tisdag 16 juni 2009

Jag har alltid skrivit dagbok. Så länge jag kan minnas. Men inte nu längre. Jag har massvis av gamla dagböcker liggande någonstans. Jag hade det så jävla jobbigt under en period (ja, jag har haft flera längre uppehåll av olika anledningar och orsaker, men inte så långt som nu) att jag inte klarade av att skriva. Annars har alltid skrivandet hjälpt mig. Jag har kunnat skriva av mig en massa känslor, grinat och mått lite bättre efteråt. Skrivandet har varit min terapi. Min personliga psykolog. Men i det här fallet så klarade jag inte av att skriva. Det var för smärtsamt. För jobbigt för att bli påmind. Jag orkade inte älta och tänka på det genom att skriva om det.

Det är snart tre år sedan jag slutade skriva helt. Jag saknar det fruktansvärt ibland. Men jag vet att jag inte är redo att börja igen. Inte än. Jag skulle fortfarande inte klara av att skriva om eller beröra vissa saker utan att jag skulle rasa samman. Och jag vill inte återuppta dagboksskrivandet och lämna ett stort hål om vad som hänt i mitt liv under en lång tidsperiod. Det skulle ju vara att förtränga. Förneka. Glömma. Och det går ju inte. För saker och ting har ju hänt oavsett om jag väljer att skriva om det eller inte. Det kommer jag inte ifrån.

Jag har ju bloggen där jag skriver. Men den är ju inte direkt skitpersonlig. Jag tömmer inte ut alla mina känslor på en skärm, även om jag visar mycket bilder och har med allmänna vardagstankar i den. Ibland saknar jag bara att få ventilera mina innersta tankar. De tankar som jag inte vill delge någon annan. De tankar som jag ofta tänker men inte vill uttala högt eller prata med någon om eftersom det gör för ont. Jag är en riktig tänkare. På gott och ont. Jag tänker alldeles för mycket och analyserar sönder saker.

Egentligen behöver jag få skriva för att må bra. Så har det alltid varit. Men jag KAN ju inte längre. Det är stopp. Total skrivkramp. Det finns någon slags spärr som jag inte kan komma förbi. Jag kan knappt ens ta fram dagboken utan att känna hur hjärtat börjar bulta i bröstet. Det låter ju sjukt. Men så är det. Ibland önskar jag bara att så inte var fallet. Dagar som denna. Nu tror ni väl att det är VÄRSTA GREJEN som har hänt. Det är det inte. Inte egentligen. Men det påverkar mig ändå väldigt mycket.

Egentligen är det inte en enda grej som jag tänker på. Det är det som är det jobbiga. Det är många små grejer (och stora) och det är det som gör det så jobbigt. De stora grejerna håller på att äta upp mig inifrån och de små förökar sig och blir fler och försöker tillsammans förstöra mig. Och jag vet att det inte är rätt att kapsla in känslorna inom sig, eller lägga dem i ryggsäcken, för förr eller senare bubblar det över och allt kommer på en gång istället. Det är inte bra. Men jag har fan inget annat val just nu.

Jag har inte tid att förlora fotfästet. Och inte heller orken.

Förlåt mig, för det OERHÖRT deprimerade blogginlägget. Jag var bara tvungen att få ur mig lite.

1 kommentarer:

Pearldrop sa...

När det måste ut så måste det. Jag skulle rekommendea dig att fortsätta skriva dagbok: Men att du första dagen skriver "Det finns mycket jag vill skriva om, men inte idag" tex, så kan du fylla i det tomrummet när du känner att du orkar. Känner igen mig själv mycket i det du skrev nu.. jag vill helelr inte ta upp dagboken efter ett avbrott på mer än 4 år men det har hnt så mycket så det känns som om man bara skulle göra det orättvisa genom att skriva nu. Dock började jag stapla upp vad som hätn i en lista med stödord osv, så kan man skriva när man vill/orkar.
KRAM