fredag 27 maj 2011

Oftast älskar jag mitt val av jobb. Jag känner att jag verkligen gör nytta och att patienterna är otroligt tacksamma för vår insats. Andra dagar känner man sig otillräcklig och ouppskattad. Som idag. Jag har sprungit heeeela kvällen (med paus för 5 minuter då jag tryckte i mig ett äpple.) Jag har baddat pannor, jag har matat, jag har torkat spyor och bajs, jag har engagerat mig, jag har ansvarat för och gett sprutor och mediciner, jag har försökt lugna, jag har tröstat osv osv.

Och så har finns det ett antal patienter som inte bryr sig ett smack om allt man gör. Bara DE och DERAS behov ska tillfredställas. Inga andras. Bara de är nöjda. De ser inte allt vi gör. Denna specifika patient är aldrig nöjd. Över någonting. Vad det än gäller så är det bara gnäll hela tiden. En riktig energitjuv. Och vänta på sin tur... det går ju inte. För larmar denna person så ska man helst släppa allt man har för händer och springa dit som en räddande ängel. Skitsamma om vi kanske måste vara inne hos någon som faktiskt är DÖENDE, för det är viktigare att denna person får gå och lägga sig precis på en gång. Jag blir så jävla trött på det ibland.

Och så har vi den andra "jobbiga" patienten som är dement och otroligt utåtagerande. Slåss och är så otrevlig att man ibland bara vill grina ibland när patienten i fråga säger något. Trots att man vet att det är sjukdomen som pratar. Hög fallrisk och ramlar stup i kvarten och vi tvingas plocka upp vederbörande från golvet. Två personer på en 90-kilos betongklump. Som bara slåss när vi försöker hjälpa.

Jag har verkligen tröttnat på att jobba med dementa. Iallafall de som slåss. Jag känner det nu. Nu när jag jobbat med "vanliga" patienter ganska länge så saknar jag den biten ett dugg. Jag vill inte behöva skippa min enda rast för att försöka hålla isär två patienter som bråkar eller för att någon försöker rymma och jag ständigt måste hålla ett vakande öga. Jag vill inte bli slagen och kallad en massa fula saker när det enda jag gör är att försöka vara snäll och hjälpa. Det är så förbannat otacksamt. Och dagar som denna, när man fått stå ut med det ett helt arbetspass och ryggen värker så att den nästan håller på att gå av, ja, då längtar jag bara hem! Jag vet att det tillhör jobbet, men just nu så orkar jag bara inte med det. Jag känner mig stressad jättelänge efter att jag kommit hem från jobbet och det känns inte bra. Hjärtat slår som fan i bröstet på mig. Att bara vara två personal på 12 patienter när situationen är som den är, med det klientelet vi har är inte okej.

Just nu är det förbannat tungt på jobbet. Imorgon jobbar jag till 14.30 sen är jag LEDIG i tre hela dagar. Det ska bli ljuvligt. Semestern känns i nuläget väldigt långt borta. Men det blir bättre. Det är bara just nu jag har en svacka. Allt tar emot när det är så tungt både fysiskt och psykiskt liksom.

2 kommentarer:

Marie sa...

*kram*

Jane sa...

Känner precis samma som dig.. Tänker f*n inte jobba på söndag. Ska sjukskriva mig, vem tackar mig för att jag går och jobbar när jag inte känner att jag kan vara trevlig? Man får ta så mkt skit. Alltid går man underbemannade och hinner knappt ta upp dem och få i dem frukost innan det är dax för lunch. Sen på kvällen/helgen är man 2 st på 12 boende, bara det är helt sjukt. Vi hade dessutom grillkväll på jobbet i veckan så då var en pers tvungen att vara med där.. så jag var själv.. med 8 pers. 2 hade sex med varandra nästan, en annan kissade framför tv:n, jag skulle dela ut mat till alla och 2 skulle matas liggandes i sina sängar, anhöriga kom och ville prata och mitt i detta ska en slamsugare in med en slang och rensa avloppet genom ett fönster i matsalen. Myy goood! Trodde jag skulle krevera. Och nu dessutom har min chef satt in en tur på mig på söndag utan att ens fråga ifall det var oki, är inte ens min jobbhelg. Nej fy 17 säger jag bara.. Dax att säga upp sig och söka nytt!