onsdag 1 september 2010

På något vis lyckas jag för det mesta uppbåda styrka nog att stå upprätt på jobbet. På något vis lyckas jag blinka bort tårarna som hotar i ögonvrån. På något vis klarar jag av att spela min roll. Att verka glad och glättig. Att låtsas som om allt är som vanligt.
Men om ni visste hur mycket energi det kräver... Om ni bara visste. Jag lyckas för att jag måste. Finns liksom inte tid för breakdowns på jobbet.

När jag otåligt stod utanför efter att jag slutat och väntade på skjuts började liksom allt försvinna. Orken att stå upp försvann. Jag var tvungen att sätta mig på trappan. Den glättiga fasaden suddades bort. Och kvar fanns bara en liten, liten tjej med en enormt stor sorg. Tårarna brände bakom ögonlocken men jag blinkade ilsket bort dom, det kunde ju faktiskt dyka upp en arbetskamrat närsomhelst.

Mamma anlände. Tittade oroligt på mig och frågade hur det var. Jag sa att det inte var bra alls. Hon svarade att hon såg det. Pratade inte så värst mycket på vägen hem. Bet mig i kinden för att inte börja gråta. Ville inte att hon skulle se mig ledsen. Kämpade. Kunde inte komma ur bilen snabbt nog. Ville bara komma in i lägenheten. (Nu ringde mamma. Kära, älskade mamma. Och var orolig för mig. Jag försökte låta normal på rösten, men tror inte hon gick på det.)

Slängde av mig kläderna. Hann knappt komma innanför dörren innan jag kände tårarna rulla nedför kinden på mig. Benen bar mig inte längre. Köksgolvet blev vått av mina tårar där jag låg och grät. Grät av frustration. Av sorg. För barnet som inte blev denna månad heller. Varför måste det vara så jävla svårt och orättvist för?

Har man inte befunnit sig i min situation så kan man heller inte förstå sorgen jag upplever. Känslan av uppgivenhet och okvinnlighet och frustration över att det aldrig blir vår tur.
Jag sitter och kramar det magiska numret hårt i handen, men vet inte om jag varken orkar eller törs ringa. Men jag vet att jag måste försöka. För jag orkar faktiskt snart inte mer. Vi måste få hjälp.

Som tur är kommer J hem idag. Jag behöver honom. Vi behöver varandra nu i en situation som denna.
Hur jag ska palla att jobba två dagar till och orka stå upprätt och låtsas att allt är toppen, vet jag fan inte. Men på något vis går det. Det bara gör det.

Ska försöka samla mig nu. Jag tror jag behöver gå ut och springa och tänka på något annat en stund.

5 kommentarer:

Marie sa...

Jag tror på dig, att du kommer våga ringa det där nummret :-)
*kramar om*

Lila sa...

Känner med dig, vet precis hur du har det! Styrkekramar Lila

Tea sa...

Tack för kommentaren på min blogg. Var självklart tvungen att titta in hos dig och kommer säkert återkomma.

Skickar en kram till dig

Sara sa...

Det gör ont i hjärtat när jag läser om era svårigheter :(
Lycka till och jag hoppas verkligen det går vägen för er!
Kram

K sa...

Hjälp är på väg nu...RING imorgon. Säger som Sara, det gör ont att läsa om detta. :( Blir så ledsen. Lova att ringa imorgon!! Förhoppningsvis får ni en tid väldigt snart. KRAMAR i tusental. Ta hand om dig!!! <3