onsdag 15 februari 2012

Det hela började strax efter 06.30 på torsdagen den 12/1 när jag låg och sov. Jag skulle ändra ställning i sängen och hör ett litet "popp" och känner hur det börjar rinna mellan benen på mig. Snabbt som ögat sprätter jag upp ur sängen och halkar iväg som Bambi på hal is mot toaletten. Jag förstår direkt att det är vattnet som gått. Konstigt nog känner jag mig oerhört lugn.

Jag sitter på toaletten en stund sen virar jag in mig i en handduk och går och hämtar min telefon för att meddela J, som är i Vänersborg och jobbar, att det är på gång. Efter att jag ringt honom ringer jag förlossningen. De säger att jag ska avvakta lite och ringa till Specialistmödravården klockan 8.00 för att få en tid dit för kontroll.

Ringer syrran och berättar att jag snart ska få en bebis! Efter lite överläggande med mig själv ringer jag även mamma. Vill inte oroa henne i onödan, samtidigt som jag vet att hon skulle oroa sig ännu mer om hon försökte få tag på mig och jag inte svarar i telefon. Syrran kommer över strax efter klockan 07.00 och torkar bort fostervatten från golvet och hjälper mig förbereda och packa det sista. Fortfarande är jag väldigt lugn. Tar en dusch runt 7.30 och äter sedan frukost. När klockan är 8.00 ringer jag Specialistmödravården och får en tid där klockan 13.00.

Vattnet fortsätter att rinna och jag får byta handduk några gånger. Annars händer inte så mycket. Har en svag mensvärksliknande smärta i ryggen och lite i magen men ännu inga riktiga värkar.
J kommer hem 09.15. Klockan 09.40 kommer en annan slags smärta och jag tror det är första värken. Lägger mig för att vila strax efter klockan 10.00. Värkarna börjar komma lite mer regelbundet nu med 7-9 minuters mellanrum.
Vi åker in på kontroll och på vägen in avtar värkarna. Därinne hinner jag bara ta av mig på nederdelen så kommer ganska mycket vatten och splaschar ner golvet och doktorns skor. Det konstateras att det utan tvivel är fostervatten som kommit och enligt undersökningen är jag inte öppen en enda centimeter ännu. Besvikelsen är stor. CTG:n ser bra ut . Får lite information om att man bara får gå 72 h med vattenavgång innan man blir igångsatt om inte förlossningen startar av sig själv. Sedan blir vi hemskickade i väntan på värkar.

Jag hinner knappt sätta mig i bilen förrän jag känner att värkarna börjar komma ganska tätt. Får fyra värkar på 20 minuter som jag andas mig igenom så som jag har lärt mig.
Klockan 16.30 har jag oregelbundna värkar med 2-13 minuters mellanrum.
Mellan 16.45 -18.00 kommer de med ungefär 6 minuters mellanrum.
18.10-18.40 är det 3-4 minuter mellan värkarna.
18.45 går jag upp och går lite för att försöka få igång det mer ordentligt, istället avtar de något och kommer med cirka 6-7 minuters mellanrum.
19.30 går vi ut på en promenad runt kvarteret i ungefär en kvart - får 2-3 värkar på den tiden. Kvällen fortsätter med oregelbundna värkar. 22.30 har jag värkar med 3-6 minuters mellanrum. När klockan är 01.45 kommer de ganska tätt, 4 minuter mellan, och vi bestämmer och för att åka in till förlossningen.

Blir uppkopplad på CTG. Allt ser bra ut. Andas mig igenom värkarna och får massor av beröm av barnmorskan över att jag är så lugn trots ganska starka värkar. Blir inte undersökt (på grund av infektionsrisken eftersom vattnet gått) då barnmorskan inte tror att det är dags riktigt ännu eftersom jag är så lugn och tar värkarna så bra. Hon tycker vi kan checka in på patienthotellet eftersom vi har en bit hem och det kanske inte kommer dröja jättelänge tills det drar igång på riktigt. Får två citodon för att jag ska kunna slappna av och sova lite. Väl på patienthotellet får jag ännu starkare värkar och jämrar mig att jag nog snart inte orkar längre. Är skiträdd för att jag inte öppnat mig något och att smärtan kommer bli ännu värre sen när jag börjar göra det. Knappt en timme står jag ut sen orkar jag inte mer. J får hämta en rullstol som han kör mig tillbaka till förlossningen i.

Kommer in på förlossningsrum 6. Samma barnmorska som under natten hälsar oss välkomna. Då är klockan ungefär 06.00 på morgonen. Byter om till en vit rock och lägger mig i sängen. Klockan går och mina värkar är intensiva. Säger till J att jag snart inte orkar med smärtan utan smärtlindring. Blir sur för att ingen kommit in och kollat till oss sedan vi kom in på rummet. Till slut ringer jag på klockan och en undersköterska kommer in. Jag säger att jag har krystkänsla och att nu får FAN NÅGON KOMMA IN OCH UNDERSÖKA MIG!

En barnmorska kommer in runt 07.10 och undersöker mig. "Oj då, du är ju öppen 10 centimeter redan! Nu blir det snart bebis!" Säger barnmorskan, och jag blir helt paff. Och såklart glad över att jag klarat mig helt utan smärtlindring under hela öppningsskedet. Jag har nog högre smärttröskel än jag trodde! Nu får jag äntligen stifta bekantskap med lustgasen, som kom att bli en kär vän under resten av förlossningen. Känner mig hoppfull om att det ska bli en relativt snabb och lätt förlossning när så mycket av jobbet redan är gjort.

I vanliga fall brukar man få antibiotikadropp när vattnet gått för att förhindra eventuella infektioner, men eftersom jag var fullt öppen när jag kom in så skulle det inte hinnas med. Har regelbundna värkar och får ställa mig på knä i sängen. Har en låg dos på lustgasen men tycker ändå att den hjälper. J servar mig med vatten. Jag är jättetörstig hela tiden. Annars vill jag inte att han ska "hjälpa mig" utan jag är helt inne i mig själv i det här stadiet. Undersköterskan som är med tjatar om att jag borde dricka röd saft istället för vatten då det är sött och kanske piggar upp mig lite. Jag vägrar, men hon är enveten och till slut ber jag henne att "gå och hämta den där jävla saften då."

Klockan 08.15 står det i journalen att jag har sammandragningar med 6 minuters intervall och att jag har det ganska bra och att lustgasen fungerar. Jag börjar dock bli trött. Jävligt trött. Jag har inte sovit sedan vattnet gick på torsdag morgon, alltså för över ett dygn sedan, och inte heller ätit på väldigt länge. Efter ett tag blir mina värkar svagare och det bestäms att jag ska få värkstimulerande dropp. Det sätts strax innan klockan 10.00. Jag får 20 ml/h. Får lite mer regelbundna värkar, men förlossningen går ändå inte framåt. Bebisen ligger med huvudet nedanför spinae men fortfarande lite för högt upp och verkar inte vilja sjunka ner. Barnmorskan sätter fyra nålar i ryggen på mig eftersom jag har så ont. Det hjälper inte ett dugg.

J får till uppgift att förse mig med vatten och druvsocker. Jag börjar känna mig maktlös och frustrerad över att det inte går framåt. Jag blir tappad på 75 ml urin. Värkarna blir inte starkare trots att droppet höjs. Och tröttheten är överhängande. Det beslutas att lägga en sugklocka för att få ut bebisen. Jag kommer ihåg att de sa något om att man inte kan lägga klockan så många gånger och att det i värsta fall kan sluta med kejsarsnitt. Sen minns jag typ inte så mycket. Det är som ett töcken. Folk väller in i rummet och 7-8 barnläkare, barnmorskor och undersköterskor står runt mig. En barnmorska säger att hon ska trycka mig på magen samtidigt som en av läkarna drar med klockan när jag får en värk. Fortfarande har jag inga krystvärkar. Droppet höjs hela tiden för att mana fram värkarna. Jag får en bäckenbottenbedövning som gjorde ONT när hon la, men vid det här laget bryr jag mig inte så mycket längre, jag vill bara att det ska ta slut.

Det känns obehagligt när jag blir tryckt på magen.Det diskuteras bland personalen om de ska lägga klockan eller inte, men ingen säger något till mig eller J personligen. Enligt journalen drar de med klockan fyra gånger, varav den lossnar en av gångerna och läkaren nästan flyger in i väggen av kraften. Det värkstimulerande droppet är uppe i 300 ml/h till skillnad mot 20 ml/h som det var i början. Jag släpper inte lustgasen alls nu utan andas i masken hela tiden. Till sist säger de att det nu är sista försöket och ber mig ta i. Jag krystar för kung och fosterland trots avsaknad av ordentliga värkar och då kommer hon ut. En blålila liten sak läggs upp på mitt bröst. I journalen står att hon hade navelsträngen runt halsen ett varv. Jag är helt slut. Lycklig, men slut. Närmare 30 h tog det. Jag frågar om det gick bra och om bebisen mår bra och får bekräftat att det inte är någon fara. Sen frågar de om vi hann se vad det blev. Det gjorde vi inte, så de håller upp bebisen mot oss. "En flicka..." piper jag fram mot J.

Efter en liten stund kommer moderkakan ut utan problem.
"Du sprack en del", säger barnmorskan när hon undersöker mig. Jag får Cytotec rektalt för att stoppa blödningen. Hon hämtar läkaren som konstaterar att jag måste till operation. Jag är vid det här laget helt väck och fattar typ ingenting. J får lillan till sig och jag rullas iväg. Jag får veta att jag förlorat 1,2 liter blod.

I operationssalen råder god stämning och narkosläkaren skämtar med både mig och personalen. Sen somnar jag och när jag vaknar igen har det gått flera timmar. Jag mår illa och får två olika sorters medicin mot illamående plus smärtstillande. Och jag är så trött, så trött. Känner en slang mellan benen och förstår att jag fått kateter. De säger att J och bebisen snart kommer till mig. Jag får en bristning i vaginan, i mellangården och i ringmuskeln. Dessutom har jag brutit svanskotan, förmodligen på grund av det yttre trycket på magen.

Jag fattar inte vad det innebär. Jag förstår inte då hur lång läketid och rehabilitering jag har framför mig. Eller om jag kommer få men längre fram. Just då är jag bara så glad över att det är över och att jag har min älskade bebis hos mig.

Förlossningen blev inte alls som jag hade tänkt mig och personalen handlade helt fel. Men det är en annan historia. En anmälan kommer iallafall att skickas in till patientnämnden från mig.


Fredagen den 13/1 klockan 11.12 kom Molly till oss. 3255 g och 51 centimeter lång. Och jag är kär.



8 kommentarer:

/Spökmamman sa...

Jag önskar att du kunde fått ett bättre upplevelse! Det förtjänar du sannerligen. Framstupa kronbjudning är helt normalt, de flesta bebisar kommer så. Molly kanske kom med vidöppen bjudning?? Det försvårar litegrann har jag fattat det som. Det hela låter väldigt traumatiskt och jag lidermed dig. FY. Minns hur jag mådde när Linnet fick plockas ut akut. Blä. Stor kram - nu är hon här! Och du kommer bli återställd, det både tror och hoppas jag. Kram igen.

Zara sa...

Vad synd att det blev som det blev. Jag tycker ändå du är värd den största guldmedaljen i världen- ingen smärtlindring under öppningsskedet, vilken jäkla bragd! Det kan du vara grymt stolt över (även om alla sätt är bra osv...). Bra med anmälan så inte fler råkar ut för samma sak. Kram och krya på dig!

Emma sa...

Tycker att du är otroligt stark som gick igenom en sådan förlossning!
Bra att du gör en anmälan så att rutiner och liknande att gå igenom så att inte fler råkar ut för samma sak.

Jag är övertygad om att du kommer att bli återställd!!
Fick du träffa sjukgymnast och så innan du åkte hem från elvan??

Återigen, du är otroligt stark som klarade av en sådan förlossning!!!

terese sa...

Härligt med förlossnings berättelse

Malin sa...

Trots allt det jobbiga så har du ändå förmågan att se vad du ändå fick ut av det... Det är starkt gjort av dig, och jag är säker på att du kommer att bli helt återställd till slut... Bra att tänka positivt, för då kommer det positiva till dig...kram

Trivsamma förändringar sa...

Så trist att det gick så illa på slutet! Annars hade det ju varit en helt ok förlossning, och det är ju grymt att vara så smärttålig att man klarar sig utan smärtlindring så länge!
Jag är nöjd att jag klarade mig med endast lustgasen. Hoppas du slipper allt för stora men i framtiden och att du snart vågar/kan leva normalt igen!

Kram

Essi sa...

Stor kram på dig Milla!!!

Tezz sa...

Meen ååh grattis till bebisen, men fyfan vilken jävla tortyr! Jag blev tryckt på magen vid första förlossningen, den va hemsk.. men de gick inte så illa med mig som med dig...fast ja fick asont så de räckte... BRA att du anmäler! Dom ska fan inte få hålla på hursomhelst. Men ial STORT GRATTIS till eran efterlängtade dotter!!! :) Kram Tezz