fredag 27 januari 2012

Igår ringde jag och krävde ett nytt besök på SMVC. Kärringen i andra änden tyckte först inte att det skulle vara nödvändigt eftersom de flesta inte kommer tillbaka förrän om 6-8 veckor. Men jag läste lusen av henne och då fick jag en tid. Vad fan, tror de att man ringer in bara för att man tycker det är kul eller?

Jag var iallafall där idag. Det verkar som att bristningen läker som den ska, även om det är långt kvar. Det brukar ta ca 3-6 månader, ibland upp till ett år innan man kan se ordentligt hur det läkt. Dock verkar det som att jag skadat svanskotan och eventuellt brutit den. Kul, skitkul. Ska det aldrig ta slut på eländet?

Bristningen jag fått kallas sfinkterruptur och drabbar ungefär 2-5 %. Det innebär att man brister i ändtarmen, ringmuskeln i mitt fall. Som ni förstår kan det bli ganska jobbigt med läckage och annat hemskt. Problem med att hålla gaser och att hålla tätt.

Jag mår så fruktansvärt dåligt över det och är livrädd för att inte bli återställd och att kanske få men för livet. Jag vågar inte gå hemifrån och jag vågar inte ta hit folk heller. Jag kan inte ta upp min dotter och sitta med henne i knäet och trösta när hon är ledsen eftersom jag inte orkar sitta, jag kan inte gå ut och gå med henne. Jag får inte bära något som är tyngre än henne och kan alltså inte gå och handla även om jag skulle våga gå ut. Jag får inte träna - det är promenader som gäller i åtminstone 3 månader, sen måste jag ta det lugnt i den träning jag utövar och inte utföra några hopp. Efter ungefär 7 månader kan jag eventuellt börja springa igen. Jag får inte använda mina magmuskler typ när jag ska i och ur soffan eller när jag gör något annat. Jag känner mig helt klart handikappad.

Doktorn sjukskrev mig till sista februari iallafall och det är ju ett litet ljus i mörkret. Hoppas nu bara att det fixar sig så J kan ta ledigt från jobbet och vara hemma och ta ut föräldradagar istället för mig.

13 kommentarer:

Anna sa...

Det låter inte alls kul, hoppas du har familj och vänner som kan hjälpa dig med Molly. Du borde titta på det här programmet från Uppdrag granskning. http://www.youtube.com/watch?v=EReCgEPZYRo
/Anna

Malla sa...

Här kan du läsa hos Karro, som tror jag upplevde ngt liknande:http://appelblomman.blogspot.com/2012/01/kniiiiip.html
http://appelblomman.blogspot.com/2012/01/full-av-blandade-kanslor.html

kram på dig

Marie sa...

Aj då, låter inte alls trevligt det :-(
Får hoppas läkningen går fort och smidigt.
kram

Frida sa...

Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas varken fysiskt eller framförallt psykiskt. Du har en lång tid med läkning framför dig och jag hoppas att du har personer i din omgivning som kan ställa upp och stötta dig. Styrkekramar!

/Spökmamman sa...

Kära Milla, lider med dig. Har vänner vars kompisar råkat ut för samma sak, och det är inte kul. :( Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva. Mer än att jag tror att det är superviktigt att Jonas kan vara hemma! Jag minns hur tufft det kändes att bli ensam med tre små efter typ två dagar i somras (B fick ju inte ledigt som du kanske minns). Och då snackar vi bara akutsnitt. Inte det som du råkat ut för. :( Blir så ledsen för din skull, dock hoppas och tror jag att allt kommer fixa sig, men du/ni behöver TID. Självklart gjorde du rätt som krävde en tid!! Stor kram. <3

Anonym sa...

Läs om emmsaklemmsa.blogg.se som precis gått igenom samma sak.

Trivsamma förändringar sa...

Usch, stackare!
Hoppas det läker och återställer sig snabbare, eller i alla fall blir så pass mycket bättre så du klarar vardagen bättre, vågar gå ut och leva mer normalt!

När jag stod på knä och krystade så small det bak i svanskotan, såpass högt att sambon och barnmorskan hör det. Och jag har fortfarande ont o det gör ont att sitta på en vanlig stol längre stunder. Barnmorskan frågade om jag trodde att jag brutit svanskotan. Det är tydligen inte så ovanligt...

Krya på dig! Vore jättekul om du kunde komma med oss till öppna förskolan till våren! KRAM

Syrran sa...

Du vet att du har oss, oavsett vad det gäller.. <3

Syrran sa...

Du vet att du har oss, oavsett vad det gäller.. <3

Zara sa...

Fy, stackars, kan inte föreställa mig hur det är... du kan ju helt klart inte vara själv med lillan, hoppas allt löser sig och att det läker som det ska, om än sakta.. och våga be om hjälp, både från vården och från vänner och släkt. Kram

Linda Griffin sa...

Jag förstår att du mår både fysiskt och psykiskt dåligt över det :( Vad skönt att du blev sjukskriven så du slipper ta av föräldradagar, och så din sambo kan vara hemma med dig. Ta all hjälp du kan få ♥

Emma sa...

Hej!!
Vad "roligt" att du hittade mig! :)
Jag lider med dig att du har det så jobbigt som du har. Det är jobbigt i början men jag hoppas att det värsta kommer att lugna sig inom en snar framtid.
Min första känsla när barnmorskan talade om för mig vad som hänt var panik, en känsla av maktlöshet. Men jag bestämde mig redan inne på förlossningen att jag skulle försöka vara så positiv som möjligt och göra det bästa av situationen.
Jag tror att mycket handlar om inställning och att man måste våga tro på att man kommer att bli återställd. Man hör bara om alla dom som det blir fel för men tänk vad många som faktiskt blir bra. Jag har två kvinnor i min närhet som varit med om samma sak men idag är återställda. Det är en lång väg att gå men man har inget annat alternativ än att ta sig framåt!

Jag hoppas verkligen att du kommer våga ta dig it och bjuda hem folk. När du har det så jobbigt som du har det så behöver du människor omkring dig som kan he dig det stöd och den hjälp du behöver!!

Jag hemmahör också i Grums! Om du skulle vilja ses för att prata eller bara ta en fika så tveka inte om att skriva en kommentar i bloggen. Du kan skriva vad du vill bland kommentarerna och jag behöver inte publicera dem utan det blir bara jag som läser. Skriv bara att jag inte ska publicera så gör jag inte det!

Finns här om du skulle vilja!!

Trivsamma förändringar sa...

Är så van att se uppdateringar lite då och då på din blogg, men har det dröjt ett par dagar. Förstår att det är fullt upp med en nyfödd och att du behöver lägga den tid du för över på dig själv och din familj.

Hoppas allt går bra för er och att ni kommit in i lite rutiner!

KRAM