onsdag 1 december 2010

En kort arbetsdag idag där jag slutade redan 12.30. Fatta vad skönt det är!
När jag kom hem käkade jag och J lurre tillsammans, sen diskade jag lite, samt laddade diskmaskinen med ett lass och körde igång. Sen har jag småplockat lite här och där. Kom precis hem från ett snabbesök från affären nu. Har en maskin tvätt igång också.

Kände nu när jag satte mig ner att jag är trött. Jävligt trött. Det känns i kroppen att man jobbat fem dagar i sträck, (oftast jobbar man högst tre dagar i sträck.) Fast fem dagar är ju ingenting egentligen. Under alla mina år som timanställd jobbade jag både nio och elva dagar i sträck. Särskilt under sommaren. Men nu har jag blivit lite mer bekväm av mig tror jag. Fem dagar är ganska mycket i ett svep sådär. Fast det beror förvisso på vad man har för typ av jobb.

Har man ett jobb där det är tungt fysiskt och psykiskt med dåliga patienter är det av naturliga orsaker mer jobbigt. Tycker jag.
Som nu när man varit döden så nära den senaste tiden, med morfars hastiga bortgång och med en patient på jobbet som varit döende en längre tid och som slutligen somnade in igår kväll. Det är jobbigt att vara involverad. Det är jobbigt att se de anhöriga gråta. Det är jobbigt att försöka trösta dom och krama dom och försöka vara stark, när man själv också är skitledsen över att personen i fråga gått bort. Man får ju en ganska nära relation till de man jobbar med och det gör alltid ont i hjärtat att förlora någon av dom. Såklart. Och nu när det var så nära inpå morfars bortgång också kändes det ännu mer påtagligt.

Idag fixade jag lite fika till de anhöriga och när de kom ut i köket efter att de varit inne och sagt sina sista farväl och grät och kramade mig/skakade hand/tackade för allt höll det på att brista för mig. Fan, vad nära det var att jag började grina. Men det tillhör ju jobbet att de ibland går bort. Det gör ju det.

Jag och Mia skulle ha åkt och och hälsat på syrran med familj idag ju, men det blev inget eftersom hennes lilla tjej åkt på magsjuka och det vill man ju inte dra med sig till lilleman. Men imorgon får jag snosa! Då ska jag och mami in till stan en sväng. Känns som det var en hel evighet sedan jag såg honom.

0 kommentarer: