tisdag 11 februari 2014

Ibland känns det som att det inte är meningen att jag ska vara mamma.
För det första fick vi kämpa i 2,5 år för att ens lyckas bli gravida. Graviditeten fortlöpte utan några allvarliga besvär. Sen gick vattnet. Jag var inte ett dugg nervös, bara förväntansfull. Värkarna kom och gick och varierade i styrka. De försvagades och M fick tas med sugklocka samtidigt som jag hade en barnmorska hängande på magen och tryckte på. Det resulterade i en bruten svanskota och en sfinkterruptur (jag sprack hela vägen.)

Jag kunde inte sitta upp ordentligt på 5 månader. Jag kunde inte trösta min dotter när hon behövde det, jag vågade inte gå ut för jag var rädd att jag inte skulle kunna hålla tätt. Amningen krånglade. Jag hade sår och flera mjölkstockningar. Jag kände mig som världens sämsta mamma. M gick upp dåligt i vikt och hade kolik. Mellan 16.00-19.00 varje kväll var det skrikfest. Efter 3-4 månader blev det bättre men hon gick upp dåligt och matvägrade då och då. J jobbade i Vänersborg och var borta under veckorna

Sen blev jag spontant gravid. Vilken lycka! Förutom rejäl foglossning fortlöpte även denna graviditet bra. Det bestämdes att jag skulle göra ett planerat kejsarsnitt med tanke på min tidigare förlossning och skadorna efter den.
Jag var toknervös men förväntansfull samtidigt. Det var inte direkt behagligt men ut kom en fin och frisk lillasyster.

Vi var kvar på bb i tre dagar sen fick vi åka hem. Första natten hemma fick jag hög feber och fick åka in akut på morgonen. Jag blev inlagd och hade höga infektionsvärden. Det visade sig vara en kraftig inflammation i en eller flera mjölkgångar. Tre nätter fick jag stanna på sjukhuset. M hade varit ifrån mig en hel vecka och var helt ur gängorna. Trotsig och matvägrade. När jag kom hem blev det lite bättre. Sen började lillasyster få problem med magen. Vi testade allt men kunde snart konstatera att det var kolik. Och av erfarenhet vet vi att det blir bättre med tiden men att det inte finns jättemycket som hjälper för stunden. Skrikandet pågår mellan 3-8 timmar. Och hon orkar inte amma när det blir så.

Hon går upp dåligt i vikt.
En dag tyckte jag hon verkade slö och loj. Dessutom kräktes hon några gånger, vilket hon inte brukar göra, så efter samtal med 1177 fick vi åka in akut. Då upptäcktes att hon hade uvi och går nu på penicillin. Utredning kommer göras på blåsa och njurar. Jag hoppas att det inte är något allvarligt fel.

M fortsätter trotsa och äter dåligt emellanåt. Det tar massa energi. Lillasyster är för det mesta ganska missnöjd. Jag är utmattad och undrar när det kommer vända. Jag vill så gärna bara få andas. Njuta av mina två små mirakel. Inte bara tycka att det är jobbigt. Fast det tycker jag inte. Inte hela tiden. Små ljusglimtar finns det ju. Såklart. Annars skulle man inte orka.

Men mest är det jobbigt. Sömnlösheten och huvudvärken lurar där hela tiden och jag känner mig som en dålig förälder med världens sämsta tålamod. Tårarna av orkeslöshet bränner bakom ögonlocken. Såhär ska det väl inte vara? Är det mitt fel? Har jag misslyckats så fatalt som mamma? Men när Molly lindar sina armar runt min hals och säger "älska dig mamma" vet jag att jag åtminstone gjort nånting rätt.
Jag vet att det finns de som har det tusen gånger värre än oss. Och när jag tänker på det så skäms jag.
Vi är friska. Trotset går över. Koliken också. Men det här är min verklighet. Just nu. Och just nu är det JOBBIGT. Men det blir bättre.

Färdiggnällt för ikväll. Återkommer förmodligen med mer gnäll framöver.

1 kommentarer:

Pelusa Negra sa...

:( jobbigt! Du behöver inte skämmas, det är din verklighet och ni har det tungt nu. Håller tummarna att det skulle bli bättre så snabbt som möjligt!