måndag 7 december 2009

Ibland blir jag rädd för min egen förmåga att uppfatta saker och ting.
Som jag trott och befarat så blir inte ullaredsresan imorgon av. Jag har gått och väntat på ett definitivt besked sedan strax innan klockan fyra. Jag gick av och an och trampade här, ville ju såklart ha ett besked så jag kunde börja förbereda och ta av mig mina pyjamasbyxor som jag satt på mig efter badet och gå till ICA och handla färdkost och så. Mörk choklad om jag skulle få blodsockerfall. ;) Till slut tröttnade jag på att vänta och runt halv åtta gick jag stelfrusen ut i regnet. Kom hem med massa ätbara saker.

Två minuter efter att jag kommit innanför dörren få jag ett mess där det står att A:s brorsa tyvärr inte orkar köra. Tydligen så hade han varit väldigt trött och fått gå hem tidigare från jobbet idag på grund av att han höll på att svimma till följd av att han sovit dåligt. Och nu kände han att han inte orkade köra oss. Jag blev så himla ledsen! Jag bara släppte varorna jag hade för händer och stirrade rakt ut i tomma intet.

Jag hade sett fram emot detta så jävla mycket. Jag hade längtat så oerhört! Jag tror inte att ni förstår att jag VERKLIGEN behövde detta. Jag behövde få komma bort för en dag. Bort från röran i mitt hem, bort från tankar på jobb och skola, bort från stress och bort från sjukdomar och oro. Jag behövde verkligen få blunda för allt det där bara för en dag. Jag behövde verkligen lite shoppingterapi. Min själ behövde det. Det här var mer än bara en jävla nöjestripp för mig. Det var en livsnödvändighet.

Jag hade gjort en lista på allt jag skulle köpa. (Fast jag hade såklart räknat med att andra saker också skulle slinka ned.) Jag hade planerat att smyga med mig mat in i varuhuset för att slippa långa restaurangköer i lunchrusningen, jag hade tänkt ta med mig en scarf att knyta på vagnen så ingen jävel skulle ta fel, jag hade tänkt kolla in dagens avsnitt av ullaredsserien och ladda upp och le åt att JAG kommer vara på samma plats om mindre än ett dygn. Nu kollade jag på serien med vånda och ångest över att jag inte kommer att få uppleva paradiset imorgon. Inte få åka dit för en terapisession.
Just nu var den här jävla resan mitt enda lilla ljus i mörkret. I det mörker som faktiskt råder runt mig och mitt liv just nu. Det var det enda jag såg fram emot. Och nu blir det inte av. Jag är ledsen, besviken, irriterad och lite arg. Inte på D, han kan ju inte hjälpa att han mår dåligt. Men på hela grejen. Och sen kunde jag naturligtvis önska att jag fick det slutgiltiga svaret lite tidigare än vad jag fick.

Fy fan, säger jag bara. Jag skulle vilja grina. Men det tänker jag fan i helvete inte göra!

3 kommentarer:

Ananas sa...

Meeeeen...!!! Tycker så synd om dig *kramar om*

Tessan sa...

Men gud så tråkigt =/ Och kusligt det där med dina "bad feelings" som slog in... Kan ni inte komma iväg någon annan dag då? Stackars...

K sa...

Aaa..världens längsta inlägg som jag totalmissat. FAN vad tråkigt, iiii. :( Usch vad trist.