söndag 29 april 2012

Ibland tvivlar jag på mig själv som mamma.
Speciellt när man läser en massa mammabloggar osv. Det känns som att mammorna där är superkvinnor som klarar allt och lite till. Allt är alltid rosenrött och fluffigt och bebisen/bebisarna/barnen verkar alltid vara på sitt bästa humör och ljuvliga små rosa varelser som aldrig skriker. Och hemmen är alltid välstädade och doftar vanilj. Och mammorna, ja, de träffar "mammavänner" och fikar, sminkar sig, klär sig chict i de senaste modekläderna och bakar hallongrottor. Sen har de också alltid tid att förbereda middagen, shoppa och träna också förstås. Jag bara undrar, vilken verklighet lever dom i? Är det verkligen sant att det är sådär bra hela tiden och att de hinner göra allt det där?

Inte konstigt att man tvivlar på sin egen mammaroll när man känner den där pressen på sig. Mitt liv kretsar kring Molly och hennes behov. Mina dagar är inte alls sådär fluffiga. Definitivt inte. Jag ska vara glad om jag hinner äta frukost innan klockan 11.00 på förmiddagen och middag... Ja, det lagar jag aldrig. Det är färdiga matlådor som jag snabbt kan värma på som gäller här. Är det kanske bara för att min bebis ofta är missnöjd och att jag inte kan vara ifrån henne några längre stunder som gör att jag inte kan eller hinner allt som alla andra verkar göra? Eller är det helt enkelt mig det är fel på? Är jag inte tillräckligt effektiv?

Jag tror dock att jag är ganska effektiv. De 20 minuter som Molly klarar att ligga själv och leka i babygymmet innan hon blir vansinnig hinner jag duscha, sminka mig, klä mig, fixa frukost och slänga i mig, slänga in disken i diskmaskinen och eventuellt sätta på en tvätt. Men sen är det liksom stopp. När jag ska hinna städa eller fika med "mammavännerna" det har jag ingen aning om. Det är sånt som jag måste passa på att göra när Molly sover. Och då känns ju den där egentiden desto viktigare. Att bara få sitta ner. Andas. Sitta framför tv:n eller datorn en stund.

Ändå. Jag skulle inte vilja byta ut mitt liv. Det är bara att inse att MIN verklighet ser ut såhär. Just nu. Och det kommer att bli bättre. När Molly blir större och inte "behöver" mig på samma sätt, lika mycket som nu. Så jag försöker njuta av tiden som är, även om våra dagar inte är rosaputtinuttiga, utan mest består av amning, smågnäll och bajsblöjor. Men det är underbart på många sätt. Jag har äntligen fått mitt lilla barn. Och när hon ligger tätt intill mig och ammar, släpper taget och tittar upp på mig med sina stora blåa ögon, liksom fixerar min blick i hennes, och ler stort mot mig... Ja, då känns livet helt perfekt.

PS. Det tog mig tre minuter att skriva ihop detta inlägg. Molly låg bredvid mig och skrek hela tiden. DS.

6 kommentarer:

Tessan sa...

Du är inte ensam. Så har mitt liv också sett ut med båda killarna, kanske ännu mer när Linus var född och jag skulle hinna med båda barnen. Jag känner igen det där att inte äta frukost förrän sent (om jag gjorde det ens alls) och någon tid för sig själv var svårt att få. Särskilt Linus var extremt mammig.
Men det blir bättre ju äldre de blir, även om det kan bli mycket att ta hand om nu med och mycket städning som inte blir gjord för att man inte orkar när man väl har tid...

Så nej, något rosa fluffigt liv är det inte tal om här heller, även om det är underbart på många sätt ändå =)

Marie sa...

Du är inte ensam om att känna som du gör. Hur hinner de allt? Och framförallt orkar? Jag fick min son i början på februari och har bara varit hemifrån på egen hand en gång. Då åkte jag till affären för att handla.. Man blir ju lite låst när man ammar var tredje timme och inte pumpar ur. Men som du skriver blir det nog bättre sen när de blir lite större.
Skickar en stor kram och du duger precis som du är!!

Linda Griffin sa...

Nej sötaste du, du är inte ensam! Jag tror att dessa mammabloggare antingen förskönar sitt mammaliv eller bara lyftar fram de lilla rosafluffiga som finns... Visst kan det finnas några mammor där ute som fått bebisar som bara sover hela dagarna, men för de flesta ser verkligheten annorlunda ut. Det gör mig arg och ledsen att det inte pratas mer om hur jobbigt det faktiskt är!

Att bli mamma blev en stor chock för mig. Klart vi visste att det skulle bli tufft och jobbigt, men det går inte att föreställa sig innan hur jobbigt det faktiskt är. Och sedan kryddat med hormoner och fysiska åkommor uppe på det. De tre-fyra första veckorna har jag mått riktigt pyton både psykiskt och fysiskt, och tvivlat på mig själv många gånger om. Jag vet inte vad jag gjort utan min man som stöttat mig både mentalt och med praktiska saker här hemma.

Jag har det precis som du, allt kretsar kring vår lille skatt och det tog ett tag för mig att acceptera det..men nu tror jag att jag hittat dit :) Så jag har det precis som du vad gäller att hinna äta frukost, ev få på sig lite kläder etc etc och japp, man blir sjukt effektiv :) Lagat mat har jag inte gjort sedan jag födde Milo, det har min man stått för. Däremot har jag "kopplat av" med dammsugning, plocka ur diskmaskinen och vikt tvätt när min man tagit hand om Milo en stund. Att bara få pyssla med något annat är himla skönt ibland!

Jag är jätteglad att du skrev detta inlägg, för det är precis såndana ord som andra mammor som upplever det likadant behöver läsa. Så stor eloge till dig ♥

Trivsamma förändringar sa...

Förstår dig och hur du känner! Men bloggar och facebook har en tendens till att få en att känna att alla andra har det så bra och lyckligt!

Alla barn är ju för det första olika. Ebba är nästan aldrig gnällig och hon kan sitta nöjd och leka själv ganska länge (förutom nu när hon fått en släng av separationsångest då...). Sen har jag alltid varit inställd på att det ska vara extremt jobbigt att bli mamma, krävande, sömlösa nätter och tålamodskrävande, och sedan visade det sig att det inte var alls lika jobbigt. Vet inte om det beror på det eller om jag bara haft turen att ha en nöjd bebis...

Jag tänker ändå lite såhär:
Jag har tills nu anpassat nästan hela min tillvaro till Ebba. Jag äter när det passar hennes rytm, jag leker ofta med henne när hon vill leka, jag ger henne mat exakt när hon är hungrig osv osv. Det kanske är bättre att låta bebisen rätta sig efter oss? De kanske blir för bortskämda om det får uppmärksamhet varje gång de kräver det? Man vill ju såklart vara en bra föräldrer och leka och umgås med sin bebis, men kanske inte i den grad som man gör ibland?

Sen om man åker iväg på "mammafika", går på stan, babycafe eller andra aktiviteter så tycker jag att man tankar så mycket mer energi när man bryter "hemma-mönstret". Får prata av sig lite, se andra mammor och bebisar mm. Jag tycker oftast det går så mycket bättre än vad man någonsin hade kunnat hoppas på. Umgås man dessutom med personer som är i samma situation som en själv så tycker jag att man slappnar av bättre.

Sen jobbar väl Mollys pappa borta och du drar väl ett tungt lass. Det är ju också skillnad mot oss som är två och hjälps åt...

Hoppas vi snart ses igen! Kram

Zara sa...

Oh nej, du är inte ensam, men det är nog så jobbigt ändå... I detta nu ligger A och gallskriker hos sin pappa (hon vill bara vara hos mig, har varit så sen hon var några veckor, det suger verkligen...). Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen.. Men det blir bättre, om ett halvår kan hon greja lite mer själv, försök att tänka att det är en kort period när det känns jobbigt. Du kommer kunna baka hallongrottor och sånt så småningom om du nu skulle vilja det :) Kram

4barnsmamman sa...

hittade precis till din blogg via google!
de bloggar du läser som ger detta "sken av perfektionism" har det säkert inte sååå som det beskrivs.. men de vill nog gärna ge sken av det..!

det är INGEN dans på rosor med en bebis, självklart har det sina fina och härliga stunder med! men det är mycket "jobb" också.. många vaknätter, man får aldrig sova ordentligt, inte gå på toa ifred, hinner inte äta upp sin mat.. osv

känns igen så väl!
har 2 grabbar, o med 1a var det verkligen sådär.. han HATADE att ligga ensam på golvet.. han HATADE att somna ensam.. han hatade att sova ensam.. ;))
han åt varannan timma fram till 3mån ålder :P (ersättning)... sen började vi med smakport vid 3½mån eftersom han inte ökade som han skulle trots den mängd han åt.. ;)


skit i hemmet, se till att du och din fina dotter får era behov tillfredställda, allt annat kan vänta! de är bara sådär små i en kort kort period.. och den tiden kommer ju aldrig åter.. :) så NJUT av henne och eran korta tid ihop.. :))

skaffa en bärsele eller bärsjal om du inte redan har.. :)

Lycka till med allt!!!:)