torsdag 20 augusti 2009

Ja, nu när jag har flyttat är det naturligtvis en ny väg att cykla till jobbet, lite kortare. En relativt trevlig väg. På ett ställe efter vägen kommer en liten cykelväg mellan två gräsbeklädda och skogsbeväxta områden. Där är det alltid fullt av sniglar på morgonen när jag kommer susandes på Rosa Räsern. Tjocka, äckliga skogssniglar och svarta mördarsniglar (som jag inte gillar något vidare) och så de små söta sniglarna med sina små hus som av någon konstig anledning alltd är på väg ÖVER vägen, jag kan inte erinra mig om att jag någonsin sett en sån snigel snigla sig längs med vägen. Jag kör värsta slalombanan med cykeln mellan alla dessa sniglar. Allt för att inte köra över dem och krossa dem under mina gummidäck.

Förr var jag helt skadad. Jag hade någon slags tvångstanke om att jag var tvungen att rädda alla sniglar undan från ett gummiklätt däck eller en hård skosula. Det gjorde jag genom att försiktigt och varsamt plocka upp dem i huset och sedan flytta dem över till den sidan av vägen som det såg ut som att de var på väg åt, allt detta skedde självklart där jag med en lugnande stämma bedyrade att jag inte skulle göra dem illa och att jag bara hjälpte dem till ett längre liv så att de inte skulle sluta som en knastrande och mosad snigel under någons fot. Jag pratade verkligen med dem. När de skyggt drog sig in i huset på ryggen, förklarade jag att det inte är mig de ska vara rädda för utan alla andra icke vaksamma människor som klampar omkring out there. Jag kände mig som lite av en hjälte. Milla - Snigelräddar´n. Tadaa!

Detta flyttande av sniglar tog ibland väldigt lång tid, särskilt om det var många sniglar på samma ställe. En morgon i Göteborg missade jag spårvagnen på väg till jobbet på grund av alla sniglar som jag kände att jag var tvungen att flytta på. Då insåg jag att jag faktiskt inte kan hålla på och rädda alla sniglar. Inte när jag kommer för sent till jobbet till följd av mitt flyttande av dessa slemmiga varelser. Nuförtiden gör det lite ont i hjärtat när jag ser de små liven långsamt förflytta sig över vägen, dock försöker jag att inte hålla på och flytta på alla, bara de som ligger i den största riskzonen och sedan kör jag som sagt slalom mellan resten. Det gäller att prioritera.

En annan sak som är lite småmysig med att ta den nya vägen till jobbet är att jag varje morgon, vid exakt samma tid, vid exakt samma ställe möter tre morgonpigga gubbar i pensionsåldern som är ute och går sin morgonrunda. De hälsar alltid så glatt på mig där jag kommer, inte riktigt lika morgonpigg, vinglandes sömndrucket, slalomåkandes på min cykel. Känns så tryggt på något vis att alltid möta dem på morgonen. Allt är som det ska vara. Häromdagen höll jag på att köra rakt in i en stackars tjej med barnvagn och hund och hela fadderullan. Jag vet inte om jag missade bommen som var där för den höll jag också på att köra rakt in i, om jag väjde för en snigel eller om jag bara var oerhört trött den morgonen och inte riktigt hade fokus på det som fanns framför mig. Det gick iallafall bra. Varken tjej, bebis eller hund kom till skada.

Nej, nu ska jag ta med mig min bok ut på ballen i solen en liten stund innan jag stuper i säng. Måste nog powernappa lite sen. Är SÅ trött!

0 kommentarer: