Här kommer man och ska lägga sig och upptäcker att Alfons göttat ner sig på kudden. Näru Alfons, inte ikväll. Inatt är sängen avsedd endast för karln i huset och den gravida, otympliga kvinnan. Inget barn som ligger rakt över sängen och ingen Alfons att slåss om kudden med. Duntäcket och den stooora gravidkudden tar nog med plats!
lördag 30 november 2013
Det har varit superlugnt på sammandragningsfronten nu igår kväll och idag, så nu känns det som jag nojar mig i onödan.
M sover middag och efter mellanmålet ska jag skjutsa henne till mormor. Japp, jag har nog glömt berätta att jag TOG KÖRKORT i augusti. Känns helt fantastiskt att ha fått den saken ur världen. Imorgon åker jag och J till mormor där vi ska baka pepparkakor med mina systrar och deras små. Det blir trevligt! I eftermiddag/kväll när vi är barnlediga ska vi passa på att göra lite saker som vi inte hunnit med. Jag ska klippa J, vi ska gå igenom lite saker angående huset, lägga ut två vagnar för försäljning, slå in några julklappar... Ja, fix helt enkelt.
Hoppas ni har en härlig lördag!
Idag somnade faktiskt M i sin nya, stora säng för första gången! Och som om inte det vore nog, i sitt eget rum dessutom. Tidigare har hon vägrat sova i sängen trots att hon varit jättestolt över den och visat upp den för alla som hälsar på.
Hon har legat i spjälsängen i vårt rum förut och 99% av nätterna vaknar hon och vill komma över till oss, vilket vi också låtit henne göra. Jag förväntar mig inte att hon kommer vilja sova i nya sängen varje natt fortsättningsvis men de nätter det funkar är det ju bra! Sen kommer hon självklart få komma in till vår säng nu i början om hon vill det. Fast det är en ovana jag helst vill bli av med. Det får inte bli för många förändringar på en gång. En sak i taget.
fredag 29 november 2013
Funderade under morgonen på om jag skulle ringa min barnmorska och berätta detta och kanske be att få bli undersökt vid besöket på måndag. Men jag hann aldrig så långt som att ringa för det ringde till mig, och det var min ordinarie barnmorskas kollega som ringde för att berätta att hon var tvungen att ställa in alla I-L:s besök nästa vecka pga personliga skäl. Jag fick istället en tid till kollegan på onsdag istället. Egentligen skulle jag haft ett extra långt samtal om kejsarsnittet bland annat men nu blir det en vanlig rutinkontroll istället.
Jag passade återigen på att ta upp detta med mina sammandragningar/förvärkar och sa att jag var orolig för att det skulle påverka livmodertappen och att jag skulle börja öppna mig och kanske föda för tidigt. Jag sa att jag ville ha en koll. Då sa hon att de helst inte undersöker vaginalt på mig, vet inte om hon menade pga min tidigare skada i underlivet eller pga att jag gått såpass långt och att en undersökning kanske skulle kunna "sätta igång" något eller om det finns någon annan orsak. Och jag kom mig inte för att fråga heller såklart. Någon som vet?
Om jag verkligen var orolig för att jag höll på att öppna mig kunde jag få en läkartid sa hon och jag svarade att det är ju väldigt svårt för mig att bedöma det, men att jag vet att det inte är helt ovanligt och att risken faktiskt finns där. Så jag fick en läkartid strax innan bm-besöket på onsdag iallafall. Om jag kommer undersökas eller bara får komma in på ett lugnande samtal vet jag inte...? Hon sa att eventuellt kan en steril undersökning med instrument göras, vilket inte lät så jävla kul.
Jag kanske överreagerar på detta? Det kanske är onödigt att bli undersökt? Nu börjar jag tvivla och bli osäker känner jag. Någon som varit med om samma sak?
torsdag 28 november 2013
Jag sov även idag under tiden M var på dagis. Fast "bara" 1h och 40 minuter idag. Jag känner mig dock trött mer eller mindre hela tiden.
Under kvällen hade jag en del sammandragningar, och efter att jag suttit ner och badat M i badkaret kände jag som nåt slags tryck nedåt som inte gjorde direkt ont, men ändå kändes obehagligt. Vet inte om det beror på att magen är såpass stor och tung och bebisen trycker mot bäckenbotten för att den börjat sjunka ner eller om det är helt normalt att känna såhär efter en sfinkterruptur.
Musklerna i bäckenbotten är ju redan försvagade efter skadan och det är nog inte helt ovanligt att det stramar i ärret och trycker på mer nedåt än vad det vanligtvis gör om man inte hade haft en besvärlig förlossning.
Jag har känt mig mer kissnödig än vanligt också och det kanske också är för att bebisen är ganska stor och trycker mot blåsan nu. Lättare molvärk har jag haft till och från under kvällen. I magen, inget i ryggen idag.
Snälla lilla bebis, stanna nu kvar inne i magen ett tag och väx till dig lite mer innan du tittar ut. Tack på förhand!
onsdag 27 november 2013
Efter att ha haft sammandragningar en längre period nu googlade jag till slut lite på ämnet. Var lite diffust det där med sammandragningar och förvärkar och skillnaden dem emellan.
Men nu vet jag att en sammandragning är när magen drar ihop sig och blir hård för att ganska snabbt gå över. Det kan kännas obehagligt men ska inte göra ont. En förvärk är när man känner molande värk (typ som mensvärk) i magen/ryggen och man kan även känna ett tryck nedåt. De är ofta mer intensiva och varar längre än sammandragningarna.
Med detta sagt kan jag konstatera att jag har jävligt mycket sammandragningar/dag, och att jag även har en del förvärkar. Det ska vara ganska vanligt bland omföderskor men det KAN påverka livmodertappen och göra så man till slut börjar öppna sig och kanske föder för tidigt. Har livmodertappen påverkats och börjat bli mindre blir man ofta ordinerad sängläge fram tills det är dags att föda och ibland blir man även inlagd på sjukhus.
Nu tror jag väl inte det är någon fara för min del, men vem vågar chansa? Ska återigen ta upp det med min barnmorska nästa vecka och hoppas på att hon undersöker saken. Har ingen lust att föda tidigare än det är tänkt.
Jag gjorde det igen. Jag gick och la mig efter jag ätit frukost och tror ni inte jag sov i 2,5 h igen! Jodå.
Denna gång utan att få dåligt samvete. Jag behöver uppenbarligen sova. Kroppen behöver tydligen vila. Och det är bara nu jag kan passa på. Snart kommer det en liten bebis som kanske inte alls gillar att sova. Jag ska sluta ha dåligt samvete över allt jag egentligen kunde/borde ha gjort. Faktiskt.
tisdag 26 november 2013
Jag har nyss vaknat. Ordet "TRÖTT" räcker inte längre till för att beskriva mitt tillstånd. Jag sov ändå helt okej inatt och var bara uppe på toa en gång(!) Lämnade M på dagis kl 9.00 och tog bara lite frukost när jag kom hem. 9.30 låg jag i sängen igen. Nästa gång jag tittade på klockan var den 12.05! Gissa paniken.
Jag sov alltså i 2,5 h.
Jag fick skitdåligt samvete förstås och försökte kompensera genom att plocka ihop alla Mollys leksaker som låg och drällde över hela vardagsrumsgolvet, tömma sopor, vattna blommor, ringa ett viktig samtal, ta upp kyckling ur frysen till dagens middag osv. Allt på rekordtid.
Nu har jag hällt upp ett glas iskallt bubbelvatten och däckat i soffan. Konstigt nog känner jag mig inte det minsta piggare än förut. Trött, det beskriver verkligen inte på långa vägar hur jag känner mig. Helt slut, eller utpumpad är mer korrekt.
Igår hade jag molvärk i både magen och ryggen och blev lite skraj, har inte känt nåt i ryggen förut men kommer ihåg att det var så det kändes med M när värkarna satte igång, just i ryggen, fast mycket värre då. La mig på soffan och vilade och det hjälpte faktiskt.
2/12 har jag nästa besök hos barnmorskan. Gick in i vecka 34 idag. (33+0) <3
söndag 24 november 2013
I fredags bakade vi pepparkakor. M älskar att baka och hjälpa till i köket, så det passar nog henne bra att få ett eget litet kök i julklapp. :-)
lördag 23 november 2013
Här sitter jag på bussen till stan. Jag ska på 30-årsfest hos en av mina bästa vänner. Har dock en jävla massa sammandragningar för tillfället så vi får väl se hur länge jag stannar. Jag är som vanligt trött också. Men det är väl befogat när man är höggravid va? Hoppas sammandragningarna ger med sig, har stressat lite idag och det är säkert därför det satt igång. Nu ska jag iallafall sitta still en halvtimme på bussen och varva ner.
Igår bakade vi pepparkakor med Molly. Det uppskattade hon! Fast kanske mest jag och J egentligen, som gång på gång drabbas av oerhörda känslor av stolthet över den lilla duktiga tjej vi fått.
Idag har vi varit på 3-årskalas hos M:s kusin Leon. Fullt upp nu tiden fram till jul!
fredag 22 november 2013
Fick tag på barnmorskan dagen efter. (Kollegan, inte min ordinarie) Förklarade min situation och enligt henne är det normalt att ha mer sammandragningar andra graviditeten.
Jag berättade att de kommer av att jag typ dammsuger, grejar med nåt, går, står, ja, ibland av nästan ingenting. Men så länge det går över när jag sätter mig och vilar är det tydligen ingen fara. Hon sa att jag tex kunde ta ett bad eller ett par panodil för att det ska lugna ner sig lite. Inget extrabesök bokades alltså. Så det är väl bara att ta henne på orden då.
Sitter och äter fruktsallad med glass nu, något jag varit sugen på i flera dagar!
onsdag 20 november 2013
Idag tog jag äntligen tag i det där med att ringa min barnmorska för att diskutera mina sammandragningar. Tror ni inte att det visade sig att hon har semester idag och resten av veckan då!? Typiskt.
Well. Jag ringde istället upp hennes kollega (som såklart inte hade telefontid nu) och rabblade upp vad jag ville. Hatar att prata med telefonsvarare. Kändes som jag liksom ville förklara situationen lite eftersom hon inte känner mig samtidigt som man inte vill lämna värsta monologen. Blev lite rörigt meddelande men jag avslutade det hela med att det jag egentligen ville var att få en tid för extrakontroll denna eller nästa vecka. Hoppas hon ringer upp bara!
Idag ska M få med sig en kompis hem från dagis och jag tar med mig mamman. De får äta mellis och busa lite och de gravida mammorna får äta wienerbröd.
tisdag 19 november 2013
När jag hämtat hem M ska vi bara åka hem och ta ett snabbt mellanmål innan vi åker till stan. Jag har lite ärenden som ska uträttas. Hoppas jag orkar gå omkring där utan sammandragningar så jag får gjort det jag ska.
Idag går jag in i vecka 33. (32+0) ♥
måndag 18 november 2013
Under eftermiddagen och kvällen har jag haft massor av sammandragningar, molvärk och liksom en ilande smärta i underlivet. Inte alls speciellt behagligt.
Sammandragningarna har under de senaste dagarna varit rätt ok även om de kommit mer eller mindre regelbundet varje dag. Men nu ikväll har det nästan känts som en enda lång, utdragen sammandragning som aldrig går över. Magen är stenhård! När jag sitter/ligger är det bättre och känns lite mer avslappnat men direkt jag ställer mig upp är det igång igen. Dessutom känns det som att jag har Houdini, utbrytarkungen himself i magen!
Har försökt banna min livmoder och prata förstånd med den och förklarat att den inte behöver öva så jävla mycket på att trycka ut bebisen eftersom den ändå inte kommer att komma ut den naturliga vägen så att säga, men det verkar livmodern skita fullkomligt i.
Så vad ska dessa förvärkar/sammandragningar/ilningar betyda egentligen? Bör jag oroa mig? Kanske borde ringa och rådfråga min barnmorska i veckan.
söndag 17 november 2013
Jag har så mycket känslor inom mig. Känner så mycket med de som fortfarande kämpar för att lyckas bli gravida, men som ännu inte nått målet, eller de som kämpar för andra eller tredje gången och hopplöst gärna vill ha ett till syskon. Jag hoppas så för er skull att ni ska få uppleva detta ni också. Att ni ska få era efterlängtade barn.
Och så tänker jag på min egen resa förstås. På hur M kom till. Alla år vi kämpade. Alla tårar som fälldes på vägen. Och på hur otroligt lyckliga vi är att det var just hon som kom. Jag har sagt det förut, men jag är så oerhört tacksam över att få ha varit med om något så stort som att bli mamma. Det är en självklarhet för många. För mig är det ett privilegium. Den största gåvan av alla. Jag kan fortfarande liksom inte ta in ibland att hon verkligen är här. Hur kan man älska någon så oerhört mycket som man älskar sitt barn? Det känns som jag ska sprängas av lycka när jag tittar på henne när hon sover eller när hon när hon lutar sitt lilla huvud mot mig och säger "Älska dej, mamma!"
Nu sitter jag här igen, spontangravid, med en sparkande liten bebis i magen. Det känns så overkligt. Jag kan inte begripa att jag ska få vara med om denna fantastiska resa och denna stora kärlekskarusell ännu en gång. Det går inte att ta in. Jag är så ödmjuk mot livet och tacksam för att M ska få ett syskon. Det är så jävla stort. Verkligen. Jag kommer att få känna samma känslor och samma kärlek till ännu ett barn. Mitt och J:s barn. Mollys lillasyster eller lillebror. Vilket mirakel det är! Ofattbart. Då kommer tårarna. Lyckotårarna.
Älskade lilla barn, om du visste hur efterlängtad du är. ❤
Idag har det varit en rätt seg söndag här hemma. Har inte gjort så fasligt mycket faktiskt. Imorgon tänkte jag dock börja med att greja iordning lite inför advent och jul. Det blir inget värre pyntande i år eftersom vi har det lite rotigt med kommande flytt osv, det blir ett par stakar och en stjärna som åker fram i fönstren och sen lite längre fram ska granen kläs. Förra året hade vi ingen gran men jag vill att M ska ha det som en familjetradition i framtiden och att hon ska få en mysig andra jul. Nästa år är vi fyra i familjen. Svindlande tanke!
lördag 16 november 2013
Idag väntar födelsedagskalas hos J:s bror och efter det ska jag på tjejmiddag hos Lina. Kommer bli en trevlig lördag!
fredag 15 november 2013
torsdag 14 november 2013
Sitter och går igenom Mollys bebiskläder och sorterar ut det som bebisen kan tänkas ha användning för. Behöver komplettera med några småsaker men det mesta är i helt ok skick! Kläderna slits ju inte i den åldern direkt. Blir helt nostalgisk när jag tittar på de små bodysarna. Tänk att M varit så liten! <3
onsdag 13 november 2013
Hade jag vetat då, hur förlossningen skulle bli och hur konsekvenserna blev efteråt hade jag nog varit mer rädd.För att göra en lång historia kort - förlossningen fortskred inte framåt som man ville trots värkstimulerande dropp, sugklocka sattes och jag utsattes för yttre press på magen av en barnmorska.
Jag fick en Total Sfinkterruptur grad 3 (alltså sprack hela vägen), djup vaginalruptur och bröt svanskotan. Jag fick aldrig den där första tiden tillsammans med M. Jag fick inte vara med vid vägning/mätning och allt det där andra. Istället blev jag körd till operation där jag sövdes och opererades under flera timmar.
Tiden efteråt var fruktansvärt jobbig. Jag orkade ingenting. Jag låg ner på sidan och åt min mat i 5 månader, jag hade så fruktansvärda smärtor och orkade inte sitta upp ordentligt på närmare ett halvår.
Jag var sjukskriven på heltid de två första månaderna. Jag vågade inte gå ut eftersom jag inte kunde hålla avföring. Jag grät floder varenda dag och trodde aldrig jag skulle känna mig "normal" igen. Amningen krånglade. M matvägrade. Jag var ensam en del eftersom J jobbade borta under veckorna. Jag kände mig som en skitdålig mamma som inte kunde/orkade sitta och trösta mitt eget barn när hon var ledsen. Jag hade längtat så mycket efter den här lilla varelsen och sett fram emot att äntligen få bli mamma. I 2,5 år kämpade vi för att lyckas bli gravida. Men livet som mamma var inte alls som jag hade föreställt mig i mina drömmar. Jag kände mig så otillräcklig. Allt jag ville var att vara den bästa mamman jag kunde åt M. Men jag kunde ju inte pga mitt eget tillstånd. Jag gick hos en psykolog i 1,5 år och bearbetade förlossningen och allt som skedde därefter. Det är först nu i efterhand som jag faktiskt kan inse att jag drabbades av en förlossningsdepression. Inte den värsta sorten där man vill dö, en mycket mildare variant men ändå tillräcklig för att kalla det depression. M var mitt ljus i mörkret. Att se henne le sitt tandlösa leende mot mig och utvecklas till den fantastiska lilla människa hon är idag har varit värt all smärta, både fysiskt och psykiskt.
Denna graviditet hade jag möjligheten att välja om jag ville ha en vaginal förlossning igen eller ett planerat kejsarsnitt. För mig var det ingen tvekan om att jag skulle välja ett snitt om jag hade chansen. Jag vill verkligen inte behöva gå igenom samma sak igen om olyckan skulle vara framme även denna gång. Mina chanser till läkning är betydligt sämre eftersom jag har så mycket ärrvävnad redan. Jag är medveten om att denna gång KAN det mycket väl gå bättre. Men jag vill inte ta några risker. Det är inte värt det.
När jag bestämde mig för snitt och läkaren okejade det, kändes det jättebra. Sen fick jag en tid då snittet ska äga rum. Då blev allt så verkligt. Så påtagligt. Man kan nästan säga att jag vet exakt när vårt barn kommer, när jag får bli mamma för andra gången. Lite jobbigt faktiskt, även för ett kontrollfreak som mig.
Och jag kan inte hjälpa att känna mig lite snuvad på konfekten som aldrig får möjligheten att föda barn genom en vaginal förlossning igen. Det var ju skithäftigt. Ända fram till slutet vill säga. Det var då det gick fel. Men fram till det var det otroligt häftigt att känna hur hela kroppen arbetade för att få fram det lilla barnet. Värkarna gjorde förstås ont, men var inte outhärdliga. Jag var öppen 10 cm när jag först undersöktes på förlossningen och hade gått igenom hela öppningsarbetet helt utan smärtlindring. Kroppen är fantastisk som klarar av det och jag har uppenbarligen högre smärtgräns än vad jag först trodde. Det känns mer "på riktigt" att föda vaginalt även om jag inte ser någon prestige i det.
Ju närmare dagen för snittet vi kommer desto mer nervös blir jag. Det är inte "bara" att göra ett kejsarsnitt. Det är en stor, omfattande operation. Man kan få komplikationer efteråt där också. Bland annat infektioner i operationssåret eller blodproppar. För att undvika blodpropp ska man använda stödstrumpor i 4-6 veckor dygnet runt efteråt. Och för barnet är det såklart bättre att födas fram vaginalt när det känner sig redo istället för att överraska det inne i magen med ett snitt. Barn som föds med snitt kan ha svårare att komma igång med andningen och kanske behöva ligga i kuvös, dessutom ökar risken för astma.
Tanken på att bli bedövad från bröstet och nedåt och att någon sedan ska skära upp magen på mig känns inte speciellt lockande. Jag har hört att det känns konstigt, obehagligt men att det inte ska göra ont. Jag hoppas att jag kommer att kunna vara vaken hela vägen. Det är grundtanken, sen vet man ju inte vad som händer. Jag är jätteorolig för att såret ska gå upp, att jag inte ska orka sitta/gå, att det ska tillstöta komplikationer... Hur det kommer bli efteråt när jag inte får lyfta något annat än bebisen på 6 veckor. Hur förklarar man det för sin 2-åring? Jag är rädd att hon ska känna sig utbytt och utstött.
Jag vet att jag gjort rätt val. Kejsarsnitt är rätt för mig denna gång. Ändå är jag så nervös. Kanske för att jag absolut inte har någon kontroll över situationen? Förhoppningsvis kommer det gå jättebra, men orostankarna finns där hela tiden.
Har ni några tankar/synpunkter/kommentarer/åsikter kring detta får ni jättegärna skriva en rad eller två i kommentarsfältet!
Även nu äter jag stora mängder satsumas/clementiner/apelsiner. Sura saker gärna. Och bubbelvatten måste jag ha hemma. Jag inmundigar också en hel del nyponsoppa och jordgubbste.
Sen har jag fått några mindre nyttiga akuta cravings som jag velat ha just där och då liksom. Ostbågar, choklad och nu senast glass, fast glassen har jag av någon anledning inte köpt än, men jag måste nog göra det för att stilla mitt begär. Då brukar det lägga sig ett tag.
Har ni haft några cravings under era graviditeter?
tisdag 12 november 2013
Jag har passat på att uträtta lite ärenden idag när M är på dagis. Bland annat har jag handlat mat, hämtat ut bilderna från fotograferingen på förskolan, tagit mig en tur till Ö&B, samt fyndat stövlar till M.
Dessa två par allvädersstövlar skulle ha kostat 400 kr tillsammans. Jag gav 50 kr för båda! Jag älskar att fynda! Hoppas lillan gillar dom nu också och att de sitter som de ska.
måndag 11 november 2013
Såhär blev det med nya sängen. :-) Hon älskar den! Dock vägrade hon att sova där ikväll. Vi får jobba på det.
Fy, vad jag är trött idag. Kunde inte somna igår. Bebisen höll igång så i magen. Sista gången jag tittade på klockan var hon strax efter 01.30. M var duktig och sov i sin säng ända till 04.35. Sen var det tydligen färdigsovet för hennes del. Jag vägrade gå upp efter mindre än tre timmars sömn (plus tre toabesök däremellan) så till slut somnade faktiskt M om. Mellan 06.45-08.10 sov hon.
Den lilla stunden hjälpte dock inte min sömnbrist något och jag längtar verkligen tills det är dags att sova efter lunch. Hoppas hon orkar somna då, annars vet jag inte vad jag gör.
Idag blir det inte många knop här hemma. Bädda i sängkläderna i M:s nya säng, läsa lite böcker, pussla och kolla på barnkanalen låter lagom.
söndag 10 november 2013
Har haft massor av sammandragningar hela helgen. Oftast går det över, eller iallafall lugnar ner sig när jag vilar, men det känns ändå olustigt att det kommer så ofta och mycket nu. Min barnmorska sa att jag skulle höra av mig om det blir värre så jag kan komma på ett extrabesök om det behövs. Jag har egentligen ingen tid förrän 2/12 nu, men fortsätter det såhär vill jag nog ha en extrakontroll. Har även haft som smärtsamma ilningar ner mot blygdbenet/underlivet idag.
Vi hade jättekul i fredags på Pablo Fransisco! Igår passade vi på att rensa/sortera lite i Mollys rum. Idag har vi tvättat lite sängkläder och J och M har skruvat ihop hennes nya säng. Tanken är att hon ska få börja sova i sitt rum i den nya sängen och att bebisen ska få ta över spjälsängen som står i vårt sovrum. Vi får väl se hur det kommer gå... Hon somnar i spjälisen men vaknar på natten nån gång mellan 01-04 och vill komma över till oss. Vårt sovrum ligger en bit från hennes så innan jag hittat babyvakten och installerat vill jag inte låta henne sova därinne. Då skulle jag nog inte kunna slappna av och sova. Hoppas ni haft en bra helg!
fredag 8 november 2013
Ikväll ska jag och J ut och äta mat på en restaurang som heter Frost, sen går vi vidare mot en stund fylld av skratt. Vi ska nämligen se den fantastiske standupparen Pablo Fransisco! Ser fram emot en trevlig kväll tillsammans. <3 Blir inte så mycket av den varan nuförtiden. Ha en trevlig helg!
torsdag 7 november 2013
Idag är jag supermegajättetrött! Jag sov ändå ganska skapligt inatt och var bara upp två gånger. Men jag känner mig liksom ut gängorna, som att jag håller på att bli sjuk. Har sjukdomskänsla i hela kroppen.
Och så är jag så fruktansvärt TRÖTT. Sådär gravidtrött som man kan vara i början av graviditeten. Passade på och sov i 1,5 h nyss men det hjälpte inte ett dugg.
Vet inte om det är vanligt att bli såhär trött igen så långt in i graviditeten? Järnvärdet ligger ju bra så det är inte det som spökar heller. Eller så är det så simpelt att jag håller på att bli sjuk. Oavsett vad det beror på är det väldigt trist för jag orkar ju ingenting.
Har haft en del sammandragningar de senaste dagarna igen, min barnmorska ordinerade VILA.
Jag försöker vila i den utsträckning det går men med en snart 2-åring i huset är det inte det enklaste. Och nu när jag "går hemma" blir det ju att jag automatiskt sköter det mesta av hushållsarbetet och handling och hämtning/lämning på dagis osv. Men jag bör nog strunta i det så gott jag orkar hålla händerna borta och låta J ta mer ansvar för den biten även om han jobbar.
Snart dags att hämta lillbruden nu. Ska bara försöka vakna ordentligt först.
tisdag 5 november 2013
Jag är i stan. Har tid hos barnmorskan kl 14.00. Har passat på att ta ett varv på stan. Det gjorde mig trött, plus att jag fick sammandragningar så nu sitter jag och vilar mig i en galleria innan det är dags att knata bort mot barnmorskan.
Jag sitter på exakt samma ställe som jag satt när det verkligen gick upp för mig att jag skulle bli mamma första gången. Jag hade varit på läkarbesök och gjort ett ultraljud. Jag var i vecka 12 (11+0.)Bilden med den lilla bebisen som redan hade både ben och armar och en pytteliten, söt näsa hade jag i handen och jag kunde inte sluta titta på den. Ändå förstod jag nog inte riktigt att det var min bebis jag satt och tittade på.
Sen spelades "Nothing else matters" med Metallica i en akustisk version och då bara brast det för mig. Jag kände att det verkligen inte fanns något annat i världen förutom den lilla bebisen jag gick och bar på i magen. Då förstod jag. Äntligen var det min tur att bli mamma. Efter år av tårar. Och nu händer det igen. Jag återupplever samma sak. Och jag är så otroligt, oändligt tacksam över att få vara med om detta fantastiska en gång till.
måndag 4 november 2013
Jag har slutat jobba nu. Egentligen skulle jag jobbat även denna och nästa vecka men eftersom jag haft så mycket sammandragningar och ganska ont i ryggen tog jag komp/semester de sista två veckorna innan jag går på graviditetspenning. Känns som ett bra beslut. M kommer att fortsätta på förskolan 15 h/vecka.
Denna vecka väntar en hel del roligheter. Imorgon har vi barnmorskebesök och på kvällen är det föräldramöte på förskolan. På onsdag ska jag ut och fira några från jobbet som fyllt jämnt, vi ska ut och äta lite god mat på ett ställe som jag aldrig varit på tidigare.
På fredag ska mamma passa M för då ska jag och J på Pablo Fransisco och gå ut och käka på nån trevlig restaurang. Det var min 30-årspresent till J. Ser verkligen fram emot det!
Imorse bajsade M på pottan för första gången! Tänk att man som förälder kan bli så otroligt upprymd och stolt över något sånt. M själv var dock inte lika stolt, hon kikade lite och sa: Bläää, äkkigt!
söndag 3 november 2013
Jag har funderat på om jag ska försöka skriva lite mer kontinuerligt. Nu har jag slutat jobba för ett tag framöver och har lite mer "tid" till det. Jag kommer nog göra ett tappert försök.
Sedan 3-4 veckor tillbaka har jag haft ganska mycket sammandragningar/förvärkar. Främst när jag sprungit mycket på jobbet eller ansträngt mig på annat sätt. Nu kan det dock komma närsomhelst, när jag dammsuger eller bara sitter still i soffan. Idag har det hållit på mer eller mindre hela dagen. Hoppas det inte är för att bebisen snart vill komma ut. Även om vi längtar får den allt vänta ett tag till.
Vad händer annars då? Ja, inte jättemycket. Vi har fortfarande inte flyttat in i huset än då det är under renovering. Hade hoppats kunna flytta in innan bebisen gör entré men det verkar osannolikt i nuläget.
Molly växer och utvecklas i en rasande fart! Hon pratar med bebisen i magen varje dag och ser verkligen fram emot att bli storasyster. J har fått jobb här i trakterna och flyttat hem och vi är oändligt glada att slippa ha en veckopendlande pappa. Annars är det mesta sig likt.
Hoppas det kommer vara en och annan iallafall som kommer kika in här ibland och kolla läget även om jag såklart inser att bloggens glansdagar är över. Frågor och kommentarer är såklart också kul! Nu ska jag och min stenhårda mage krypa ner under duntäcket och försöka sova. Nattinatt.