onsdag 13 november 2013

Inför förra förlossningen var jag inte alls nervös. Mer förväntansfull och spänd på vad som komma skulle. Visst, lite rädd för smärtan var jag ju eftersom jag inte alls visste hur det skulle kännas men ändå var förlossningen något jag såg fram emot.
Hade jag vetat då, hur förlossningen skulle bli och hur konsekvenserna blev efteråt hade jag nog varit mer rädd.För att göra en lång historia kort - förlossningen fortskred inte framåt som man ville trots värkstimulerande dropp, sugklocka sattes och jag utsattes för yttre press på magen av en barnmorska.
Jag fick en Total Sfinkterruptur grad 3 (alltså sprack hela vägen), djup vaginalruptur och bröt svanskotan. Jag fick aldrig den där första tiden tillsammans med M. Jag fick inte vara med vid vägning/mätning och allt det där andra. Istället blev jag körd till operation där jag sövdes och opererades under flera timmar.
Tiden efteråt var fruktansvärt jobbig. Jag orkade ingenting. Jag låg ner på sidan och åt min mat i 5 månader, jag hade så fruktansvärda smärtor och orkade inte sitta upp ordentligt på närmare ett halvår.

Jag var sjukskriven på heltid de två första månaderna. Jag vågade inte gå ut eftersom jag inte kunde hålla avföring. Jag grät floder varenda dag och trodde aldrig jag skulle känna mig "normal" igen. Amningen krånglade. M matvägrade. Jag var ensam en del eftersom J jobbade borta under veckorna. Jag kände mig som en skitdålig mamma som inte kunde/orkade sitta och trösta mitt eget barn när hon var ledsen. Jag hade längtat så mycket efter den här lilla varelsen och sett fram emot att äntligen få bli mamma. I 2,5 år kämpade vi för att lyckas bli gravida. Men livet som mamma var inte alls som jag hade föreställt mig i mina drömmar. Jag kände mig så otillräcklig. Allt jag ville var att vara den bästa mamman jag kunde åt M. Men jag kunde ju inte pga mitt eget tillstånd. Jag gick hos en psykolog i 1,5 år och bearbetade förlossningen och allt som skedde därefter. Det är först nu i efterhand som jag faktiskt kan inse att jag drabbades av en förlossningsdepression. Inte den värsta sorten där man vill dö, en mycket mildare variant men ändå tillräcklig för att kalla det depression. M var mitt ljus i mörkret. Att se henne le sitt tandlösa leende mot mig och utvecklas till den fantastiska lilla människa hon är idag har varit värt all smärta, både fysiskt och psykiskt.

Denna graviditet hade jag möjligheten att välja om jag ville ha en vaginal förlossning igen eller ett planerat kejsarsnitt. För mig var det ingen tvekan om att jag skulle välja ett snitt om jag hade chansen. Jag vill verkligen inte behöva gå igenom samma sak igen om olyckan skulle vara framme även denna gång. Mina chanser till läkning är betydligt sämre eftersom jag har så mycket ärrvävnad redan. Jag är medveten om att denna gång KAN det mycket väl gå bättre. Men jag vill inte ta några risker. Det är inte värt det.
När jag bestämde mig för snitt och läkaren okejade det, kändes det jättebra. Sen fick jag en tid då snittet ska äga rum. Då blev allt så verkligt. Så påtagligt. Man kan nästan säga att jag vet exakt när vårt barn kommer, när jag får bli mamma för andra gången. Lite jobbigt faktiskt, även för ett kontrollfreak som mig.

Och jag kan inte hjälpa att känna mig lite snuvad på konfekten som aldrig får möjligheten att föda barn genom en vaginal förlossning igen. Det var ju skithäftigt. Ända fram till slutet vill säga. Det var då det gick fel. Men fram till det var det otroligt häftigt att känna hur hela kroppen arbetade för att få fram det lilla barnet. Värkarna gjorde förstås ont, men var inte outhärdliga. Jag var öppen 10 cm när jag först undersöktes på förlossningen och hade gått igenom hela öppningsarbetet helt utan smärtlindring. Kroppen är fantastisk som klarar av det och jag har uppenbarligen högre smärtgräns än vad jag först trodde. Det känns mer "på riktigt" att föda vaginalt även om jag inte ser någon prestige i det.
Ju närmare dagen för snittet vi kommer desto mer nervös blir jag. Det är inte "bara" att göra ett kejsarsnitt. Det är en stor, omfattande operation. Man kan få komplikationer efteråt där också. Bland annat infektioner i operationssåret eller blodproppar. För att undvika blodpropp ska man använda stödstrumpor i 4-6 veckor dygnet runt efteråt. Och för barnet är det såklart bättre att födas fram vaginalt när det känner sig redo istället för att överraska det inne i magen med ett snitt. Barn som föds med snitt kan ha svårare att komma igång med andningen och kanske behöva ligga i kuvös, dessutom ökar risken för astma.

Tanken på att bli bedövad från bröstet och nedåt och att någon sedan ska skära upp magen på mig känns inte speciellt lockande. Jag har hört att det känns konstigt, obehagligt men att det inte ska göra ont. Jag hoppas att jag kommer att kunna vara vaken hela vägen. Det är grundtanken, sen vet man ju inte vad som händer. Jag är jätteorolig för att såret ska gå upp, att jag inte ska orka sitta/gå, att det ska tillstöta komplikationer... Hur det kommer bli efteråt när jag inte får lyfta något annat än bebisen på 6 veckor. Hur förklarar man det för sin 2-åring? Jag är rädd att hon ska känna sig utbytt och utstött.
Jag vet att jag gjort rätt val. Kejsarsnitt är rätt för mig denna gång. Ändå är jag så nervös. Kanske för att jag absolut inte har någon kontroll över situationen? Förhoppningsvis kommer det gå jättebra, men orostankarna finns där hela tiden.

Har ni några tankar/synpunkter/kommentarer/åsikter kring detta får ni jättegärna skriva en rad eller två i kommentarsfältet!

15 kommentarer:

frida liljedal sa...

Efter en vaginal förlossning kan man inte heller lyfta sina större barn. Man får helt enkelt sätta sig på golvet och trösta. Molly förstår säkert om du säger att "mamma har ont i magen och kan inte lyfta, men vi kan kramas på golvet istället".

Lycka till nu,
/Frida

zara sa...

Skulle också välja snitt nästa gång, blev också bortrullad till op direkt efter och det traumat vill jag aldrig vara med om igen, att missa det där första mysiga... Slutresultatet är ju detsamma, en liten bebis, och resten spelar inte så stor roll tycker jag även om det varit häftigt att föda vaginalt, på vissa sätt då...

Milla sa...

Frida: Nej, det är klart. Men jag tror ändå att återhämtningen är lättare om man går igenom en normal vaginal förlossning utan besvär än en omfattande operation och att man kanske är mer mobil och rörlig än vid ett snitt. Det är bara att hoppas på att man orkar kramas på golvet! :) Är som sagt rädd att hon ska känna sig utstött när jag lyfter bebisen men inte henne. Hur funkade det för er, med en ny lillebror i familjen? Tack! :)

Zara: Nä, man vill ju vara med hela vägen. Sen är man väl inte med på samma sätt vid ett snitt heller riktigt eftersom man blir rullad till uppvaket efteråt. Och i vissa fall blir man ändå sövd, trots att man trott att man ska vara vaken. Tydligen är det inte helt ovanligt att bedövningen inte tar ordentligt. Men som sagt, snitt känns som det bästa beslutet. Du blev inte snittad med Alice va, det blev dramatiskt efteråt ändå? Snitt känns som ett bra alternativ när en förlossning inte gått som planerat men känns ändå så lärrigt!

zara sa...

Födde vaginalt men moderkakan satt fast (ngt som heter placenta accreta tror jag) så jag höll på att förblöda, fick operera ut den så det gör jag inte gärna om, skulle absolut välja snitt. Får bebisen vara med på uppvak om man snittas?

Milla sa...

Zara: Så var det ja... :/ Huu. Tur det gick bra i slutändan!
Jag TROR att det är så att om man är vaken vid snittet så får både bebisen och pappan hänga på till uppvaket. Man är där för observation några timmar tror jag. Ska fråga hur det funkar på inskrivningen som är två dagar innan.

Mikaela sa...

Jag blev snittad. Fick epiduralbedövning och blev då bedövad från midjan och neråt. Men det var inget som jag tyckte var obehagligt, fast tankarna var ju på annat håll ;) Var vaken hela tiden och allt gick så snabbt. Direkt efter snittet tog de bort (EDA:n som den heter) och bedövningen släppte efter några timmar. Fick istället annan smärtlindring. Hade nog valt snitt igen om jag blev tillfrågad, får se hur det blir (om graviditeten håller i sig och allt går bra).

Kram Mikaela

Milla sa...

Mikaela: Skönt att du upplevde det som en positiv upplevelse. Men hur var tiden efter sen? Är rätt orolig för hur det kommer bli då. Vad var anledningen till ditt snitt?

Grattis till graviditeten! Hoppas allt går bra! :)

Mikaela sa...

Anledningen till mitt snitt var moderkaksavlossning. När de spräckte hinnan fanns det lite blod i fostervattnet förstod jag det som. Tiden efter var bra efter omständigheterna. Inga komplikationer, inga besvär och snittet läkte snabbt. Snittet är för övrigt snyggt och sitter under bikinilinjen. Fick smärtstillande med mig hem och fick ju då inte lyfta mer än ett visst antal kilo (vilket inte är så lätt att efterleva). Men jag har bara positiva upplevelser av det hela...men visst har man ont men inte mer än vad jag kunde stå ut med.

Jag kanske låter överdrivet positiv till det, men mina upplevelser kring kejsarsnittet var bara positivt :)

Tack för ditt grattis :)

Anonym sa...

Jag gjorde akut snitt min första förlossning, bebisen ville inte ut och värkarna avtog. Jag var också nervös över hur det skulle kännas, hur jag skulle må efteråt osv. Jag blev "glatt" överraskad, allt gick så himla snabbt och bra. Jag hade knappt ont alls efter snittet. Fick resa och sätta mig försiktigt tre dagar men sen kände jag mig nästan som vanligt! Nu vet man ju aldrig hur det blir för dig eller för mig nästa gång (jag vill ha snitt) men jag ville bara delge min upplevelse av det hela med snitt, det var inte så hemskt som jag trodde och ag hade knappt ont alls.

Hoppas det går bra för er alla när dagen kommer!

Anonym sa...

Jag gjorde akut snitt första gången och hade turen att få stanna kvar på förlossningen efteråt (inte uppvaket). Jag åkte hem efter två dagar och hade inte sådär fasligt ont. Smärtan gick över inom någon vecka. Men Andra barnet blev det planerat snitt, men förlossningen kom igång av sig själv (2 januari!!) några dagar innan opdatum. Jag var redan inskriven och klar så det var bara till att åka in och så blev det ett "halvakut" snitt. Även denna gång fick jag stanna kvar på förlossningen efteråt. Den här gången hade jag mer ont efteråt, men inte värre än att jag kunde åka hem efter två dagar. Det tog lite längre tid efteråt med smärtan, men den var helt "acceptabel". Storasyster hade full förståelse för att mamma hade ont och inte kunde lyfta osv. Hon och pappa fick helt enkelt mer tid att umgås! :). Amningen kom igång bra bägge gångerna och ryggmärgsbedövningen var inte det mesta läskig. Varken själva sticket eller känslan av bedövning. Jag kände mig faktiskt väldigt avslappnad trots att jag är ett väldigt kontrollfreak. Det kommer att gå bra för dig! Lova att du inte sitter och googlar utan fråga hellre din barnmorska om du har funderingar. Det värsta man kan utsätta sig för är att läsa "skräckhistorier" på nätet. Det är ju trots allt mer vanligt att allt går bra än tvärtom!!

Lycka till!

Linda

Milla sa...

Tack snälla ni för att ni delar med er av era tankar och egna historier. Det betyder jättemycket! <3

Anonym sa...

Hej!
Har också gjort planerat snitt, har bara positivt att säga! Inga komplikationer, var ute och gick en lång runda redan 4 dagar efter snittet och behövde bara alvedon i 7 dagar! Skulle absolut välja snitt igen! Lycka till!

mkphotoblog sa...

Hej Milla! När Jag läser ditt inlägg går det rakt in i hjärtat o jag känner att dina ord lika gärna hade kunnat vara mina. Varje rad du skriver, exakt så känner jag.
Jag födde mitt första barn för 15 månader sedan o fick bristning grad 4.
Jag har fortfarande ont när jag sitter, smärtan varierar men jag tänker på obehaget varje dag. Googlar ofta på snitt vs vaginal förlossning. Jag är inte gravid än o känner mig ganska långt ifrån redo för det.
Men jag vill inte att min rädsla för att föda barn som jag fick efter min första förlossning ska hindra oss från att skaffa ett syskon till vår dotter i framtiden.

mkphotoblog sa...

Hej Milla! När Jag läser ditt inlägg går det rakt in i hjärtat o jag känner att dina ord lika gärna hade kunnat vara mina. Varje rad du skriver, exakt så känner jag.
Jag födde mitt första barn för 15 månader sedan o fick bristning grad 4.
Jag har fortfarande ont när jag sitter, smärtan varierar men jag tänker på obehaget varje dag. Googlar ofta på snitt vs vaginal förlossning. Jag är inte gravid än o känner mig ganska långt ifrån redo för det.
Men jag vill inte att min rädsla för att föda barn som jag fick efter min första förlossning ska hindra oss från att skaffa ett syskon till vår dotter i framtiden.

mkphotoblog sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.