torsdag 29 juli 2010

Mitt humör idag går hand i hand med vädret som råder utanför rutan. (Det regnar som FAN, så då förstår ni kanske)

Som ni vet var det BIM + 1 i lördags - yey! (BIM = BeräknadIckeMens, för er som inte visste det.)
Och inte hände det något på söndagen heller och inte på måndagen... Ända sedan förra måndagen, alltså fem dagar innan BIM, hade jag skitont i bopparna och molvärk i magen. Dessutom frös jag som en idiot och det kändes som jag höll på att bli sjuk.
Jag brukar ha lite ont i brösten innan mens och en eller två dagar innan den kommer kan jag känna en mensvärksliknande smärta i magen. Men aldrig har jag känt det i en hel vecka och aldrig har jag haft så ont i brösten som denna gång. Det kändes som att jag blivit överkörd av en lastbil ungefär. Kunde knappt nudda vid dem utan att grimasera. Mest ont gjorde det på sidorna.

Well. Vi började hoppas och pratade mycket om det under vår semestertripp. Nervösa var vi. Och pirriga. Fnittriga. Förväntansfulla! Kanske hade det faktiskt tagit sig den här gången? På måndag kväll när vi anlände tillbaka hem införskaffades två graviditetstest. Ojoj, så spännande det var. Förberedde allt innan vi lade oss. Läste informationsblanketten till testet. Ställde fram en mugg att kissa i. Hade fortfarande lite ont i brösten men tyckte att värken i magen försvunnit och blev genast orolig. Kunde inte sova. Mådde illa av nervositet. Somnade iallafall till slut.

Vaknade innan klockan hade slagit 06.00 på tisdagen. J gick upp. Jag försökte somna om. Men mådde så illa så jag höll på att spy och skakade av nervositet så jag var tvungen att ge upp min skönhetssömn och gå upp och ta det där förbenade testet.

BIM + 4. Kissade i mugg. Klarade inte av att hålla i stickan, skakade för mycket. J fick ta över. Doppa stickan. Sedan fem minuters väntan. FEM MINUTER! Fattar ni hur länge det är?! Visste inte var jag skulle ta vägen. Frös och mådde så jävla illa. Satt i soffan med J. Lutade huvudet mot hans axel och viskade med darrande läppar: "Det är säkert inget denna gången heller." Tiden var ute. Fem minuter hade gått. Gick tillsammans in i badrummet igen. Höll andan. Kollade på testet - Negativt. Vände och vred på det. Höll det i olika ljus. Fortfarande negativt.

Kramades. Knep ihop läpparna. Hårt. Knep ihop ögonen för att inte börja gråta. Orkade inte gråta. Visste att jag aldrig skulle kunna sluta. Kände hur hoppet inom mig dog och försvann lika snabbt som det hade kommit. Hade verkligen hoppats. Hade nästan trott att det faktiskt var något därinne i magen. Mensen brukar komma som en klocka. Nu var den fyra dagar sen. Ville så förtvivlat mycket att det skulle visa positivt. Svalde klumpen i halsen. Gick och satte mig och stirrade rakt fram bara. Satt bara där och stirrade. Kände mig illamående igen. Denna gången på grund av det negativa resultatet. Jag grät inte. Stirrade bara. Och kände mig helt tom. Ringde och väckte mamma och syrran och kraxade fram att testet var negativt. Men jag grät inte.

Men sen, efter en stund kom tårarna. När jag insåg vad som hade hänt. Det blev inget den här gången heller. Jag grät stora, hemska tårar av hjärtesorg. Av frustration över min jävla kropp. Över barnet som aldrig blev. Över barnet som aldrig blir. Somnade om en stund. Och grät igen. Fram tills klockan var 13.10 och jag var tvungen att åka till jobbet. Då fick jag tvinga mig att sluta. Precis innan jag skulle gå utanför dörren hade jag ett missat samtal på mobilen. Det var från Kerstin. Kära, underbara Kerstin. Hon hade lämnat ett fantastiskt långt och fint meddelande på min telefonsvarare. Då började jag grina igen. Men tack K. Det betydde verkligen jättemycket!

Onsdag och fortfarande ingen mens i sikte. BIM + 5. Vad är det för fel på min jävla kropp? FUNKA för fan!
Började lite smått fundera på om det kanske bara inte hade visat något på testet. Om hcg-värdet bara råkade vara väldigt lågt. Läste om massor av människor som inte fått sitt plus förrän på BIM + 15 och mer. Kände hoppet komma tillbaka litegrann. Kanske var det så för mig också? Vi bestämde att jag skulle ta ett nytt test på fredag om inte mensen kommit. Och om även det visade negativt och den fortfarande inte kommit på måndag skulle jag använda det dyrbara numret till mottagningen som kan hjälpa till med såna saker som ofrivillig barnlöshet och sånt. Det numret jag fick av barnmorskan sist.

Men jag behöver inte ta det andra testet imorgon.
Idag, på BIM + 6, kom den jävla mensen. Naturligtvis när jag var på jobbet. Stod inne på toaletten och djupandades länge, länge efteråt. Försökte få ner pulsen. Hjärtat slog som besatt i bröstkorgen på mig och jag trodde jag skulle kräkas. Kändes rätt okej efter en stund. Jag hade lyckats blinka bort några envisa tårar som trängde sig fram. Bara 4,5 h kvar, sen får jag gå hem och go crazy där, tänkte jag i mitt stilla sinne. Skakade lite på mig och klistrade på ett leende innan jag gick ut, tyckte själv att jag såg rätt okej ut när jag tittade mig i spegeln.

Fortsatte med det jag höll på med - just då städade jag. Fick sätta mig på huk flera gånger för jag trodde jag skulle spy. Lyckades iallafall städa klart och ställa undan grejerna. Tio minuter senare står jag i tvättstugan och tvättar händerna. Min arbetskamrat kommer in. Tittar lite på mig men säger ingenting. Tittaintepåmigtittaintepåmigtittaintepåmig, tänker jag. "Hur är det? Du ser väldigt blek ut. Mår du inte bra? säger hon försiktigt. Jag klarar inte av när någon frågar: hur är det? Då brister det. Och även denna gången brast det. Jag började grina och förklara vad som hänt. Hon visste sedan innan att vi försöker få barn. Hon kramade mig och försökte trösta. Jag snörvlade och grät. Sen tog vi lunchrast. Pratade lite om saken.

Sen torkade jag tårarna. Tänkte att jag fan inte kan sitta på jobbet och grina hursomhelst! Förstår inte varför det alltid ska ske när jag är där?! Detta var första gången som jag gråtit öppet över det på jobbet. Annars har jag smugit undan på toaletten, till tvättstugan eller något förråd och gjort det i smyg. Men nu gick det liksom inte längre. Det bara brast.

Och here we are now. Tillbaks på ruta ett. Igen.
Och jag sitter här i soffan och tittar ut genom fönstret och tänker att sådär grått som det är ute just nu, så känner jag mig inombords, och undrar hur jag ska orka ta mig igenom detta en gång till. Jag ringer nog och kollar på måndag om jag kan få lite hjälp på traven. Detta funkar inte.




Ursäkta så hemskt mycket för romanen men jag kände att jag behövde ta den långa versionen.

9 kommentarer:

Titti sa...

Kramar i massor till er !!!!! Det finns inga ord mer än att jag hoppas att det löser sig för er snart !!! Ring och se om ni kan få lite hjälp på traven..... Kram igen / Titti

Malin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Sabina sa...

Hoppas att ni kommer lyckas snart :/

Sabina sa...

Varsågod :) Jag håller tummarna för er!

Fast om man tittar igenom din blogg lite så ser det ju ut som att du visst är bra på matlagning :D

Malla sa...

:( näe, så trist!! jag blir så lessen för er skull. Stora stora varma kramar härifrån!

Marie sa...

Ja ring på måndag du, det gör du absolut rätt i.

kramar

Marie sa...

Jag tror nog du kommer hitta orken. Om inte på måndag så inom en snar framtid ändå :-)

Therese sa...

Jag hoppas så att det ska gå vägen för er!
Stor kram

Buzaan sa...

Hoppas de går vägen för er, fick tårar i ögonen när ja läste inlägget.. Hoppas verkligen att ni lyckas snart.. Många Kramar