tisdag 1 september 2009

Gissa vad jag har gjort?
Jag har varit ute och S P R U N G I T.
Jo, det är säkert. Jag sprang. JAG!
Jag kan inte springa. Jag har aldrig kunnat springa. Jag får håll, andnöd och ont i benen och knäna. Efter ungefär 200 meter.
Däremot har jag alltid velat kunna springa. Jag avundas de människor som går ut och springer och säger att det är som balsam för själen. En slags terapi nästan. Själv kan jag inte tänka mig att man kan känna så av att springa.

Jag har tidigare gjort några tappra försök till att lära mig springa, men ger alltid upp. Nu ska jag fan inte ge upp! Idag sprang (Läs: joggade oerhört sakta) jag fanimej hela elljusbanan runt. 2,5 kilometer. Det är nästan en mil i min värld. Det tog mig 24 minuter. Det är dåligt och skitlång tid för en van och erfaren sprinter. Hur lång tid kan det ta att ta sig runt för en van joggare? 12-15 minuter? Men för mig är fan 24 minuter inte alls så dåligt. Inte om man tar i beaktning att :
1. Det är andra gången på över fyra månader jag tränar.
2. Vi pratar om mig nu. Som verkligen inte KAN springa. Som hade ångest flera veckor innan klasskampen i mellanstadiet över att behöva springa de 1000 meter som ingick där. Som nästan blir andfådd bara jag hör ordet springa.

Det som jag är mest glad över är att jag orkade springa hela vägen. Jag gick inte en enda gång.
Först tänkte jag att jag skulle springa så långt jag orkade och sen gå lite och sen fortsätta springa, som intervaller liksom. Men jag var stöning och sprang (vääääldigt långsamt ibland, men ändå) hela vägen runt. Och inget håll fick jag i sidan. Det får jag alltid annars. Och ingen andnöd heller. Visst, jag flåsade och pustade och stånkade som en brunstig elefant men det är sånt man får ta. Jag är glad att jag inte mötte någon i skogen. De skulle nog ha blivit oroliga över mig och mina grimaser och konstiga läten.

Nu sitter jag här, helt slut. Helt jävla slut. Kondisen är inte den bästa.
Ska käka lite mat och sen får vi se hur det går att ta sig in i duschen. Det vore jävligt bra om jag orkade lyfta benen över badkarskanten liksom. Det gör jag inte just nu känner jag.

4 kommentarer:

Therese sa...

Ja, dom är verkligen vidriga!
Jag bor alldeles bredvid orrbypizzerian (eller vad det nu är där).
Jag får erkänna att jag är imponerad över att du kom runt hela elljusspåret utan att gå en endaste gång! Jag vill också kunna springa, eller iaf jogga lite längre sträckor.

Marie sa...

Hoppas du tog dig in i duschen nu då och lycka till med dina skoluppgifter :-)

Marie sa...

Det lossnar säkert för dig snart ska du se :-) du måste väl kunna få nån vägledning?

jenny sa...

Wow,jag är imponerad! Känner precis som dig inför att springa. I min värld är det nåt man gör när man blir jagad.

Måste erkänna att jag faktiskt blev lite peppad av att läsa ditt inlägg, man kanske skulle ge springandet en chans.
Lycka till ute i spåret, håller tummarna för att du kommer ner på 12 minuter snart!