Trettio.

31:a Maj. Min födelsedag. Min TRETTIONDE födelsedag till och med. Tänk, vad fort livet går egentligen. Det gäller att försöka ta tillvara på dagarna, för de kommer aldrig igen. Tänker ofta på Jonas Gardells vackra boktitel "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter." Så sant som det var sagt!

Förra året på min födelsedag berättade vi för familj och släkt att jag var gravid. Den dagen kommer jag aldrig att glömma. Så många lyckotårar som fälldes för vår skull.

I år har jag den stora lyckan att ha min lilla dotter här hos mig. Jag är så oerhört tacksam för varje dag jag får med denna lilla ljuvliga varelse.

Snabb uppdatering.

Jag och Molly var ju hos J i Vänersborg hela förra veckan. Supermysigt! Vi var bland annat på picknick på ett jättefint ställe utanför Vargön. Sommarvärme var det också hela veckan. Nu har det dessvärre blivit kallt igen. Hu.

Tänkte bara skriva en snabb uppdatering om att vi lever och så. Hinner dessvärre inte sitta vid datorn längre. 

Nu ska jag strax iväg till stan. Först är det föräldragrupp och sen väntar ännu ett psykologbesök. 

På torsdag fyller jag 30(!) Herreminget.

Dröm.

Inatt drömde jag att Molly kunde prata. Hon sa en massa saker, mest "mamma." ;-) lite väl tidigt kanske. Höhö.

För ett år sedan.

17:e maj kommer alltid vara ett speciellt datum för mig. Inte på grund av Norges nationaldag. 

Idag är det exakt ett år sedan jag nervöst kissade i min lilla mugg som jag omsorgsfullt ställt fram på tvättmaskinen i badrummet kvällen innan. Stickan låg säkert bredvid. Jag doppade stickan som så måååånga gånger förr. Varje gång hade jag blivit besviken. Inget plus. Samma visa varje gång. 

Men inte den här gången. Redan innan jag doppade stickan visste jag att jag var gravid. Det kändes i hela kroppen. Men jag vågade inte tro. Jag vågade inte hoppas. Jag var alltför rädd för att bli besviken. Igen. Varje gång blev jag lika ledsen, trots att man kan tro att jag skulle bli van. Hela världen rasade varje gång jag fick ett negativt resultat. 

Men så kom då dagen då allting vände. Efter 2,5 år. När jag trodde att jag nästan inte kunde ta ännu ett negativt besked, ja, då blev jag äntligen bönhörd. Någon hade hört önskningarna som jag viskade fram varje kväll innan läggdags. Någon hade torkat de ständiga tårarna på min kind. Äntligen hade min största dröm slagit in och blivit sann. Jag var gravid!

Jag kommer ihåg att det kändes som att hjärtat skulle hoppa ut ur bröstet på mig. Jag skakade så mycket att jag nästan tappade graviditetstestet. Jag hoppade omkring av lycka. Jag sprang in till J som satt och jobbade och vevade med stickan i högsta hugg. "Jag tror jag är gravid! Eller jag vet inte! Det är TVÅ streck, inte ett. Jag måste googla på det här."  Och jodå, googlingen visade att jag hade rätt, jag var gravid. Vilken lycka. Oj, vilken total lycka.

Och nu sitter jag här, ett år senare. Med min lilla underbara dotter hos mig. Det är helt ofattbart. Jag fick äntligen mitt lilla barn. Och aldrig har jag varit lyckligare. Hon är gnistan i mitt liv. Min älskade, älskade lilla Molly. Tänk om jag någon gång kunde förklara för henne hur otroligt älskad och efterlängtad hon är. Hur mycket vi kämpade innan hon kom till oss. Men ord kan inte beskriva känslorna. De kommer inte ens i närheten. 

Sköna maj!

Igår var jag och Molly nere på babycaféet en sväng. Där var det inte så många mammor och bebisar denna gång, trots att det var en fotograf där för att ta kort på di små. Efter besöket där hade jag tid hos psykologen inne i stan. Jag tycker samtalen med henne är väldigt givande faktiskt!

Passade på att lämna in lite skit på en loppis på vägen hem också och ta ett varv därinne. Hittade lite ny skit som jag släpade hem. ;D

Idag började vi dagen med en liten fotosession här hemma, inspirerad av gårdagen. 

Nu har vi nästan precis kommit hem från en promenix med Zarah och lilla Liam. Det är alldeles ljuvligt majväder ute. Resten av dagen blir lugn, jag ska hänga en tvätt nu och sedan peta i mig lite mat. 

Eftersom det är röd dag imorgon kommer pappa J hem redan ikväll. Yey!

Smakprov från fotograferingen. Hon orkar inte riiiiktigt hålla upp huvudet ordentligt ännu, men det kommer!

Mollys dopdag.

I lördags hade vi dop för Molly. Det blev en helt fantastisk dag med släkt och vänner! Vi är supernöjda med alltihop. 

Prästen skötte sig som hon skulle, solisten som vi anlitat sjöng så vackert att inte ett endaste litet öga i kyrkan var torrt, svärmor hade bakat gott fikabröd, Molly fick superfina presenter, solen strålade utanför fönstret trots att det tidigare under veckan regnat och varit allmänt grått och trist väder, tårtorna var fina, Molly skötte sig exemplariskt under dopceremonin och folk var allmänt nöjda och glada. 

Vi fick en dopfisk att hänga upp i ett nät i kyrkan med Mollys namn på. I början av nästa år kommer vi att få komma dit och hämta hem den som ett minne. Eftersom vi inte hade några faddrar var det J som höll i Molly framme vid dopfunten, alltså var det jag som både fick hälla vatten i funten samt tända dopljuset.

Kvällen innan var jag, J och mamma där och pyntade. Hade uppochnedvända vinglas som ljushållare, träbokstäver med Mollys namn som jag målat, ballonger och flaggspel, rosor och godis som jag lagt i cellofan. Dukningen gick i rosa/vitt/grönt. Tyckte att vi fick ihop det ganska bra med väldigt enkla medel.

Ute vid fikabordet spelade vi ett par skivor i bakgrunden med texter som handlar om längtan och kärleken till barn. Väldigt uppskattat!

Jag har som ni förstår inga bilder från själva ceremonin från min kamera, men det kommer så småningom från våra "fotografer." De flesta bilderna är tagna innan dopet och några på dopfikat som var efteråt.

Varning för bildbomb!

4 månader!

Idag är det 4 månader sedan jag fick äran att bli mamma till den mest underbara lilla tjejen i hela världen. Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Hon ger mitt liv en mening. <3 Man vet inte vad riktig kärlek är innan man har blivit förälder. Den kärleken man har till sitt barn är helt ofattbart stor!

Igår hade vi dop för henne och det blev en helt underbar dag tillsammans med släkt och vänner! Berättar mer om det en annan gång, jag har lite småfix att göra medan Liten sover.

Vi ska strax gå och hälsa på syrran och kolla om hon fick några fina bilder från gårdagen då hon satt på front row. :) 

Jag vill också!

Jaså, jaha ja. Då har Grannyran och Postkodlotteriet kommit till byn och många kommer vinna pengar på sin postkod. Jag har lääänge sagt att vi borde skaffa oss ett par lotter, eftersom det skulle vara så oerhört surt om vår postkod vann och vi inte har någon lott. Men det blir liksom aldrig av.

Nu kom dagen då några kommer bli miljonärer(?) bara på grund av sin postkod. Och jag är oerhört tacksam för att den vinnande postkoden slutar på 32, och vår är 31 eftersom vi saknar lott. För oj, vad skitnödigt det hade varit om det varit VÅR postkod som vann och så har vi ingen lott! Särskilt när det ska delas ut så fruktansvärt mycket pengar också!

Jag är inte det minsta missunnsam, men jag kan ärligt erkänna mig AVUNDSJUK! De där extra kulorna hade inte suttit helt fel nu kan jag säga. Både släkt och vänner är med i dragningen och det är skitspännande att få höra hur mycket de vinner, det avslöjas inte förrän på söndag, och veckan efter kommer det visas i tv.
Det är väl bara att säga GRATTIS i förskott till alla vinnare och eventuella miljonärer då. Grattis, era jävlar! ;)

Är det nu man fort som fan ska köpa på sig några lotter när man inser att det faktiskt KAN HÄNDA även på en såhär liten ort, eller är det nu man inser att det verkligen inte är någon idé eftersom det redan hänt och chansen att det skulle hända igen är så oerhört liten?

Uppdatering om läget.

Jodå, stockningen är bättre. Jag kämpar envist vidare med amningen ett tag till.

Jag och J håller på och rensar vårt förråd eftersom det var ÖVERFULLT därinne med grejer. Nu står en stor del av de sakerna nere i lägenheten istället, vilket gör att man måste kryssa fram mellan allting. En del ska kastas, annat ges bort till loppis och en del ska med till J:s stuga som han köpt. Eller ja, han har köpt skog och på marken råkade det även stå två små torp i bedrövligt skick. Tanken är väl att det ska rustas upp såpass så att det blir beboeligt och då kommer ju vårt gamla porslin och all annan skit som vi sparat på till användning!

Molly sover. Hon har blivit duktig på att somna i sin säng på dagarna. Igår blev hon 16 veckor. Och hon kan så mycket, vår duktiga lilla tjej. Just nu är händerna väldigt intressanta, både hennes egna och andras. Helst ska de vara i munnen. Hon skrattar högt (har dock bara hört det vid cirka 3-4 tillfällen ännu), hon vänder sig från mage till rygg och från rygg till mage, hon kan numera ligga på mage i ungefär 5 minuter och leka med en skallra (hon blir inte längre vansinnig när man lägger henne på mage), hon greppar saker och tar tag i allt som hon kommer åt, studerar det noga och vill gärna stoppa det i munnen. Det är så kul att se alla hennes framsteg! :)

I fredags var prästen här för att diskutera dopet. Det kändes jättebra och hon var lättsam och trevlig. Det kommer nog bli bra tror jag. Det mesta känns förberett och ordnat. Idag fick vi hit dopklänningen och den är så himla FIN! J:s mamma har gjort den. Den är virkad och alla som har döpts i den har fått sina namn broderade på den. Efter mina önskemål bytte svärmor ut de gula banden till rosa. Helt fantastiskt fin är den! Kul att hon döps i en klänning som gått i familjen också! På lördag är det dags, ser verkligen fram emot det!

Men hjälp!

Har fortfarande skitont i bröstet. Det känns som ett stort blåmärke. Undrar om inte knölen är på väg tillbaka dessutom. Och som om inte det vore nog så har jag fått ett sår på vårtgården igen. Antagligen av bröstpumpen, då den skavt hål som den gjorde en annan gång. Det gör SJUKT ONT och jag är livrädd för att snart behöva amma på det bröstet igen.

Vet inte vad jag ska göra. Orkar snart inte hålla på mer med den här skiten. Aldrig ska det flyta på och gå lätt.

Mjölkstockning.

Ja, då har man åkt på mjölkstockning också. Kände lite under dagen att jag var öm, men det var inte förrän igår kväll som jag kände en knytnävsstor knöl i ena bröstet! Trots att Molly sög så fick hon inte upp den som hon brukar få när jag får knölar. Panik!

Knölen var så stor och hela bröstet jätteömt. Jag höll på och masserade och försökte pumpa ur, men knapp 15 ml fick jag ut. Gulp. Efter lite mer masserande (aj!) lyckades jag pumpa ut 55 ml till slut och jag kände att knölen nästan försvunnit helt.

Nu är jag dock jätteöm på hela bröstet och kan knappt ta på det. Det gör svinont. Är det normalt? I övrigt tror jag att själva knölen är borta.

Nåja, klockan är mitt i natten här och det är väl dags att försöka fortsätta sova innan det är dags för Molly att äta igen.