöbollar, chokladbollar med polkagrisströssel och rocky road. Mums!




fredag 13 december 2013

Vår lilla solstråle är sjuk. Förkyld igen. Men hon klarade sig jäkligt länge ändå denna gång! Men nu rinner den lilla näsan konstant och hon har en hemsk  rosslig hosta. Igår och i förmiddags hade hon lite feber men nu ikväll var den borta. Jag är glad så länge den håller sig borta. Hon är rätt så pigg i övrigt just nu.
Imorgon är tanken att vi ska åka och fira lite jul hos J:s ena syster, men vi får väl se i vilket tillstånd M befinner sig i och om de vill ha dit oss med risk för att deras egna barn ska smittas.

Idag har jag haft en hel del förvärkar. Som en kraftigare variant av mensvärk som liksom strålat ner i låren. Det har kommit och gått under dagen.

Våra helgplaner är relativt få. Förutom eventuellt besök hos J:s syrra imorgon och kanske lite julbak på söndag är det nog inte så mycket som händer. Men med en sjuk unge och en höggravid morsa behöver det inte hända så mycket hela tiden heller.
♥ Sambon måste parkera om bilen på nytt för att du ska kunna komma ut.

♥ Du är nära att skära dig varje gång du ska raka dig nertill och det var en evighet sedan du såg dina egna tår.

♥ Sambon väcker dig varje natt och ber dig byta sovställning eftersom du snarkar så förbannat.

♥ Det inte längre går att "smita förbi" folk sidledes då du är bredare från det hållet än framifrån.

♥ Det känns som om du har sprungit en mil när du går upp för en trapp.

♥ Du måste rulla runt för att komma upp från soffan.

♥ Din sambo måste hjälpa dig att knyta skosnörena.

♥ Du är rädd att kissa på dig när du nyser/hostar.

♥ Du tappar något på golvet och låter det ligga för att processen med att plocka upp det är för omständlig.

♥ Du hellre går barfota än tar på dig strumpor.

♥ Du inte orkar sminka dig eller fixa håret för att armarna somnar efter bara några sekunder över huvudhöjd.

♥ Du behöver hjälp för att komma upp ur sängen eller soffan.

♥ Det enda du orkar plocka upp från golvet är en godis som ramlat ner.

♥ Du måste kissa igen så fort du rest sig och trott att du var färdig.

♥ Du letar efter alla andra möjligheter än att behöva använda trappan.

♥ De högklackade skorna blir stående bakom de förnuftiga "kärringskorna".

♥ Godisskålen får prioritet före middagen.

♥ Middagen blir offrad för att få sova lite längre på soffan.

♥ Allt känns tungt.

♥ Du flåsar och flämtar som en valross efter att äntligen ha fått upp dragkedjan på skorna och måste sätta dig ner efter det och ta en paus för att få blod i huvudet och få bort den lila färgen från ansiket.

♥ Du inte längre orkar stå i duschen utan måste sätta dig ner.

♥ Du sitter på golvet i duschen och inte förstår hur du ska komma upp igen.

♥ Ingen annan än du får tillgång till soffan längre.

♥ Det känns som om bebisen försöker trycka ut slemproppen och gräva sig ut varje gång du lägger dig ner.

♥ Du planerar en utflykt utanför hemmet utifrån vart det finns toaletter.

♥ Anklarna får storleken av en kraftig överarm efter två timmar på bion.

♥ Grandiosa pizza blir gourmetmat.

♥ Dagens höjdpunkt är Dr phil och Oprah på tv.

♥ Du lägger på dig 2 kg vatten på en vecka och reagerar genom att rycka på axlarna och säga jaja...

♥ Du gråter för något du aldrig gråtit för innan.

♥ Du börjar gråta för att du inte får på dig skorna själv och sen nästan skrattar ihjäl dig för att du faktiskt sitter och gråter.

♥ Du ställer dig med benen en meter från varann för att förbereda dig på att böja dig ner.

♥ Allt är väldigt irriterande.

♥ Du inte längre kan ligga nära med ansikte mot ansikte med din partner för att magen är i vägen.

♥ När sambon puttar ner dig i soffan av ren djävulskap och blir sittande bredvid med armarna i kors för att se hur du ska ta dig ur situationen.

♥ Bh-storleken börjar närma sig slutet av alfabetet.

♥ Ett ärende om dagen är det enda du hinner/orkar med och då känns dagen fullbokad.

♥ Din partner faktiskt måste hålla med om att du inte har något att ha på dig.

♥ Du har märken på magen för att du inte lyckas låsa dörren utan att stöta i magen.

♥ Du hellre sitter i bilen än att gå in och handla för att det är för mycket besvär att ta sig ut och in.

♥ Du hellre vill gå i mjukisbyxor än de vanliga gravidbyxorna eftersom de har en söm under magen som pressar och är i vägen.


Jag la in den här listan i bloggen sist jag var gravid också, men jag tycker den är ganska träffande faktiskt! :)

M längtar efter bebisen lika mycket som oss. Hon pratar, gosar och pussar på magen varje dag. "Kom uuuut ur mammas mage!" Ropar hon och och lutar sitt lilla huvud mot mig.

Jag förklarar för henne att bebisen inte kommer riktigt än. "Snart," svarar hon och nickar. Och hon pratar ofta om att doktorn ska hjälpa mamma att ta ut bebisen och att hon ska bo hos mormor då.
Hon är fortfarande så liten, men redan så klok och förståndig. Min lilla, stora tjej!

torsdag 12 december 2013

Kan ni förstå att det idag bara är tre veckor kvar!? Det kan inte jag. Vid den här tiden om exakt tre veckor har vi äntligen vår älskade bebis här. <3

Jag längtar så mycket, samtidigt som det skrämmer mig lite. Hur kommer jag klara av det? Det är en del som måste hinnas fixas rent praktiskt innan det är dags också. Bäst att ta tag i det snart.

Om tre veckor är jag TVÅBARNSMAMMA. Det kunde jag inte tro för några år sedan. Att jag skulle lyckas få inte ett, utan två fantastiska barn. Jag kan inte säga det nog många gånger, jag är så otroligt tacksam!

onsdag 11 december 2013

Satt och kollade igenom min MVC-jornal och såg att mitt Ferritinvärde låg på 12. Det är väldigt lågt. Det ska ligga nånstans mellan 10-150 ungefär. Så visst, jag låg ju inom ramen för det normala men ändå i underkant. (Hb:t har legat på 122 och 119 vid de två senaste mätningarna.) Min barnmorska sa till mig i nånstans mitten av graviditeten att jag skulle börja knapra järntabletter för att fylla på depåerna lite inför kommande kejsarsnitt, då det är vanligt att man förlorar mer blod vid operation än vid en normal vaginal förlossning. Då hade jag själv redan precis börjat med det på eget initiativ.

Jag vet inte exakt hur mycket blod jag förlorade vid min förra förlossning, men i journalen stod det att jag förlorat 1,5 liter innan jag blev ivägkörd till operation. Efteråt vet jag att de kollade blodvärdet, dock har jag inga siffror på hur det låg. Minns att de sa att det var på gränsen till om jag skulle behöva få tillskott iallafall, vet inte om de menade järntillskott i form av spruta eller om jag skulle fått nytt blod. I vilket fall som helst fick jag inget alls. Förmodligen har jag legat lågt ända sedan dess. Jag har förstått att det är svårt att få upp Ferritnvärdet och att det tar rätt lång tid att fylla på depåerna.

Nu sitter jag då här undrande och förstår inte riktigt varför min barnmorska inte rekommenderat mig tidigare att börja med järntabletter eller att jag ska ta dubbeldos eller något. Har en känsla av att det kommer ligga ganska lågt efter snittet sen. Jag undrar om det här kan vara en orsak till att jag är så förbannat trött eller om det bara är hb:t som påverkar det? Jag är verkligen trött jämt. Idag sov jag två timmar på dagen och det märks inte ens, jag är fotfarande lika trött. Jag orkar ingenting längre. Ingenting.
Har för mig att man kan ha brist på andra viktiga ämnen också som tex B12 om man ligger lågt i Ferritinvärdet?

Jag var iväg och tog nya prover igår och om jag inte minns fel så var Ferritin ett av de värden som skulle kollas. Känns dock lite i senaste laget att ha en uppföljning på Ferritinet NU, tre veckor innan förlossning... Hinner liksom inte göra så mycket för att få upp det på den tiden känns det som. Och eftersom hb:t sjunkit något kanske Ferritinet också gjort det? Försökte ringa barnmorskan idag men fick inget svar. Ska testa igen imorgon om jag hinner, annars får jag väl försöka hålla mig till nästa veckas besök på måndag den 16:e.

Någon som är kunnig inom området och kan berätta lite mer? Hur får man upp sitt värde? Är det injektion som gäller om man vill få upp det snabbt? Och måste man då ligga under 10 för att få det utskrivet på recept?

söndag 8 december 2013

Vi har haft en väldigt lugn och skön helg tillsammans hela familjen. M blev förkyld i torsdags och fick vara hemma från förskolan. Hon hostar massor och är väldigt snorig, men har iallafall klarat sig utan feber. Vi har varit ute i årets första snö, vilket M tyckte var superkul! Vi har även suttit inne och läst massa böcker och målat. Och igår bakade jag och M kladdkaka.

Vi gjorde även ett tappert försök att få till årets julkort. Det var inte det lättaste! M är verkligen ingen linslus, dessutom var det superdåligt ljus härinne, men till slut tror jag vi lyckades knåpa ihop något som duger. Ska även passa på att beställa lite julklappar (förstoringar av Mollybilder) när vi slänger iväg beställningen på julkorten.. Jag har dessutom packat iordning några traderaauktioner som jag ska skicka iväg till veckan. Herregud, vad fort dagarna går. Det är ju snart julafton! Har lite klappar kvar att fixa.
I onsdags hade jag läkarbesök hos MVC-läkaren och sedan barnmorskebesök direkt efter. Jag var ju lite orolig på grund av mina sammandragningar och ville att en läkare skulle kolla mig. Först satt vi och pratade en stund, hon är verkligen bra den där doktorn alltså! Sen sa hon att hon ville göra ett VUL för att utesluta att jag börjat öppna mig. Livmodertappen var 3,5 cm, det vill säga helt normal. Och allt såg bra ut. Fick även göra ett vanligt ultraljud och jag såg ett litet (STORT) bebishuvud med massor av hår på. Ljuvligt. Jag fick dock lite förmaningar om att jag ska försöka ta det lugnt.

Fick lämna ett urinprov också eftersom UVI kan göra så man får sammandragningar. Barnmorskebesöket gick också bra, sf-måttet låg på 32, hjärtljuden på 135 och blodtrycket var 115/75. Kändes skönt att få bekräftat att allt såg ut som det skulle. Jag vet att OM bebisen skulle få för sig att komma nu snart så är det ingen fara, för de allra flesta klarar livet utanför magen. Men jag vill helst gå tiden ut till snittdatumet förstås.

onsdag 4 december 2013

Jag hittade ett blogginlägg skrivet av en tjej som heter Sofie, som verkligen berörde mig och igenkänningsfaktorn är hög. 



Från Ystad till Haparanda
-om att spricka hela vägen.

"Sfinkterruptur. Smaka på ordet. Lägg bokstäverna i rätt följd på tungan och säg det sedan högt för dig själv. Nej inte så, du ska uttala bokstaven f som ett v. Men var inte generad för att du det inte visste. För det visste inte jag heller. Inte innan. Men nu vet jag att f i sfinkterruptur uttalas med v och jag vet också hur det är att spricka hela vägen. Från Ystad till Haparanda som man så skämtsagt brukar säga när man inte riktigt vågar ta orden i sin mun. Men det är dags nu. Från vaginan, genom mellangården och ända bak till ändtarmsöppningen. Nu tar vi det. Stygn för stygn.


Jag ligger på rygg med det lilla blålila paketet på bröstet. Jag skrattar och gråter om vartannat och pussar vårt blålila lilla paket. Vi är där tillsammans alla tre, för första gången. Vårt första möte som en riktig familj. Nu är det bara vi. Eller vänta nu, inte riktigt bara vi. För där nere mellan mina blodiga ben sitter två konfunderade personer med blickarna mot mitt underliv och kliar sig på hakan.

-Är det något som är fel?

-Du har spruckit lite så jag vill kalla på en läkare som får vi titta lite extra.

Inget konstigt med det. Alla brukar spricka första gången och behöva sy. Jag minns att jag tycker det är oturligt men inte förvånande för jag kände det själv. Precis vid andra krystningen efter att huvudet kommit ut. Någonstans långt borta i lustgasdimman i den största smärta min kropp någonsin upplevt och som helt tagit min kropp i besittning känner jag att jag spricker. Men jag kunde aldrig ana hur mycket.

Doktorn kommer. Nu har jag tre konfunderade personer mellan mina ben som kliar sig på hakan och stirrar in i mitt underliv. Jag vill inte ta in det som händer där nere. Min nya värld pågår här uppe. Med mig, bebisen och Martin. Vi tittar på varandra och är båda överens. Hon ska heta Tuva.

Martin blir ombedd att ta Tuva i sin famn för jag kan komma att behöva lustgasen igen. De börjar sy och tråckla. Men avbryter ganska snart. De tar ett beslut. Barnmorskorna som förlöst mig kommer fram och tar mig på axeln.

-Det blir bra ska du se.

Vad? Vad är det som ska bli bra? Vad är det som inte är bra? Min säng kopplas loss från all apparatur och sladdar.

-Vi måste fortsätta i ett annat rum där vi har bättre ljus, du kommer snart tillbaka. Din man tar hand om bebisen och är där när du sen vaknar.

Vaknar? Jag är vaken, varför ska jag sova och vart är det jag ska och vad är det som händer. Jag minns att jag grät och upprepade ”vad är det som händer”. Vi åker hiss. Jag med mina blodiga ben i samma säng som jag någon timma tidigare födde vår bebis i. Men varför får jag inte vara med Martin och Tuva? Saknaden tar ett grepp om mitt hjärta på ett sätt jag aldrig upplevt saknad innan. Sen tar en annan känsla vid när jag börjar inse vad det är som ska ske. Skam. Jag rullas in i ett rum som är helt i kakel från golv till tak. Jag måste byta säng men får inte resa mig upp och flytta mig själv utan blir på något sätt lyft från sängen till en brits där mina ben placeras i en en sån ställning jag tidigare suttit i på besök hos gynekologen. Men nu är jag inte på något besök hos gynekologen. Fyra grönklädda personer ställer sig över mig, de har gröna mössor och munskydd för munnen. Jag ser bara deras ögon. Jag förstår då att jag är i ett operationsrum. De kopplar på min epidural vars sladdar jag ännu har kvar i ryggen. Jag får nya stick och slangar från handryggen och om mitt finger placerar en slags grå klädnypa.

-Det blir bra ska du se.

Jag får en genomskinlig mask för ansiktet. Räkna högt ner från tio. Jag räknar och tänker på Martin och Tuva och livet. Hur hamnade jag här. Men min sista tanken innan jag somnar blir ”i det här rummet har människor dött”.

Men tack och lov. Det gör jag inte. När jag sedan vaknar upp efter narkosen ser jag de grönklädda människorna med mössor och munskydd nere mellan mina ben. Jag ser att de gör något med mig men jag känner ingenting från magen och ner. Men i hjärtat, där känner jag massor. Jag ligger där och stirrar in i kakelväggen och måste liksom påminna mig själv om Tuva, Martin och livet som väntar. Vill inte tänka på vad jag gör i det helkaklade rummet där folk innan har dött. Försöker istället att tänka vilken tur jag har. Men känslan av skam är lika påtaglig som glädjen över Tuva, Martin och livet som vi sedan ska ha. Jag minns att jag tänker att det kan inte bli mer genant och ovärdigt än så här.

Det är över. Jag rullas iväg till det som kallas uppvaket. Där väntar Martin och Tuva. Det lovade de. Men Martin och Tuva väntar inte där. Istället väntar en och halvtimma i ensamhet med förlamad underkropp. Jag vill aldrig någonsin uppleva den en och en halvtimman ingen.

Tuva föddes strax före klockan ett men inte förrän tjugo över sex får jag rullas in på BB. Är ännu sängliggande och har inte rest på mig sedan jag gick och kissade tidigare på kvällen. Jag blir tillkopplad kateter och förstår inte riktigt varför. Jag vill ta bort nålen i handen men de vill att jag ska ha kvar den ”ifall du behöver mer  smärtlindring”. Med Tuva tätt intill bröstet somnar vi tre helt utmattade. Äntligen är det vi tre, jag, Martin, Tuva och livet. Nu börjar det.

Men jag kan inte röra mig när jag vaknar. Ska det göra såhär ont? Det ska nog det. För det gör ont att föda barn. Det vet alla. Men det känns så konstigt där nere. Försöker knipa ihop musklerna men inget händer, jag kniper men det kopplar inte. Det känns som att det sitter fast. Jag försöker amma men det går inte på annat sätt än att ligga på sidan. Barnmorskorna kommer in och avbyter varandra med jämna mellanrum och det börjar mer och mer gå upp för oss att det är något som har hänt mer än att jag bara spruckit och behövt sys lite extra. För varför beter sig alla så konstigt mot mig? Frågar mig hur det är på ett sätt som om de redan innan vet svaret och att det inte är bara, och hela tiden denna klapp på axeln.

-Det blir bra ska du se.

Läkaren kommer  in och berättar hur fantastiskt bra operationen gick, ändå. Och vilken tur jag har som fick skadan upptäckt, för annars kan man få långvariga problem. Men nu behöver det inte alls bli så. Och det var inte deras fel, ibland blir det bara så. Dagen går. Till slut bedömmer de att jag ska bli av med katetern och jag ska upp och kissa. Jag ska alltså med vad jag inte förstår då, men med sönderspräckt underliv med stygn både inuti och utanför och ihop och på tvären och överlappade ska jag alltså gå och kissa. Då, när jag hänger mig över Martin och skjuter det ena benet framför det andra och sedan står och försöker kissa, för det är omöjligt att sätta sig ner, som jag förstår. Jag har spruckit riktigt ordentligt, mer än man brukar.

Jag frågar barnmorskorna. Vad är det som egentligen har hänt. Muskel, bristning, in och utvändigt. Men ingen tar det i ord det som riktigt har skett. Jag förstår inte. Jag får ännu mer smärtstillande. De är noga med att jag tar det var fjärde timme men jag nekar till smärtlindring via dropp. Morgonen därpå kommer en ny barnmorska som jag tidigare inte har träffat.

-Här får du lite information om din skada och tips på vad du ska tänka på i din rehabilitering.

Den här broshyren blev min första kontakt med min sfinkerskada. Som jag grät. Jag är tjugofem år gammal och vi har precis blivit en familj, det nya livet ska precis börja men när jag läser broshyren känns det som om någon talar om för mig att livet nu är slut.

I alla fall mitt sociala liv. För hur ska jag kunna leva i en gemenskap med andra människor om jag ofrivilligt ska läcka avföring. Prutta och bajsa på mig. Utan kontroll. Det här berättade ingen om på föräldragruppen inför förlossningen.

Första tiden hemma. Mamma tillverkar en kudde, som en badring för att jag ska kunna sitta. Men de två första veckorna går det ändå inte att sitta på annat sätt än på höften. Eller ligga ner och amma. Och ligger ner, det gör jag mest hela tiden. Men det var inte såhär det skulle bli men det kan man ändå aldrig veta. Jag var ändå vid gott mod. Det får jag ändå lov att säga. Men jag har så ont. Så fruktansvärt ont och det känns som om det aldrig kan bli som det var där nere.

Jag har tagit mig ut till duschen. Jag grimaserar av värk från vattstrålarna som rinner ner längs rygg och min bak och får kontakt med min söndertrasade underliv. Där det en gång varit vagina, mellangård och anal är det nu vad jag vet och förstår bara en stor svullen bulle. Jag vägrar ta på mig där nere. Vägrar kännas vid det som skett med handen. Istället står jag där. Med benen isär, så mycket som det går för det gör för ont att sära.

-Sofie, du måste sära lite till annars kommer jag inte åt.

Han är med mig. Martin är alltid med mig och jag står där och försöker svanka så mycket som jag kan. Med händerna på avsatsen mot fönsterutan och biter mig i fingrarna när hans händer med den bedövande salvan kommer i kontakt med mitt svullna, söndertrasade och sydda underliv. Jag skriker och gråter av smärta när hans fingrar snuddar vid mitt svullna och sårade underliv. Där inne väntar mamma och Tuva och det är trösten.

Första tiden var jag helt beroende av Martin, citodon och bedövningssalvan, han smörjde och smörjde. Kunde inte duscha utan hjälp. Och sen toalettbesöket. Att bajsa första gången. Att bajsa där allt är ihopsytt och du knappt kan röra någonting och minsta lilla beröring gör ont och där ska det alltså komma ut avföring och torkas med papper. Bara att försöka sätta sig på toalettringen gör ont. Försöker halvsitta hukande och nedböjd, men jag har inte tillräckligt med benmuskler för det. Så jag måste sitta men hur ska jag sen komma upp? Håller ena handen med kallt blötlagdt tjockt papper som stöd där framme, både för smärtan när man kissar med urinvägsinfektion och för att ge en viss smärtlindring. Med den andra handen försöker jag trycka mot som stöd för där bak.

Och så fortsätter det. Samma procedur varje gång jag ska till att göra nummer två. Gråter och försöker bajsa. När jag sedan är ensam och känner att jag ändå måste försöka ringer jag mamma ”berätta om sommaren, om något som gör mig glad”. Där sitter jag, tjugofem år och nybliven mamma men ringer min egen mamma för jag gråter när jag bajsar och ber henne att hon ska berätta berättelser om när jag är glad för att det gör för ont att bara vara. Måste tänka på annat. Ibland när Martin är hemma och om det går, om Tuva inte skriker så Martin måste vara med henne. Då sitter han på en pall och håller mig i handen för att jag ska kunna bajsa.

Två gånger om dagen dricker jag en trögflytande västska för avföringen ska bli mjukare och därmed inte göra för ont att få ut. Får panikkänslor när jag tänker tanken som ”tänk om man skulle bli hård i magen” och tänker ytterligare på vad jag äter så jag inte äter något som jag riskerar att bli förstoppad av. Helst ska man röra på sig också men hur gör man det när man knappt kan gå?

Och så skammen. Men jag bestämde mig på en gång, om jag ska ta mig igenom den här pinsamma fruktansvärda skiten så måste vi vara öppna med detta. Men jag la det mesta på Martin. Så han tog alla första samtal med glädje och lyckönskningar med familj och vänner med att också berätta sakligt vad som hänt och vad det kan bidra till och att jag tyckte att det var jobbigt men viktigt att ändå veta. Skammen och rädslan inför att inte kunna hålla sig.
Det gick som ett mantra att detta var som ett pris jag fick betala för världens mest fantastiska unge och jag var bara tvungen att ta mig igenom det och jag skulle bli bra. Något annat fanns inte. Paniken inför att släppa sig men inte kunna hålla emot bland andra människor har blivit till min vardag och jag spänner mig så jag ofta så jag får ont i magen efter anspänningen i magen.

Jag hade tur. Jag blev faktiskt bra. Men det tog tid. Jag gick inte en meter utan min bedövningssalva det första halvåret och gick jag för långt så blödde jag från svullnaden så långt som fyra månader efter opertionen. Strax innan bröllopet låg jag på en brits på lassaretet och gjorde knipövningar med en annan människas finger i min anal och tänkte ”det här är inte värdigt”.

Det är mycket som inte är värdigt med att drabbas av en sfinkterruptur och jag har ett flertal ovärdiga historier från min skada på lagar men det får räcka så. Jag har inte skrivit och delat med mig av min berättelse för min egen skull. Jag har skrivit det här för att flera tusen kvinnor drabbas varje år av sfinkterruptur men det kan vara betydligt fler än så för det är inte alla skador som upptäcks eller rapporteras och ges behandling. Jag hade tur i den bemärkelsen att mina barnmorskor var uppmärksamma och tillkallade läkare så jag fick direkt operation. Men det är flera kvinnor som inte får den hjälpen. Där sfinkterrupturer missas och i vissa fall bortses för att det kan skada barnmorskornas anseende. En sfinkterruptur anses som ett misslyckande men kvar står kvinnorna. Utan diagnos med trasiga underliv och skammen. Ett tabubelagt ämne som ingen pratar om. Därför måste vi våga prata om förlossningsskador och vad de medför för att ta bort tabun kring ämnet så att fler kan få hjälp.
Uppdrag granskning har gjort två reportage om förlossningsskador det senaste året. Till avsnitten sökte de kvinnor som råkat ut för sfinkerskada men de skämdes så mycket att de inte klarade av att ställa upp på intervju eller annars visa sitt ansikte. Trots att flera tusen drabbas.              

Därför har jag skrivit min berättelse. Jag har dragit upp minnen jag helst velat glömma. Inte för min egen skull, utan för alla andra. För alla kvinnor som inte vågar. För att skammen måste försvinna. För att sfinkerskador kan förhindras. För att sfinkerskador måste upptäckas, rapporteras och ges rätt behandling."



Sofie har fått många kommentarer angående sitt inlägg, men en av dom beskriver exakt hur jag kände det efter min sfinkterruptur. Åh, jag blir så fruktansvärt ledsen när jag tänker tillbaka på förlossningen. och så jävla, jävla förbannad.

"Det var inte såhär det skulle vara att bli mamma... Hela "lyckliga bebisbubblan" uteblev. Tänk, aldrig kommer den tiden igen. Jag skulle ju gå runt och le, vara lycklig. Inte gråta förtvivlat varje dag över att vara söndertrasad, över att inte kunna gå på toa, över att känna mig så ensam. "
Igår var jag iväg till kirurgmottagningen för att göra ultraljud och undersöka hur läkningen av sfinktern gått.
Det var en läkare och en läkarstudent som undersökte mig. Jag var ju rädd för att själva undersökningen skulle vara besvärlig och smärtsam, men det gick jättebra faktiskt.
Som vanligt när jag pratar med läkare och annat "viktigt folk" kommer jag bara ihåg ungefär hälften av det de säger till mig. Varför är det så?

Iallafall så hade jag några hudveck/fickor som kommit efter operationen som man kunde behandla med hjälp av att spruta in någon slags olja(?) Det skulle man göra ca 2 ggr och sen skulle förhoppningsvis det problemet vara ur världen. Dock ville hon inte göra det igår eftersom jag är gravid och hon inte visste hur det kunde påverka graviditeten. Så jag ska tillbaka i april någon gång för att göra det.

Sen sa hon att både den yttre och den inre sfinktern var tunn och försvagad på ett ställe men att det eventuellt kunde åtgärdas med operation. Gulp! Alltså, det är inget bestämt angående operation ännu och hon sa att om funktionen ändå fungerar någorlunda så behövs det inte heller. Så vi får väl se hur det blir med den saken.



Idag är jag på lite dåligt humör för jag har knappt känt bebisen någonting i magen. Blir såklart skitorolig. Som tur är har jag både bm-besök och läkarbesök idag. Vi får hoppas att bebisen bara är lite trött idag och snart vaknar till och börjar sprattla igen.

måndag 2 december 2013

Jag har ända sedan min sfinkterruptur känt att eftervården av den här typen av skador är skitdålig. Det är hela tiden jag själv som fått kontakta sjukvården och ligga på och tjata om olika saker.
Det brukar i andra landsting vara ett återbesök först efter 6 veckor, sen efter 6 månader och 1 år. Jag var på återbesök 5,5 vecka efter förlossningen och när jag inte blev kallad vid 6 månader avvaktade jag lite till innan jag till slut tog tag i saken och kontaktade Specialistmödravården. Jag fick komma på besök ca 1 år efter skadan. Där konstaterades att jag behövde träna upp bäckenbotten mer och lära mig hitta musklerna och knipa. När jag frågade om hjälp för att få komma till en sjukgymnast för att hitta musklerna igen fick jag till svar att det inte fanns någon...? Nähä, men tack så jävla mycket för hjälpen då liksom!

Jag bad även om att få göra ett ultraljud där de kunde kontrollera musklerna inifrån och se så det läkt som det ska, något man inte kan känna med fingrarna vid en vanlig undersökning. Men tydligen fanns ingen sån utrustning på SMVC, och det är också en undersökning som jag vet görssom rutin vid uppföljningar i andra landsting. För att få göra en sån undersökning skulle läkaren behöva skicka remiss till kirurgmottagningen och hon sa att den här typen av skador inte prioriteras och att väntetiden kan bli lång. Så vårdgarantin verkar det ju vara lite sisådär med.

Nåväl. Jag bad henne iallafall skicka en remiss. Och NU har jag äntligen fått tid. Imorgon. Nästan 1 år tog det. Men imorgon är det dags. Jag ser verkligen inte fram emot själva undersökningen även om jag såklart vill veta hur det läkt och hur det ser ut. Vet inte riktigt om de kommer göra analt eller rektalt ultraljud, eller kanske både och. Skillnaden är att vid ena undersökningen går de in med en ultraljudsprob ca 5 cm in och kollar läget, vid den andra går de in ca 15 cm och fyller en ballong med vatten så det blåser upp på något vis så de kan undersöka muskler och vävnader lite bättre.

Inför undersökningen skulle man ta klyx x 2. Det har jag gett några gånger på jobbet, men det tillhör det tyngre artilleriet så det är inget vi använder oss av speciellt ofta. Det är 120 ml som ska sprutas in i ändtarmen för att den ska rengöras inför undersökningen. En gång nu ikväll skulle jag ta och sedan en gång imorgon några timmar innan undersökning. Det var verkligen inte det lättaste att ge sig själv det kan jag säga! Själva förpackningen är så stor och det var väldigt svårt att liksom ligga på sidan och orka trycka ut all vätska med bara en hand. Men nu är det iallafall gjort och imorgon är det dags igen för sista klyxet. Är lite nervös inför hur undersökningen ska gå och om det kommer göra ont. Men det är nog ingen fara. Ska bli skönt att få det ur världen också.


Veckorna går så obeskrivligt fort! Snart är vår lilla bebis här hos oss. Det känns fortfarande så overkligt! Det känns liksom som att bebisen inte riktigt är vår utan bara till låns. Jag har så svårt att ta in att jag verkligen ska bli mamma för andra gången.

Idag är det 1 månad kvar till det planerade snittet. 2/1 kommer bebisen äntligen till oss. Tiden fram till dess kommer gå superfort nu i juletider då det alltid är massor att göra på dagarna.
Jag har börjat packa bb-väskan lite smått och varje gång jag lägger ner nåt nytt blir jag lite pirrig.
Vi längtar så!

söndag 1 december 2013

Herregud vilket angenämt "problem" att inte kunna sova pga bebissparkar i magen. <3 Utbrytarkungen Houdini därinne lever verkligen loppan!

Jag njuter av varje liten rörelse och försöker att inte glömma bort känslan. Detta kan mycket väl vara min sista gång som gravid och jag vill komma ihåg och minnas exakt hur det känns när man har ett litet liv i magen som rör sig. Det är helt fantastiskt häftigt.

Jag brukar färga mig mörkare i håret någon gång på hösten och så även i år. Dock hade jag visst glömt att jag har rätt mycket hår som dessutom är jäkligt långt och att en förpackning hårfärg egentligen inte räcker. Så slutresultatet blev väl inte perfekt, men jag ska färga om det om några veckor med TVÅ förpackningar färg. Det får duga till dess. :-) gött med lite förändring iallafall.

Igår inhandlade vi det första lilla blöjpaketet med "ettor" till bebisen. <3

Igår var M hos sin mormor och vi tänkte försöka hinna komma ikapp med lite saker som vi inte hunnit med den senaste tiden. Vi var inte sysslolösa kan jag säga!

Började med att handla ingredienser till kvällens pizzamiddag. Lääänge strosade vi omkring därinne. Sen skulle vi ställa in lite av matvarorna i skafferiet och insåg att det inte fick plats! J fick ett ryck och rensade det medan jag fixade adventsfint i köket. Det tog oss en stund.

Sen klippte jag J samtidigt som vi lyssnade på massa gammal bra musik. Supertrevligt. Efter en varsin dusch gjorde vi iordning pizzorna och sen pratade vi om viktiga beslut angående vissa saker i huset innan vi slappade en stund i soffan. Vi fick en hel del gjort men inte allt vi skulle.

Hade planerat för sovmorgon idag men J vaknade vid 7-tiden och jag strax därefter. Blev en mysig adventsfrukost med tända ljus iallafall. Sen la jag upp några auktioner på tradera. Vips så var klockan dags att åka till min mamma där barnbarnen skulle baka pepparkakor. Och där har vi spenderat eftermiddagen/kvällen. Jättekul! Så roligt att se de tre kusinerna leka tillsammans.

lördag 30 november 2013

Här kommer man och ska lägga sig och upptäcker att Alfons göttat ner sig på kudden. Näru Alfons, inte ikväll. Inatt är sängen avsedd endast för karln i huset och den gravida, otympliga kvinnan. Inget barn som ligger rakt över sängen och ingen Alfons att slåss om kudden med. Duntäcket och den stooora gravidkudden tar nog med plats!

Välkommen 1:a Advent!

Premiärsovningen i nya sängen gick över förväntan! Hon sov där i sex timmar(!) innan hon vaknade och ropade på mamma. Det är bra. Så länge sover hon inte ens i sin vanliga säng alltid. Och imorse när vi pratade om det var hon jättestolt och nöjd över att hon sovit där. Lilla hjärtat.

Det har varit superlugnt på sammandragningsfronten nu igår kväll och idag, så nu känns det som jag nojar mig i onödan.

M sover middag och efter mellanmålet ska jag skjutsa henne till mormor. Japp, jag har nog glömt berätta att jag TOG KÖRKORT i augusti. Känns helt fantastiskt att ha fått den saken ur världen. Imorgon åker jag och J till mormor där vi ska baka pepparkakor med mina systrar och deras små. Det blir trevligt! I eftermiddag/kväll när vi är barnlediga ska vi passa på att göra lite saker som vi inte hunnit med. Jag ska klippa J, vi ska gå igenom lite saker angående huset, lägga ut två vagnar för försäljning, slå in några julklappar... Ja, fix helt enkelt.

Hoppas ni har en härlig lördag!

Idag somnade faktiskt M i sin nya, stora säng för första gången! Och som om inte det vore nog, i sitt eget rum dessutom. Tidigare har hon vägrat sova i sängen trots att hon varit jättestolt över den och visat upp den för alla som hälsar på.

Hon har legat i spjälsängen i vårt rum förut och 99% av nätterna vaknar hon och vill komma över till oss, vilket vi också låtit henne göra. Jag förväntar mig inte att hon kommer vilja sova i nya sängen varje natt fortsättningsvis men de nätter det funkar är det ju bra! Sen kommer hon självklart få komma in till vår säng nu i början om hon vill det. Fast det är en ovana jag helst vill bli av med. Det får inte bli för många förändringar på en gång. En sak i taget.

fredag 29 november 2013

Jag hade faktiskt lättare molvärk i stort sett hela natten. Inte så mycket att jag vaknade av det eller så, men varje gång jag vaknade av andra anledningar så kändes det.
Funderade under morgonen på om jag skulle ringa min barnmorska och berätta detta och kanske be att få bli undersökt vid besöket på måndag. Men jag hann aldrig så långt som att ringa för det ringde till mig, och det var min ordinarie barnmorskas kollega som ringde för att berätta att hon var tvungen att ställa in alla I-L:s besök nästa vecka pga personliga skäl. Jag fick istället en tid till kollegan på onsdag istället. Egentligen skulle jag haft ett extra långt samtal om kejsarsnittet bland annat men nu blir det en vanlig rutinkontroll istället.

Jag passade återigen på att ta upp detta med mina sammandragningar/förvärkar och sa att jag var orolig för att det skulle påverka livmodertappen och att jag skulle börja öppna mig och kanske föda för tidigt. Jag sa att jag ville ha en koll. Då sa hon att de helst inte undersöker vaginalt på mig, vet inte om hon menade pga min tidigare skada i underlivet eller pga att jag gått såpass långt och att en undersökning kanske skulle kunna "sätta igång" något eller om det finns någon annan orsak. Och jag kom mig inte för att fråga heller såklart. Någon som vet?

Om jag verkligen var orolig för att jag höll på att öppna mig kunde jag få en läkartid sa hon och jag svarade att det är ju väldigt svårt för mig att bedöma det, men att jag vet att det inte är helt ovanligt och att risken faktiskt finns där. Så jag fick en läkartid strax innan bm-besöket på onsdag iallafall. Om jag kommer undersökas eller bara får komma in på ett lugnande samtal vet jag inte...? Hon sa att eventuellt kan en steril undersökning med instrument göras, vilket inte lät så jävla kul.

Jag kanske överreagerar på detta? Det kanske är onödigt att bli undersökt? Nu börjar jag tvivla och bli osäker känner jag. Någon som varit med om samma sak?

torsdag 28 november 2013

Jag sov även idag under tiden M var på dagis. Fast "bara" 1h och 40 minuter idag. Jag känner mig dock trött mer eller mindre hela tiden.

Under kvällen hade jag en del sammandragningar, och efter att jag suttit ner och badat M i badkaret kände jag som nåt slags tryck nedåt som inte gjorde direkt ont, men ändå kändes obehagligt. Vet inte om det beror på att magen är såpass stor och tung och bebisen trycker mot bäckenbotten för att den börjat sjunka ner eller om det är helt normalt att känna såhär efter en sfinkterruptur.

Musklerna i bäckenbotten är ju redan försvagade efter skadan och det är nog inte helt ovanligt att det stramar i ärret och trycker på mer nedåt än vad det vanligtvis gör om man inte hade haft en besvärlig förlossning.

Jag har känt mig mer kissnödig än vanligt också och det kanske också är för att bebisen är ganska stor och trycker mot blåsan nu. Lättare molvärk har jag haft till och från under kvällen. I magen, inget i ryggen idag.

Snälla lilla bebis, stanna nu kvar inne i magen ett tag och väx till dig lite mer innan du tittar ut. Tack på förhand!

Detta kan eventuellt vara den fulaste pepparkaksräven i mannaminne. Den liknar snarare en hyena.

onsdag 27 november 2013

Efter att ha haft sammandragningar en längre period nu googlade jag till slut lite på ämnet. Var lite diffust det där med sammandragningar och förvärkar och skillnaden dem emellan.

Men nu vet jag att en sammandragning är när magen drar ihop sig och blir hård för att ganska snabbt gå över. Det kan kännas obehagligt men ska inte göra ont. En förvärk är när man känner molande värk (typ som mensvärk) i magen/ryggen och man kan även känna ett tryck nedåt. De är ofta mer intensiva och varar längre än sammandragningarna.

Med detta sagt kan jag konstatera att jag har jävligt mycket sammandragningar/dag, och att jag även har en del förvärkar. Det ska vara ganska vanligt bland omföderskor men det KAN påverka livmodertappen och göra så man till slut börjar öppna sig och kanske föder för tidigt. Har livmodertappen påverkats och börjat bli mindre blir man ofta ordinerad sängläge fram tills det är dags att föda och ibland blir man även inlagd på sjukhus.

Nu tror jag väl inte det är någon fara för min del, men vem vågar chansa? Ska återigen ta upp det med min barnmorska nästa vecka och hoppas på att hon undersöker saken. Har ingen lust att föda tidigare än det är tänkt.

Stor mage? Rätt så!

Jag gjorde det igen. Jag gick och la mig efter jag ätit frukost och tror ni inte jag sov i 2,5 h igen! Jodå.
Denna gång utan att få dåligt samvete. Jag behöver uppenbarligen sova. Kroppen behöver tydligen vila. Och det är bara nu jag kan passa på. Snart kommer det en liten bebis som kanske inte alls gillar att sova. Jag ska sluta ha dåligt samvete över allt jag egentligen kunde/borde ha gjort. Faktiskt.

tisdag 26 november 2013

Välkommen vecka 34. (33+0)

Jag har nyss vaknat. Ordet "TRÖTT" räcker inte längre till för att beskriva mitt tillstånd. Jag sov ändå helt okej inatt och var bara uppe på toa en gång(!) Lämnade M på dagis kl 9.00 och tog bara lite frukost när jag kom hem. 9.30 låg jag i sängen igen. Nästa gång jag tittade på klockan var den 12.05! Gissa paniken. 
Jag sov alltså i 2,5 h.

Jag fick skitdåligt samvete förstås och försökte kompensera genom att plocka ihop alla Mollys leksaker som låg och drällde över hela vardagsrumsgolvet, tömma sopor, vattna blommor, ringa ett viktig samtal, ta upp kyckling ur frysen till dagens middag osv. Allt på rekordtid.
Nu har jag hällt upp ett glas iskallt bubbelvatten och däckat i soffan. Konstigt nog känner jag mig inte det minsta piggare än förut. Trött, det beskriver verkligen inte på långa vägar hur jag känner mig. Helt slut, eller utpumpad är mer korrekt.

Igår hade jag molvärk i både magen och ryggen och blev lite skraj, har inte känt nåt i ryggen förut men kommer ihåg att det var så det kändes med M när värkarna satte igång, just i ryggen, fast mycket värre då. La mig på soffan och vilade och det hjälpte faktiskt.
2/12 har jag nästa besök hos barnmorskan. Gick in i vecka 34 idag. (33+0) <3

söndag 24 november 2013

I fredags bakade vi pepparkakor. M älskar att baka och hjälpa till i köket, så det passar nog henne bra att få ett eget litet kök i julklapp. :-)

Det finaste jag har. <3

lördag 23 november 2013

Här sitter jag på bussen till stan. Jag ska på 30-årsfest hos en av mina bästa vänner. Har dock en jävla massa sammandragningar för tillfället så vi får väl se hur länge jag stannar. Jag är som vanligt trött också. Men det är väl befogat när man är höggravid va? Hoppas sammandragningarna ger med sig, har stressat lite idag och det är säkert därför det satt igång. Nu ska jag iallafall sitta still en halvtimme på bussen och varva ner.

Igår bakade vi pepparkakor med Molly. Det uppskattade hon! Fast kanske mest jag och J egentligen, som gång på gång drabbas av oerhörda känslor av stolthet över den lilla duktiga tjej vi fått.

Idag har vi varit på 3-årskalas hos M:s kusin Leon. Fullt upp nu tiden fram till jul!