söndag 11 maj 2014

Jag har inte haft tid att skriva om dopet men ska passa på att försöka hinna nu när Signe sover och Molly är hos mamma.
Som ni vet blev det ju lite "sista minuten" med det mesta eftersom M var inlagd på sjukhus. Vi var nära att ställa in alltihop men bestämde oss ändå för att försöka genomföra det så gott vi kunde. Dagen började bra. M hade ju råkat dra ut sonden på kvällen innan men var pigg och glad. S var lite grumpy. 
Förmiddagen flöt på rätt okej hemma och jag packade och grejade med det sista som skulle med. Vi skulle åka efter lunch så vi hade lite tid att fixa det sista i sockenstugan hade vi tänkt. 

Well. Efter lunch och vi nästan var redo att åka började S skrika så jag tänkte att hon nog var hungrig och att jag skulle ge henne en slurk innan vi åkte för säkerhetsskull. Så där satt jag endast iklädd bh och nylonstrumpbyxor och ammade i sängen. Då bajsade Molly. J fick ta det. Sen stod de i hallen och trampade och väntade på att vi skulle bli klara. Gav S till J så han kunde klä på henne. Slängde ett öga på klockan och såg att den var 13.10. Hade då sagt till tjejen som vi skulle hämta tårtan hos att vi skulle vara där strax efter 13. 

Slängde på mig klänningen, och vad händer!? Den går sönder i axelbandet! Jag sprang runt som en yr höna och visste inte riktigt vad jag skulle göra åt saken. "Ta en ny klänning bara! Du har ju 100 st!" sa J. Jojo. Visst. Som om det bara är att dra på sig en NY. När man stått där och provat flera dagar innan och äntligen hittat en som döljer hängbuken efter graviditeten någorlunda. 
Jag ringde i panik till mamma. "Ta med nål och tråd! Klänningen har gått sönder!" J rotade fram en säkerhetsnål sålänge. Sen packade vi in alla grejer och barn i bilen. I bilen ser jag att jag fått ett meddelande av tårttjejen som frågar om vi är på g, för de var på väg att åka till stan. Och jag som HATAR att vara försenad fick så dåligt samvete. Hämtade iallafall tårtan. Vilken FANTASTISK skapelse och jag fick en varm kram av Lindha när vi skulle åka vidare. Då kändes det lite bättre.

M somnade i bilen som planerat. Vi började greja med det sista pyntet inför dopkalaset. Mamma satte på kaffet. Och vad händer då!? Jo, det blir översvämning! Kaffe all over the place så att säga. Stod som bäst och pyntade och duttade när vi hör ett larm. Vi visste inte vad det var för något men trodde på ett billarm. Men det slutade aldrig. Vi kikade ut i¨genom fönstren men såg inget. Skojade och sa "Det brinner säkert i kyrkan!" Höhöh, sa vi och skrockade. Efter en stund hörde vi brandbilar. Kikade ut genom fönstret igen. "Det kommer två brandbilar därnere på vägen", sa J. "Meeen? De kör ju upp mot kyrkan!?"
VAAA!? Skrek jag. Jojomänsan. De ställde sig utanför kyrkan och ut hoppade en massa brandmän.
Jaha. Det var det dopet det, tänkte jag. Nu brinner det i kyrkan och dopet blir inställt. 

Efter en stund kom ytterligare två brandbilar. FYRA brandbilar stod nu utanför kyrkan och jag kände hjärtat sjunka. Gästerna började anlända. Efter mycket om och men fick vi reda på att det var en kabel i ett elskåp som hade fattat eld eller nåt. Det var i vilket fall som helst inget jätteallvarligt. Vi kunde genomföra dopet som planerat. Då var klockan nästan 14.40. 14.30 skulle vi egentligen träffat prästen och pratat igenom litegrann. När jag ska sätta på M klänningen som hon ska ha hittar jag den inte. (Hon hade bara body och strumpbyxor på sig. En tvååring KAN inte hålla sig ren långa stunder, därför hade jag garderat mig och tänkt ta på henne den i sista stund.) Letar i köket efter påsen, den innehöll även Signes kläder som hon skulle ha på sig på dopkalaset efteråt. Hittar den ingenstans. Är vid det här laget jävligt stressad och småirriterad.
 "Jonas, var har du ställt kassen med flickornas kläder?"
 "Den har inte jag tagit i från bilen, gjorde inte du det?" 
"Ehh. NEJ?" Börjar så smått förstå att den förmodligen inte finns i bilen överhuvudtaget. Den ligger kvar hemma i Mollys rum. Glömd i all stressen innan vi skulle åka. Då bryter jag ihop. 
Tårarna kommer och jag skriker "Vi skiter i det här dopet! Vi skiter i ALLTIHOP!" Mamma lugnar mig och erbjuder sig att åka och hämta kläderna. Vilken ängel. Det är ju över 2 mil ändå! Enkel resa. 



Vi står i dörren och ska äntra kyrkan. Signe skiter en rejäl laddning. Det finns ingen tid till att byta nån blöja nu. Inte för att jag har med mig skötväskan heller för den delen, den står kvar uppe i sockenstugan. 
Dopceremonin börjar. Syrran filmar. J bär Signe och jag håller Molly i handen. Kantorn spelar "Idas sommarvisa." Vi går längs kyrkgången och jag tittar på alla ansikten som kommit för att fira med oss. Är lite ledsen över att så många inte kunde komma och saknade många ansikten, men känner mig ändå glad och tacksam över alla som är där. 
S skötte sig ypperligt under hela ceremonin, trots en full blöja. M blev rastlös och sprang omkring och drog mig i kjolen och la sig framme vid altaret. Haha. Alla var så glada över att hon var så pigg igen.
Tjejen som sjöng var jätteduktig och jag blinkade och blinkade och pressade samman käkarna för att inte börja gråta hejdlöst när jag hörde de vackra texterna till låtarna som jag omsorgsfullt valt ut. 





Efteråt gick vi upp till sockenstugan där mamma och svärmor dukade fram fikat och mina svägerskor hjälpte till med att tända ljus osv. Solen tittade fram, trots att det enligt väderprognoserna skulle bli dåligt väder.
Vi fikade och pratade och skrattade och umgicks .C sa att hon närsomhelst kunde komma och hjälpa till hemma om det behövdes, det värmde mitt hjärta oerhört. Barnen sprang omkring och lekte och M var piggare och gladare än någonsin. 
Sen hjälpte Molly och Leon mig att öppna Signes presenter. (M fick också några presenter.) S fick så mycket fina saker. Sen började folk så småningom droppa av. När vi städade efteråt fylldes mitt hjärta med så mycket värme och tacksamhet. Över min fina familj, över våra fantastiska barn. Men också över alla underbara nära och kära vi har i vårt liv. Jag är så tacksam! 

Dagen som började lite sisådär, och om jag inte ens var säker på att vi skulle kunna genomföra som planerat, slutade som en av de bästa hittills. Detta tack vare alla människor som var med och gjorde dagen så fin.
Den blev inte perfekt och allt blev inte som jag (perfektionisten) ville, men den blev fantastiskt ändå. Tack till alla som var med och gjorde detta till en oförglömlig dag för oss! 











2 kommentarer:

malina_35@hotmail.com sa...

Vilken dag ni hade... förstår stressen omkring men du fokuserade och allt ordnade sig till sist. Det viktigaste är att dela dagen med dina nära. Då blir det en perfelt dag i alla fall. Fina foton. :)

Zandra Ekberg sa...

Fint kort på er :) Kram