tisdag 5 maj 2009

Sjukhusbesöket gick inte som jag hade förväntat mig. Läkaren var inte alls lika positiv som vid mitt besök runt samma tid förra året, då jag praktiskt taget var friskförklarad och fick sluta med min medicin. Denna gången hade mina värden gått upp och jag hade tre alternativ att välja på, avvakta och ta nya prover varannan månad samt en ny datortomografi i november, operera eller påbörja behandlingen med medicin igen. Medicinbehandlingen har dock visat att personer som äter den formen av tabletter har risk för att få klaffbesvär och jag skulle isf behöva ta ställning om det är något jag vill chansa på och göra ultraljud på hjärtat och sånt läskigt. Dessutom kan det vara svårare att bli gravid. Och OM jag blir gravid kommer värdena att stiga skyhögt och jag kommer att behöva gå på specialistmödravården en gång i månaden för kontroller!
Det kändes som om luften gick ur mig totalt. Nu när det kändes som om saker och ting börjat ordna upp sig. Ny lägenhet på G, jag har kommit igång med studierna osv. Så kommer det HÄR som värsta bakslaget.

Jag mådde illa efter besöket och var inte ett dugg sugen på att luncha. Mamma övertalade mig ändå, eftersom jag skulle till skolan efteråt. Jag beställde ett pitabröd med kyckling och sallad som jag satt och petade lite i. Efter lunchen ursäktade jag mig med att jag var tvungen att gå på toa, så mamma gick ut i förväg och väntade. Jag gick till toaletten, låste dörren och väl därinne började jag böla. Efter någon minut försökte jag att samla mig igen, torkade mig runt ögonen och gick ut. Jag skulle ju faktiskt till skolan på min första lektion! Hade dock mycket hellre velat åka raka vägen hem och lagt mig i sängen och tyckt synd om mig själv istället. Men jag bet ihop, trots att det kändes som om hela jag skulle gå sönder. Mamma körde mig till skolan.

Lektionen gick skitbra, trots att jag varit orolig innan för att jag inte skulle kunna koncentrera mig efter det tråkiga läkarbesöket. Dock var mina farhågor sanna om att man skulle sitta och skrika hallå och slå dockan lite försiktigt i ansiktet och säga : "Ring ambulans Vi har ett andningsstopp!" (Den stackars dockan hade en amputerad arm förövrigt.) Godkänd blev jag iaf som tur var. Vi var bara fyra st där så det var lugnt och skönt och vi fick smita lite tidigare. Jag träffade en jättetrevlig tjej som hette Maria där och vi tog följe in till stan efteråt och bestämde att vi skulle ses nästa vecka på fortsättningskursen där det är hjärt - och lungräddning med defibrillator som står på schemat.

När jag kom in till stan kände jag att jag var värd lite tröstshopping. Jag gick en runda och fick med mig lite nya inredningsgrejer till nya lägenheten. Inga kläder eller nåt sånt alls. Hör och häpna, jag gick inte ens IN i en enda klädbutik! På bussen hem träffade jag Jennie.
När jag kom hem var jag tvungen att ringa min älskade lillasyster som varit så orolig för mig, då mamma berättat i korthet vad som hänt. Jag tror att hon kände sig något lugnare efteråt.
Usch, nu vill jag inte tänka på den här skiten mer.

Jag ska snart gå till Jennie och umgås en sväng. Lina skulle också komma dit.

5 kommentarer:

Joh@nn@:s sa...

hem vännen vad är de för fel på dig???jobbigt att de alltid måste komma baksalg hoppas de blir bra kram Johanna

sister mary sa...

<3

Marie sa...

Har du problem med hjärtat? Hemskt att det skulle bli ett sånt bakslag för dig nu när det som sagt går bra för dig annars. Kramar

Mamma Dee sa...

Skickar en STOR kram till dig!!!

Pearldrop sa...

Men oj... vad jobbigt med ett sådant bakslag! Men läkare törs sällan vara ALLTFÖR positiva, tänk på det! De kan aldrig lova någotoch måste tänka på allt de säger.. hoppas det ordnar upp sig och att värdena blir bra! STOR KRAM!