fredag 9 juli 2010

Ja. Jag tror jag håller på och faller i bitar. I små, små bitar. Och det finns ingen här som kan plocka upp mig. Och även om det fanns det skulle det vara omöjligt att försöka lappa ihop mig igen. Bitarna är för små. För många. För ojämna. Jag kommer alltid att vara lite trasig och kantstött även om någon skulle försöka limma ihop bitarna känns det som. Jag kommer aldrig bli komplett.

Det finns ingen som kan trösta. Ingen som vet hur jag mår. Ingen som kan hjälpa. Eller? Nä, jag tror fan inte det. Kanske någon som är proffs på att lyssna på trasiga själar, en psykolog? Men det känns alltför jobbigt och alltför kostsamt. Därför sitter jag istället här i mörkret, ensam med min smärta och biter mig i handen för att inte skrika ut min ångest högt. Torkar ilsket bort tårarna med baksidan av handen och försöker att gråta så att ingen hör.

Jag orkade till slut släpa mig upp från toagolvet iallafall där jag låg som en annan trasa och grät ut mitt hjärta på det kalla golvet.
Jag känner att jag håller på att förlora fotfästet. Det lär inte dröja innan det blir på riktigt. Riktigt på riktigt. När jag inte orkar. När botten är nådd och kroppen inte mäktar med längre och gör uppror ordentligt.

Ibland känner jag mig som den mest ensamma personen i hela världen. Ibland önskar jag att jag bara kunde få ett tecken på förändring, ett tecken på hopp om framtiden, en ljusglimt i allt det svarta och något som får mig att orka lite till. Men det är sällan det händer. Jävla dåligt med ljusglimtar och hopp om framtiden just nu! Jag blir så hemskt orolig inför framtiden ibland. Så hemskt, hemskt orolig. För att allt som jag vill ha kvar ska försvinna och för att allt som jag skulle vilja ha aldrig ska bli mitt. Ibland måste man gå vidare för att man ska få det man vill ha. Ibland måste man. För att överleva. För att orka vidare. Men såna saker skrämmer mig. Rädslan för allt som är nytt. Annorlunda. Det skrämmer skiten ur mig rent ut sagt. Och jag hoppas på att någon form av magisk kraft ska träda in och ställa allt tillrätta. Så att allt bara blir som vanligt igen. Men så är det ju inte i verkligheten. Tyvärr.

Nej, jag vill inte prata om det. Nej, jag vill inte ha någon medömkan. Jag vill bara skriva av mig lite känslor. För det hjälper lite, lite. För stunden.

Ena stunden känner jag mig nästan hysterisk. Kvävd av alla känslor som finns där. Tårarna vill inte sluta rinna och hjärtat nästan förblöder.
Nästa stund känner jag mig helt tom. Helt totalt tom. Liksom död inuti. Jag är ledsen, men kan inte gråta, och känner mig istället allt annat än känslosam. Iskall. Förnekande och förträngande. Blink blink och tårarna som vill ut tvingas försvinna med hjälp av min viljestyrka. Känslorna som virvlar omkring inuti mig och vill skrikas ut, tystas ner och begravs. Och kvar blir bara en oerhörd känsla av tomhet.
Varför känner jag mig så jävla ensam? Jag mår fan illa - både fysiskt och psykiskt. Som att jag ska spy.


Fyfanfyfanfyfan.

2 kommentarer:

Malla sa...

:( kan inte hjälpa...tror jag men jag kan skicka en stor stor stor varm kram till dig!
KRAM

Tezz sa...

Men shit.. du beskrev de så bra att jag kunde inte skrivit det bättre själv.. badrumsgolvet/duschen brukar vara min depp plats. När jag bara vill försvinna..helst bara följa med vattnet i duschen ner i avloppet... ingen tröst men jag kände igen mig så enormt...*kram*