onsdag 17 juni 2009

Och när man tror att det inte kan bli så mycket värre så blir man varse att det visst kan det. Lagen om alltings jävlighet. Den är en trogen, men objuden och illa omtyckt vän i mitt liv.

För att bli jävligt personlig. Jag har gått runt och känt mig konstig ett tag. Ja, ungefär sedan min födelesedag faktiskt. Jag har mått illa, haft ont i magen och varit yr i knoppen till och från. Främst på morgonen. Under dagen brukar det gå över men ibland händer det att det kommer tillbaka på kvällen igen. Skitmysko.
Jag har varit lite orolig för att det kan ha något med min hypofystumör att göra, att den har växt till tennisbollsize eller så, (You know me, hypokondrikern.) men har i smyg hoppats att det kanske skulle vara så att jag faktiskt gått och blivit på smällen och att det av förklarliga skäl lett till att jag känt mig så konstig. Symtomen skulle mycket väl kunna vara gravidsymtom. Jag har hoppats, hoppats hoppats, och vid några tillfällen nästan trott att det verkligen är så. Har vi lyckats med bedriften att bli gravida?! Ska vi få bli en av alla de som har fått äran att få uppleva denna lycka? Kanske är det vår tur nu. Äntligen. Så har mina tankar i smyg gått. Jag trodde kanske inte att jag var gravid men jag har hoppats så mycket på att jag skulle ha ett litet frö någonstans därinne och att det är därför som jag mått så dåligt. Att jag skulle slippa oron på vad det är som gör att jag mår som jag gör. Mamma tror att det kan vara psykiskt. Det tror inte jag.

Idag kom smällen. Jag var inne på personaltoan på jobbet för att byta om till normala kläder och sedan gå hem.
Jag passade på att tinkla. Bam! There it is. Mensen.
Något inom mig dog lite. Jag satt på toaletten, med byxorna neddragna. Ensam på jobbet. Jag slog händerna för ansiktet och brast i en tyst, lätt gråt där tårarna bara rann ned för kinderna på mig. Ändå kändes den avgundsdjup. Tyst och avgrundsdjup. Jag visste att jag var tvungen att samla mig. Jag skulle ju för tusan ner och lämna rapport till nattpersonalen. Sagt och gjort. Jag pressade samman käkarna, bet mig själv i kinden tills det gjorde skitont, torkade tårarna och klistrade på ett leende och gick. Jag lyckades till och med kallprata lite. Inte visste jag att jag hade sådana skådistalanger inom mig.

När jag nästan var hemma satte någon på kranen igen. Jag såg nästan inget genom tårarna. Kom hem och kastade mig i famnen på Jonas som stod och diskade. Sedan låste jag in mig på toa några minuter. Nu sitter jag här. Ledsen som fan. Med spänningshuvudvärk igen.
Jag trodde väl inte att jag skulle ha sån jävla tur att det hade tagit sig och att jag egentligen var gravid. Men oh, vad jag hoppades. Önskade. Och när man får det så svart på vitt att det inte är så, ja, då blev det så jävla brutalt. In your face, liksom!

Jag fattar inte att den biologiska klockan kan vara så stark. Jag skriker efter ett barn. Hela min kropp skriker efter ett barn. Jag skulle göra vadsomhelst. Min längtan efter en avkomma är nästan absurd. Jag känner mig inte hel riktigt. Inte innan jag får mitt barn. Men det lär väl dröja. För med den här jävla sjukdomen som jag har (som gör att det blir svårare att bli gravid) och med besök av Fru Mens varje månad känns det så långt bort.
Vi har inte försök länge. Inte alls. Och jag vet att det kan ta upp till ett år. Ibland längre. (Tro mig, jag vet typ allt.) Detta för normala par som inte har risk för att ha svårare att bli gravida. Men nu tycker jag att det kan bli min tur. Nu vill jag byta ut besöket från Fru Mens till ett besök av Herr Stork. What to do? :(

4 kommentarer:

Joh@nn@:s sa...

Hej Millan.....usch va jobbigt för dig =( jag lider värkligen med dig....men du ska att se att de snart blir eran tur på ett eller annat vis....de kan ju som sagt ta lite tid spec. när man planerar....marcus och Mickis bara "kom" utan planering men såååå välkommna Meja som vi planerade hon tog sig inte förräns efter 2 år och då med ett missfall före henne....är de något du undrar över och som du INTE vet =) och läst om så är de bara du frågar jag kan de mesta....sen måste jag få fråga om du fått tabletter???Pergotime???annars tycker jag du ska prata med din läkare...jag fick dom tabletterna innan Meja....som sagt så lider jag med er...men de kommer....de blir eran tur också....hade så bra så hörs vi många kramar Johanna

Sara sa...

:(:( lilla gumman... vi får försöka hitta på saker ihop så du får annat att tänka på! bara att höra av dig när du är ledig, nästa vecka har jag nästan ingenting! massa kramar gumman min...

Malin sa...

Åh, jag förstår helt klart hur ledsen och besviken du är, jag har själv varit där... Mycket jobbiga händelser innan, under och mellan mina graviditer men nu står jag här trots allt, som 2 barnsmor! Rådet jag vill ge är inte lätt att ta till sig, men jag tror ändå att det är det bästa... Att försöka slappna av, släppa det hela med graviditeter en smula, tänka positiva tankar typ, när jag blir gravid, och mina barn som jag kommer att få osv... det man tänker kommer att hända, därav viktigt med positiva tankar.. Nu är jag luddig igen, börjar bli känd för det, men jag är säker på att det kommer att bli ett litet frö idig också så smånigon, ett litet busfrö till och med... kramiz M

Nathalie sa...

Åh,vad jag känner med er!! Jag önskar av hela mitt hjärta att det snart ska bli eran tur att få uppleva en graviditet,och sedan få erat kärleksbarn! Livet ÄR orättvist!! Hoppas att ni får en trevlig midsommar! kramis