tisdag 14 februari 2012

Som ni kanske har märkt har det inte direkt duggat tätt mellan inläggen här. Det beror dels på att jag inte sitter vid datorn så mycket längre och dels på att jag mest känt mig låg och deppig och inte haft något vettigt att skriva. Det har jag nog egentligen fortfarande inte när jag tänker efter.

Jag försöker nu att tänka positivt istället, även om det är svårt. Jag är så rädd att aldrig kunna bli den mamma som Molly förtjänar och det gör mig så himla ledsen. Är så rädd att sfinkterrupturen kommer hämma mig för all framtid. Nästa vecka ska jag in på återkontroll och se hur det läkt ihop.

Under tiden jag varit borta från bloggen har det hunnit hända en del. Bland annat blev Molly superförkyld och hade lite svårt med andning och blev helt apatisk och konstig här en kväll vilket resulterade i ett besök på akuten efter telefonrådgivning med 1177. Då höll jag på att kräkas av nervositet. Det gör himlans ont i mammahjärtat när de små är sjuka, det är ett som är säkert! Det var inget RS-virus som tur var, men en långdragen förkylning som höll i sig närmare 2 veckor. Först nu har det börjat bli bättre.

Sen fick jag bröstinflammation och låg med hög feber och mådde apa. Fick pumpa och hålla på och då gav det med sig. Och då upptäckte jag i samma veva att min ena bröstvårta höll på att trilla av. Bokstavligen. Liten har haft problem att hitta rätt grepp och sugit helt fel. Vid ett amningstillfälle skrek jag rakt ut av smärta och när jag kollade på bröstet såg jag att bröstvårtan var helt konstig och att det inte skulle gå att amma med den. Fick köra med amningsnapp i typ 10-11 dagar. Det funkade, även om Molly åt oerhört länge med den på. Typ 45 minuter varje gång. Sen skulle jag vänja henne av med nappen och då hade hon jättesvårt att hitta min lilla bröstvårta. Frustration hos både henne och mig!

Efter några dagar fick jag en blåsa på ena bröstvårtan och var tvungen att införa nappen igen. Nu är den återigen väck. Hon har fortfarande svårt att hitta rätt grepp, men det går framåt. Istället äter hon dåligt tycker jag. Tröttnar liksom efter en kort stund och då äter hon inte ens särskilt effektivt. Oroväckande. Jag ska till BVC på fredag och väga henne så då får vi se om hon fortsatt gått upp i vikt eller om hon inte får i sig tillräckligt. Så vi har kämpat och kämpat med den där jävla amningen. Jag hoppas verkligen att det snart kommer bli lättare, för jag vill ju så gärna att det ska funka.

Well. Jag försöker gå en kort promenad varje dag med vagnen. Det blir inte långt, men det är så skönt att komma ut och få lite luft. Snart hoppas jag på att känna mig redo för att träffa vänner och kunna gå ut utan att vara rädd för att det ska bli läckage eller andra otrevligheter.

Molly är mitt ljus. Hon får mig att försöka se framåt och tänka så positivt jag kan. Om jag inte orkar för min egen skull, så gör jag det för hennes. Hon betyder allt, och jag vill såklart vara den bästa mamma jag kan för henne. Nu har hon börjat sova på nätterna lite bättre, vilket är jätteskönt. Och igår tror jag att hennes första medvetna leende kom! Helt fantastiskt.

Tänkte jag skulle försöka knåpa ihop en förlossningsberättelse så småningom också. När tid och ork finnes.

Tack för att ni fortsätter kika in här trots mitt gnäll och mina få inlägg. Det betyder mycket!

6 kommentarer:

/Spökmamman sa...

Jag hejar på dig Milla. Jag önskar vi bodde lite närmare. Jag finns över telefon om det är så tror jag tar mig friheten att ringa ngn dag om det är ok? Stor kram - jag kan bara ana hur kämpigt du haft det. Jag tyckte första tiden med Arvid var skitjobbig, och då hade jag inte ett trasigt underliv. Till exempel. KRAM igen, ta det lugnt, inga måsten, bara NJUT av er efterlängtade lilla kotte!!!! Unna dig att bara vara.

Emma sa...

Jag låg ner och ammade med Viktor och det var då jag fick sår som tog jättelång tid innan de försvann. Men när jag slutade med det och använde amningsnapp så gick de bort på bara några dagar. Hoppas på att svanskotan blir ännu bättre snart så att du kan prova att sitta upp och amma, det kanske är lättare för henne att hitta ett bra grepp då.

Skönt att du ändå tagit steget mot att vara mer ute och träffa folk. Bara "första gången" är gjord så tror jag att det kommer att gå lättare och lättare för dig!

Och som sagt, hör av dig om du skulle vilja träffa en som gått igenom samma sak!! :)

Mickis sa...

Ush, vad jobbigt för dig. Du är så stark som orkar kämpa så med amningen! Jag fick också blåsor på bröstvårtan, som gjorde gräsligt ont och jag var frustrerad och grät. Men tillslut gjorde jag som så att kag pumpade ut och gav honom på flaska. Numera blandar jag flaska och amning, och ett par gånger om dagen får han ersättning eftersom han inte verkar bli mätt annars.
Amning är inte så lätt för alla, och de som förespråkar helamning verkar ha svårt att förstå det. Gör det som du tycker känns bäst för dig och din lilla prinsessa.

Stor styrkekram!

Marie sa...

En kämpig start verkar det ha varit men det går sakta men säkert framåt :-)
Prata av/ur dig med din familj och vänner så du inte håller deppigheten instängd.
Kramar :-)

Anonym sa...

Du behöver absolut inte ursäkta "ditt gnäll". För det första har du all rätt i världen att gnälla, dels för att du har/har haft det tufft och dels för att det är DIN blogg. Du skriver precis vad du vill. Jag är så trött på alla "perfekta" bloggar där man bara söker någon slags bekräftelse på sitt liv. Allt är så perfekt. Hemmet kritvitt, barnen välklädda, mamman iklädd Chill Norway medan någon sund och vällagad maträtt puttrar på spisen. Nej tacka vet jag bloggar hämtade ur verkliga livet!!
Hoppas nu att du känner dig bättre för varje dag som går och sluta ha dåligt samvete för att du inte är den "perfekta mamman". Du är perfekt för just din flicka!!!
/Linda

Anonym sa...

Vilken fighter du är Milla! Heja heja! Hoppas att allting rättar till sig för dig.

Kram Lisa