lördag 14 maj 2011

5 kilometer på 35,11 minuter. Idag hade jag en riktigt bra löpardag. Ibland blir jag bara så stolt över mig själv. Jag kan fortfarande inte fatta att jag kan springa. Att jag har lärt mig. För bara två år sedan hade jag aldrig kommit på tanken att springa. Det har aldrig varit en träningsform för mig eftersom jag inte har kroppen för det. Eller konditionen. I skolan försökte jag slippa undan varje gång vi skulle springa, för jag orkade inte. Jag tyckte det var så otroligt jobbigt. Jag bara kunde inte. 1000 meter som vi hade på klasskampen var det värsta av allt. Jag trodde jag skulle dö när jag sprang. Men en dag fick jag för mig att jag skulle gå ut och springa elljusbanan som ligger precis utanför där vi bor. Bara sådär från ingenstans kom tanken.

Och jag gjorde det. Och jag sprang hela rundan på 2,5 kilometer, även om jag sprang så långsamt ibland att det knappt kan kallas för spring. Och där föddes något inom mig. En känsla av att jag kan. Nu jävlar. En kämparglöd att försöka bli ännu bättre, orka längre, slå förra tiden. Och det är min envishet som gjort att jag forsatt. Vetskapen om att det går liiite lättare för varje gång. När man märker att man orkar lite längre, springer lite snabbare än förra gången. Det är det som gör att jag fortsätter utmana mig själv. Det, och att jag faktiskt tycker att det är skönt att springa i den lummiga skogen med alla dofter och fågelkvitter.

Målet är 5 kilometer på 35 minuter blankt innan sommaren är slut. Det fixar jag! (Pepp, pepp!)

1 kommentarer:

fröken solstråle sa...

duktig tjej!!!
Visst är det härligt att springa för sig själv i tystnaden och bara låta tankarna fara omkring...=)
Ska bli en bättre löpare jag med denna sommar,,,
punkt!

Hur går det med din pergotime-kur förresten?
Ska du fortsätta med den?

Kram