torsdag 24 april 2014

Dålig dag idag. M och S har skrikit och gnällt hela dagen hittills. Det är ju inte klokt. Det ska inte vara såhär.
5 minuter hann vi vara uppe innan de började. Mina dagar går ut på att trösta och mata skrikiga barn. Det är allt. Något annat hinner jag inte. M:s måltider tar ju en evighet. Först vanlig mat i 20-30 min, sen sondning i ca 25 min. Och av nån anledning börjar alltid S skrika hysteriskt så fort det är matdags för M. Något stressande. Idag fick jag kasta i mig frukost 10.30! Jag har gått ner 4 kg på ungefär 3 veckor. Har inte riktigt nån aptit och hinner fan knappt äta heller.

Allt som hänt sen början av 2014 börjar komma ikapp och jag är ett vrak som går upp på morgonen bara för att jag måste. Byter blöja på den ena samtidigt som den andra skriker så mitt huvud nästan sprängs. Jag vaknar med huvudvärk varje morgon. Jag önskar jag kunde vara på två ställen samtidigt och trösta barnen. Jag önskar jag hade fler armar, mer tålamod och bättre ork. Just nu är jag helt energilös. Jag gör så gott jag kan men det räcker inte till. Jag går runt med hjärtklappning och en inre stress konstant och försöker förtvivlat ligga steget före, men misslyckas gång på gång. Hela tiden är det någon som ropar "mammaaa" eller kräver min direkta närhet.  

Jag hinner knappt andas längre. Jag känner mig som världens mest usla mamma som inte kan, inte orkar och inte på långa vägar kan tillfredsställa deras behov. Jag vill så mycket men det går inte. Barnen behöver en pigg och glad mamma som kan ta tillvara på dom och ge dom det de behöver. De behöver inte den här ledsna och orkeslösa gamla trasan till morsa som knappt orkar med sig själv. Jag vill pausa. Stoppa tiden lite. Försöka få lite andrum. Ladda batterierna. Men det hinner jag inte eller kan jag inte. Det går bara inte. Idag har jag brutit ihop 3 gånger bara under förmiddagen. Försöker desperat hålla ihop och visa mig stark inför barnen men ibland rämnar fasaden även för dom. Tyvärr.

Det är extra jobbigt att vara ensam med båda nu när det är som det är. Signes skrikande (som numer även sträcker sig över dagtid) går mig på nerverna och Mollys vredesutbrott när hon bara skriker och gråter hysteriskt och som kan komma helt utan förvarning (och hålla på i upp till 45 min) gör att jag står som ett frågetecken och undrar vad fan som hände? Jag klandrar mig själv och undrar vad som gått fel? Vad har vi gjort för ont här i världen för att behöva ha det så jobbigt hela tiden?

Jag ser att solen skiner utanför fönstret men jag orkar inte njuta av den just nu. Jag trampar vatten för att hålla mig ovanför vattenytan. Allt jag önskar är att det ska lugna ner sig lite så jag kan få känna ro i själen och glädje i hjärtat igen.

Psykologen ringde häromdagen och sa att hon fått en remiss från min barnmorska ville boka in en tid för att ses. Och vet ni vad jag svarade? "Jag får nog be att återkomma om tid längre fram. Det är lite mycket just nu."
Fattar ni, jag har så mycket runt mig och det är så jobbigt för tillfället att jag inte ens kan eller orkar träffa psykologen!

So there you have it. Den fula sanningen.

6 kommentarer:

Barbafjant sa...

Åh, jag blir så ledsen när jag läser om hur överjävligt tungt du (och dina barn) har det just nu! Även om jag inte känner dig blir jag väldigt berörd. Jag hoppas så intensivt att det ska vända snart!

Kram

Unknown sa...

Lider med dig och er! Verkligen jobbig tid ni har det. Önskar också att ni skulle börja få det lite bättre. Snart borde det nog bli er tur att ha det bra också!

Anonym sa...

Första gången jag skriver i din blogg, hamnade här av en slump och blev så berörd av eran situation, lider så med hela familjen! På något sätt måste du få hjälp, innan du bryter ihop helt, finns det ingen möjlighet att du kan bli sjukskriven, någon anhörig som kan hjälpa dig med VAB eller liknande. Vet inte hur saker och ting fungerar men du behöver hjälp/avlastning! Hoppas att allt vänder snart, stor kram till er alla!!
// Isse

Tessan sa...

Många kramar till dig Milla!

Och har du ingen som kan hjälpa dig, om bara för någon timme då och då så att du kan få lite andrum?

Hoppas det vänder snart!

Milla sa...

Tack fina människor för stödet och omtanken! Det värmer hjärtat ska ni veta! ♡

Milla sa...

Tack fina människor för stödet och omtanken! Det värmer hjärtat ska ni veta! ♡