måndag 12 maj 2014

S skriker fortfarande. Det har dock ändrat karaktär. Istället för att bara vara på kväll/natt skriker och gnäller hon hela dagarna. Tror det är en kombo av magont och utvecklingssprång (hon vägrar ligga/sitta ensam och är bara tyst kortare stunder när hon är i famnen). Jag stod ut med skrikandet endast med tanken på att det förhoppningsvis bara skulle vara i 3 månader. Där hade jag fel. Hon är nu över 4 månader och på sätt och vis är det värre nu när hon håller på hela dagarna, även om hon inte gallskriker hejdlöst som när hon hade kolik.

Det har gått så långt med hennes magont att hon knappt orkar äta längre. Hon ammar bara någon minut (om ens) sen släpper hon och skriker och ibland pruttar hon och spänner sig som tusan. Enda gångerna hon äter "bra" och lugnt utan skrik ammar hon i ca 10 minuter. Det brukar vara sista amningen för kvällen och de två gångerna under natten. När hon liksom är lite trött. Då äter hon effektivt men lugnt och normalt. Jag ska passa på att kolla en extra vikt på henne på torsdag när jag ändå ska iväg och väga M. Vill inte att lillpluttan ska gå ner i vikt pga detta! Hon vägde bara 4994 g förra veckan på 4-månaderskontrollen.

I nästan en vecka har jag ätit helt mjölkfritt på prov för att se om det gör någon skillnad på hennes magont men än ser jag ingen skillnad alls. Tycker det borde blivit liiite bättre iallafall. Sen har jag ju ätit så gott som mjölkfritt i över en månad nu. Jag har bara tagit nån chokladbit här och lite tårta där. All mat vi lagar är mjölkfri och vi har inte ens några mejeriprodukter hemma längre. Så om hon har besvär pga det borde det blivit bättre tycker jag.

Mjölk har jag. Särskilt nu när hon inte äter så bra, märks det på tuttarna. Och de gånger hon väl äter klunkar hon i sig bra. Så det är inte det som är problemet heller. Har tagit upp detta på varenda bvc-besök men därifrån händer inte så mycket. Hon tyckte jag kunde vänta och ta upp det med doktorn i stan den 20e när vi ska in med M. Dock börjar situationen bli ohållbar och jag vet inte hur länge till jag orkar. Vaknar med huvudvärk varje morgon nästan och med M hemma också tar ju hon rätt mycket tid och S kommer liksom i andrahand lite. Jag har funderat på att börja ge mjölkfri ersättning några gånger om dagen och se hur det går.

Har aldrig varit så trött som jag är nu. Att amma på nätterna är skitjobbigt. Det var inte alls lika jobbigt med M. Kanske för att jag liggammade och slumrade under tiden? Nu går jag upp och sätter mig i soffan för att inte väcka resten av familjen som sover i samma säng. Inatt var M vaken mellan 03 och 07. Jag sov dryga 2,5 h på hela natten.

Min psykolog har över telefon sagt åt mig att jag ska försöka komma ut på en promenad varje dag, så när middagen är avklarad och J kommit hem går jag ut och går en runda på ungefär 40 minuter. I ur och skur går jag. Jag måste. Den lilla tiden är enda gången på hela dagen som jag kommer ifrån och får andas. Jag önskar så att det kunde lugna sig och vi får en normal vardag igen. Jag vill att M ska vara på dagis med sina kompisar, att hon ska vara helt frisk och inte behöva få tillbaka sonden, jag vill ha en något nöjdare bebis som jag kan gå till öppna förskolan med och träffa mina andra föräldralediga vänner och barn. Jag vill kunna njuta av den här tiden och se tillbaka på den som en bra tid.

Men för tillfället är det svårt att fokusera på det lilla positiva som finns. Jag försöker hitta små ljusglimtar och det är det som håller mig vid ytan fortfarande. Att de faktiskt finns där. Glimtarna. Det lilla som får mig att orka lite till fast jag ständigt känner mig som en misslyckad trasa och dålig morsa som inte klarar av eller orkar det alla andra gör.

4 kommentarer:

Nina sa...

Kära du!
Så här kan du inte ha det! Du behöver avlastning! Jag tycker du ska gå till läkaren och bli sjukskriven, och så får din man vara hemma. Så du får hjälp för såhär är INTE normalt att ha det. Det tar något så fruktansvärt på psyket när man har en bäbis som inte är nöjd och är ledsen hela dagarna, och M med sina mat problem. Tycker så synd om dig! Hoppas du inte ser detta som ett påhopp, för jag tycker såhär ska du inte behöva ha det! Från en som brukar kika in här! Kram

Milla sa...

Tack snälla Nina för din kommentar! ♡ man känner sig bara så dålig som inte "klarar av det" liksom. Sen när det väl är lite lugnt så skäms man och tycker inte att det är så farligt. Konstigt nog. Hade det inte varit för att min käre sambo ska vara föräldraledig om 2.5 vecka och sen vara ledig ända till mitten av augusti hade jag absolut lytt ditt råd. Nu försöker jag ändå att stå ut tills han slutar jobba. Tack för omtanken!

Emilia sa...

Hej! Jag har på långa vägar inte haft det så jobbigt som du, men ändå har jag också de dagarna (framförallt i samband med sömnbrist) där jag tror att jag ska explodera när jag inte ens får 2 min på toaletten i fred. Och sedan kommer de stunderna när man inte kan fatta hur lyckligt lottad man är och då man skäms för att man inte kan "hålla sig i skinnet", när det brister. Alla andra mammor och pappor på fb och insta verkar ju klara det så fint...

Sedan har jag också upptäckt att jag hela tiden vill vara så duktig. Att alla andra ska tycka att jag är såååå duktig som utan att klaga tar hand om barn, hem och allt runtomkring. Jag har t.o.m. insett att jag vill att min man ska tycka att jag är duktig. Hur sjukt!?!

Hursomhelst, din utmattning är sååå befogad! Du är absolut inte en dålig morsa, du är en stark morsa som är mänsklig!!!

Milla sa...

Hej Emilia! Fan, vad gött det känns att höra att de finns de som känner igen sig i mina ord! Den där duktigheten var värre med första för mig. Nu har jag verkligen släppt allt det där. Jag delar upp hushållsarbetet under veckan. Typ vattnar blommor och kör diskmaskin på måndag, dammtorkar och städar badrum på tisdag, dammsuger och tvättar på onsdag osv. Och plockar förstås upp mollys miljarder leksaker 200 ggr om dagen. Känner även igen det där om att du vill att din man ska tycka du är duktig! Det gäller att sänka ribban. Tids nog blir det ju bättre! Tack snälla för pepp. Det betyder mycket! ♡