torsdag 17 maj 2012

17:e maj kommer alltid vara ett speciellt datum för mig. Inte på grund av Norges nationaldag. 
Idag är det exakt ett år sedan jag nervöst kissade i min lilla mugg som jag omsorgsfullt ställt fram på tvättmaskinen i badrummet kvällen innan. Stickan låg säkert bredvid. Jag doppade stickan som så måååånga gånger förr. Varje gång hade jag blivit besviken. Inget plus. Samma visa varje gång. 

Men inte den här gången. Redan innan jag doppade stickan visste jag att jag var gravid. Det kändes i hela kroppen. Men jag vågade inte tro. Jag vågade inte hoppas. Jag var alltför rädd för att bli besviken. Igen. Varje gång blev jag lika ledsen, trots att man kan tro att jag skulle bli van. Hela världen rasade varje gång jag fick ett negativt resultat. 

Men så kom då dagen då allting vände. Efter 2,5 år. När jag trodde att jag nästan inte kunde ta ännu ett negativt besked, ja, då blev jag äntligen bönhörd. Någon hade hört önskningarna som jag viskade fram varje kväll innan läggdags. Någon hade torkat de ständiga tårarna på min kind. Äntligen hade min största dröm slagit in och blivit sann. Jag var gravid!

Jag kommer ihåg att det kändes som att hjärtat skulle hoppa ut ur bröstet på mig. Jag skakade så mycket att jag nästan tappade graviditetstestet. Jag hoppade omkring av lycka. Jag sprang in till J som satt och jobbade och vevade med stickan i högsta hugg. "Jag tror jag är gravid! Eller jag vet inte! Det är TVÅ streck, inte ett. Jag måste googla på det här."  Och jodå, googlingen visade att jag hade rätt, jag var gravid. Vilken lycka. Oj, vilken total lycka.

Och nu sitter jag här, ett år senare. Med min lilla underbara dotter hos mig. Det är helt ofattbart. Jag fick äntligen mitt lilla barn. Och aldrig har jag varit lyckligare. Hon är gnistan i mitt liv. Min älskade, älskade lilla Molly. Tänk om jag någon gång kunde förklara för henne hur otroligt älskad och efterlängtad hon är. Hur mycket vi kämpade innan hon kom till oss. Men ord kan inte beskriva känslorna. De kommer inte ens i närheten. 







4 kommentarer:

Zarah sa...

Ååh så fint skrivet <3 Jag kände dig ju inte under tiden ni kämpade men jag är så glad för att ni äntligen fick lilla Molly.
Kram!

Trivsamma förändringar sa...

Förstår att det är en speciell dag för er! Tycker att 5 februari var en speciell dag för oss, utan att ha kämpat och fått massa negativa test innan plusset dök upp!

Det är verkligen ett mirakel att det kan växa en människa i våra magar som sedan föds fullt friska och utvecklas till sådana personligheter =)

Kram

Emma - mamma till två sa...

Åh så häftigt!! Att efter så otroligt lång tid få det man längtat efter!! :)

saralill sa...

Känner igen mig så mycket i det du skriver! Tänk att både du och jag fick ett barn tillslut! Underbart! Kram