söndag 26 juli 2009

Jag bröt ihop igen på jobbet.
Jag hade faktiskt gått över några dagar den här gången. Tänkte att nu, NU kanske, kanske det har tagit sig! Försökte tänka positivt och allt det där. Men jag hoppades på för mycket. Ännu ett obefruktat ägg som just nu håller på att försvinna från min kropp. Det är en sån fruktansvärd känsla. Jag vill stoppa det. Det känns så... onödigt. Bortkastat. Det känns som om min själ rinner ut. En liten bit av mitt hjärta rinner alldeles säkert ut. Försvinner. Och det är en sån enorm, avgrundsdjup sorg inom mig varje jävla månad.

Jag har grinat till och från hela dagen på jobbet. Det började med att jag skulle gå på toaletten. Mens. Nej. Nej, nej, nej, nej, NEJ! Inte mens! Ett konstigt ljud steg upp från min strupe och jag fick bita mig i handen för att inte skrika rätt ut. Sen kom tårarna. Jag skakade av gråt. Av smärta. Efter ungefär tio minuter lyckades jag samla mig såpass att jag kunde ta mig ut från toaletten igen. Gick till tvättstugan och vek tvätt. E kom dit. Hon frågade om jag hade gråtit. Jag nickade, knep ihop läpparna och sa att jag inte ville prata om det. Gömde mig en stund på kontoret och grät lite till. Och resten av dagen har varit likadan. Tårarna har bränt bakom ögonlocken och jag känner mig alldeles tom inombords. Illa har jag mått. Jag har mått så psykiskt dåligt att det yttrat sig som fysiskt illamående. Jag har gråtit i smyg och undvikit mina arbetskamrater så mycket jag kunnat.

Egentligen hade jag känt av att det var på gång i flera dagar. Men jag har förnekat symtomen. Ville så gärna att jag skulle ha fel. Och A, som precis blivit mormor under veckan, har visat bilder på sin underbare lille sonson. En alldeles fantastisk liten varelse. Och jag blev ännu mer sjuk. Tårarna ville fram igen. Tänk om jag aldrig någonsin får uppleva känslan av att bli mamma. Då blir mitt liv aldrig komplett. ALDRIG.

2 kommentarer:

Mamma Dee sa...

Skickar en stor kram!!!!!! /Zandra

Anonym sa...

Det händer då och då att par som adopterar blir gravida efter det, kanske för att pressen lättat? Nu finns det mycket som kan hjälpa till på traven om det skulle behövas längre fram, så ni kommer att lyckas på ett eller annat sätt. Jag tror att du kommer att bli en jättebra mamma :)