tisdag 3 maj 2011

Alla: Tack för alla era kommentarer till inlägget om vad ni vill att jag ska skriva mer/mindre om! Ska försöka ta åt mig av era tips och råd. :)

Jag hade precis skrivit klart mitt förra inlägg när jag såg att jag hade en oläst kommentar till inlägget "Congratulations & Celebrations." I mitt senaste inlägg skrev jag en lång klagovisa om min (nästintill ständiga) trötthet. I nästa ögonblick läser jag kommentaren som handlar om just min trötthet. Att personen i fråga inte vill läsa om den. Att personen i fråga är "sååå irriterad över att jag ALLTID är så himla trött och negativ." (Den anonymes ord.)

Och någonstans där kände jag att jag blir så jävla trött på att känna att jag behöver skriva något jävla försvarstal som förklaring till min trötthet. Nu kanske jag låter väldigt negativ, men jag blir bara ledsen när det känns som att folk inte förstår vad som ligger bakom denna trötthet. Jag själv tycker inte att alla mina inlägg har en negativ klang? Har de verkligen det? I så fall kanske det verkligen är dags för mig att lägga ner bloggandet. För det vill jag inte att folk ska tycka. Att det BARA är gnäll. Men samtidigt är inte detta en lullullpluttinuttig blogg där himlen alltid är blå och inga moln någonsin finns på himlen. Det här är min verklighet. Hur jävla mycket jag än önskar att jag kunde skriva om rosa rosor och väna älvor och fågelkvitter varje dag så kan jag inte det. För så ser inte min verklighet ut.


Svar till Anonym: Ja. Så ser mitt liv ut. Jag ÄR trött. Till att börja med kan jag säga att jag äter starka mediciner som jag blir trött av (man kan till och med drabbas av narkolepsi eller plötslig trötthet/dåsighet så att man faktiskt somnar. Dessutom står det att man ska vara försiktig med att köra bil när man äter dom) Jag vet inte hur länge du följt min blogg, men har du gjort det ett tag så vet du kanske att jag har en hormonsjukdom som gör att jag måste medicinera. Inte bara har jag en hormonsjukdom. Jag har dessutom en tumör på hypofysen också. (I hjärnan alltså) Den är godartad och jag känner inte av den, men jag är medveten om den hela tiden. Jag går på regelbundna röntgenkontroller för att se så den inte växer och trycker på synnerven osv. Medicineringen är livslång.

Jag äter som sagt starka mediciner som bland annat används för Parkinson-patienter i vanliga fall. Jag har nyligen höjt medicindosen från 1 tablett/dag till 2,5 tabletter/dag. Det är en rejäl höjning det. Läkaren varnade mig för att jag skulle få biverkningar. Främst illamående och trötthet. Det får man när man trappar upp. Jag pratar med andra människor som är drabbade av samma sjukdom i ett diskussionsforum på nätet. Där diskuterar vi bland annat de olika mediciner som finns för detta tillstånd. Ganska få klarar av att äta just den sorten som jag har, pga alla biverkningar. Jag tycker å andra sidan att trötthet är en bättre biverkning än hjärtklaffpåverkan och flödesläckage ut i hjärtsäcken, som drabbar FLER än 1 av 10 personer som äter den medicinen som jag åt tidigare. Förra året tjatade jag mig dock till att få göra ett ultraljud på hjärtat och det var som tur var utan anmärkning för tillfället.

Höjningen av medicinen behövde göras för att mitt hormonvärde inte var som det skulle, och alltså kan det även påverka mina chanser till att lyckas bli befruktad negativt, för är värdet förhöjt= ÄNNU SVÅRARE att få bebis. Och har du följt min blogg en tid så vet du att det är det jag längtar efter mest här i världen. Att få bli mamma. Och vem kan klandra mig för att jag känner trötthet mot livet i sig ibland när såna saker uppstår? När det känns som att saker och ting går emot en. Du kanske också vet att vi försökt få barn i över två års tid men inte lyckats. Det tar på energin om något. Det kan jag lova dig. Vi har genomgått fertilitetsutredning men inga fel har hittats.

För att få en ärlig chans att lyckas bli gravid måste jag äta tabletter som påverkar ägglossningen - Pergotime. Jag kan säga att listan på biverkningar för de tabletterna är skitlång. Första kuren lyckades inte. Är på kur nummer två nu precis. Lyckas inte den har vi två försök kvar. Sen är det till att försöka på andra sätt. Andra ickenaturliga och oromantiska sätt. Kanske provrörsbefruktning? Om jag känner håglöshet, hopplöshet och vemod över detta kanske inte det är särskilt konstigt? Jag börjar också komma upp i ålder... Känenr hur chanserna minskar i takt med varje år. Detta går ut över mitt liv väldigt mycket. Barnlängtandet. Det är nästan det enda som kretsar i mitt huvud. Att lyckas. Vad händer om vi inte gör det? Alla dessa frågor. Ursäkta mig, så mycket för att jag inte är en liten näktergal som sitter och kvittrar om allt underbart och fint här i livet.

Mitt jobb är dessutom ganska påfrestande. För ett par veckor sedan fick jag börja på ett nytt vikariat. Utan inskolning. Jag blev bara kastad rakt in. Till svårt sjuka och en del döende patienter. Det tar oerhört mycket kraft att försöka registera allt på en ny arbetsplats, särskilt om man inte får någon dags introduktion. Mitt yrke kräver också att jag ska vara på topp. Jämt. Och är jag inte det så måste jag låtsas. Man måste vara glad, trevlig, positiv, kunna lirka och ja, helt enkelt vara på topp. Ta sig tid med dom. Även när tiden inte finns. Inte visa att man är skitstressad och har tusen saker att göra när någon med ångest vill att jag ska sitta ner och prata en stund. Och jag försöker verkligen. Men många gånger känner man sig ändå otillräcklig. Varje dag försöker jag vara på topp mot patienterna. Även när jag i själva verket vill sitta ner och grina. Men jag håller god min. Och när jag kommer hem blir jag helt slut. För då har det gått åt så oerhört mycket energi under dagen.

I min verklighet är inte allt rosenrött jämt. Så är det bara. Önskar att jag kunde skriva JIPPIE äntligen... Men så länge jag står här barnlös och så länge jag oroar mig för människor runt mig som mår oerhört dåligt och så länge jag blir ivägskickad från arbetsplats till arbetsplats och måste börja om hela tiden, så är inte livet så jävla jippe.

Jag blir så ledsen bara när folk inte kan förstå eller relatera till min trötthet eller förstå VARFÖR jag är trött så ofta. Jag vill inte känna att jag måste förklara mig. Men visst, jag kan vara trött, men jag behöver inte skriva om det. Så kan jag göra. Absolut.
Tycker dock att jag skriver om mycket positiva saker också. Ljusglimtar som dyker upp då och då i mitt liv. Men tyvärr är de inte så hemskt många just nu. Läs för guds skull inte mitt senaste inlägg för där skriver jag återigen att jag är trött. (Herregud. vad olämpligt att skriva det efter en arbetsdag!)

Vill du ha en rakt igenom positiv och krusidullig liten härlig blogg föreslår jag att du läser någon annanstans, för det kommer denna blogg aldrig att bli och det är inte heller mitt syfte. Jag skriver om min barnlängtan, om inredning och om mat. Och om min vardag. Där ingår trötthet. Läs och gilla, eller låt bli att läsa.

14 kommentarer:

Jane sa...

Ja vem fan är inte trött! ;) ett jobb man blir psykiskt och fysiskt slut på, div sjukdomar, mediciner och livet. Livet kan vara tröttsamt när man aldrig verkar komma till den punkt man vill. Jag vill allafall följa din väg vare sig du är trött lr inte. :) kramar från en annan tröttis!

Sara sa...

Den som skrev det har ingen aning om vad han/hon snackar om. Jag kan ärligt säga att jag vet precis hur det känns. Jag har också en hypofystumör och har vetat om den i snart 1,5 år. Jag äter 5 tabletter dagligen... Pravidel. :( Vet mycket väl hur det känns med konstant trötthet, huvudvärk, illamående etc. Förutom det så har jag PCOS. Och det som också gör en väldigt trött och irriterad - Barnlösheten! Pergotimen kan ju också ge biverkningar. Jag tycker att det är bra att du skriver precis hur du mår. Då vet jag och många andra att vi inte är ensamma om att känna så. Din blogg - alltså bloggar du om precis vad du vill. Jag tycker att du skriver mycket positiva saker och oavsett om du då och då skriver ett inlägg om trötthet så kommer jag alltid följa din blogg! :) Starkt av dig att vara så öppen med allt. Kämpa på och fortsätt hålla oss uppdaterade - om ALLT! :) Många kramar till dig

Milla sa...

Jane och Sara:

<3 Tack för era fina ord. Känns skönt att det finns de som förstår vad min trötthet och gnällighet beror på. Och tack för att ni inte BARA tycker att bloggen består av gnäll. Gör den det, är det fan dags att lägga ner den. Någon slags inspiration vill jag ju att den ska ge.

K sa...

Varför läsa en blogg om man nu tycker den är såååå tråkig?? Jag läser bloggar jag tycker är BRA! Ibland läser jag hos folk jag stör mig på, men inte f-n klagar jag då! OM jag läser en blogg jag ogillar är jag medveten om det och läser endast för att störa mig lite..hehe. Det skulle aldrig falla mig in att klaga på bloggen ifråga.

Keep up the good work, lilla pingla! <3

emma sa...

Jag har läst din blogg länge och känner att det är på tiden att jag "visar" mig *ler* Jag gilar din blogg för den är så naturlig, den visar din vardag och sen är den fylld med en massa härliga recept, fina inredningsbilder och tips! Fortsätt som du gjort, det är din blogg och du skriver om precis det du vill! Håller mina tummar och tår att du får din önskan uppfylld. // Emma

Madelene sa...

Jag har kikat in här lite nu och då och jag tycker inte alls att din blogg är särskilt gnällig!

Här har du en som kämpar med sin egen barnlängtan, en motsträvig sambo och dessutom ett stort myom på livmodern att bråka med!

Jag tycker det känns skönt att läsa bloggar där inte allt går i rosenrött hela tiden, man slipper så mkt prestationsångest då att läsa att andra är åxxå trötta, andra mår åxxå dåligt och kämpar med sina egna problem!

Jag kommer fortsätta kika in så fortsätt skriv och jag håller tummen för att det blir er tur snart!

KRAM

Marie sa...

Du har en skara med människor som läser din blogg för den du är så ändra inte om på hur och om vad du skriver :-)
(Om du nu inte vill då förstås). Men som någon skrev, det är din blogg och där bestämmer du vad du vill skriva.

kram på dig

MrsLi sa...

Men åh vad ledsen jag blir över att du skall behöva få en sån kommentar! Först och främst, att skriva något sådant bakom anonym signatur är så otroligt FEGT!! Och för det andra, den personen har valet att inte läsa din blogg om han/hon blir så irriterad. Detta är DIN blogg och du skriver vad sjutton du vill, och det har ingen annan något med att göra. Grrr!

Stor kram till dig och ett stor tack för att du delar med dig av ditt liv på ett fint personligt vis!

Sophia sa...

Idioter finns det många av i världen, skit i dumma kommentarer, ta inte åt dig. Kämpa vidare som den härliga Milla du är! :)

Kram kram

Anonym sa...

Oj ursäkta att min kommentar upprörde dig och så många andra! Du frågade ju faktiskt vad vi ville läsa/vad vi tyckte om din blogg. Det är klart att jag inte behöver läsa om jag inte vill, men uppenbarligen vill jag det... Du behöver inte ägna en hel sida till att förklara dig. Jag jobbar också inom vården, dock inte som undersköterska. Jag är också trött och deppig och utarbetad ibland. Jösses.... förlåt mig om det tog så hårt!!

Zandra sa...

Jag supergillar din blogg =))) Man ska skriva precis som man vill o den det stör får sluta läsa =) Kramis

Therese sa...

Jag tycker det är synd att man ska behöva ge svar på tal. Men ditt svar här var riktigt bra!

Om man läser en blogg som handlar om saker man inte vill läsa om och bloggägaren undrar vad läsarna vill läsa mer om så kan man ju ge förslag på vad man vill läsa om istället för att skriva vad man stör sig på. Det finns antagligen en anledning till att bloggägaren skriver om det den skriver om, vilket det här inlägget är ett bevis på.
Det är ganska "lustigt" att sådana kommentarer oftast skrivs av någon som vill vara anonym.

För övrigt så tycker jag väldigt mycket om din blogg precis som den är. Den är genuin och inte sådär krystat positiv som en del bloggar kan vara. Och jag tycker absolut inte att du ska lägga ner den, var ska jag då klicka mig in för att få tips på smaskiga recept och få se fina inredningsbilder? :)
Stor kram!

Anonym sa...

Therese: Milla undrade vad vi ville läsa mer/MINDRE av. Är det så fel att skriva att man vill läsa mindre om allt gnäll..?? Och vad är det för bevis du snackar om? Vad skulle jag ha för anledning menar du?? Jag har full förståelse för att man inte är på topp med alla sjukdomar och längtan... men allt annat i vardagen då? Måste allt bli så jobbigt? NÄ SLUTA jobba som uska är mitt tips! Ps. Vet inte hur man inte blir anonym när man inte har någon egen blogg... Ds

Anonym sa...

Jag tycker om att läsa din blogg=) du har ett så ärligt sätt när du skriver om livet, din barnlängtan och om medicineringen. Jag tycker att den som skrev att hon/han inte vill läsa om de kan ju bara sluta att läsa din blogg!! Fortsätt som du gör och skriv dina tankar. Det är det som gör din blogg spännande=)