tisdag 24 november 2009

Jag möttes av ett brev på hallgolvet när jag kom hem från jobbet förut. Ett brev som det stod Landstinget på. Vad fan, tänkte jag, vad är det NU då? Läkaren skulle ju bara skicka brev om det mot förmodan var något som inte var bra, trots att han misstänkte att mitt tillstånd endast var stressrelaterat. Tusen tankar hann flyga genom huvudet på mig innan jag fick upp kuvertet med darriga händer.

Jag läste snabbt igenom det och slog händerna för munnen, lite dramatiskt sådär som de gör på film; Helvete också! Inte en sak till att oroa sig över, var min första reaktion. Kastade mig sedan på telefonen för att ringa Vårdcentralen eftersom Herr Läkare skrivit att jag skulle försöka kontakta honom för att prata om BEHANDLING! Ni som följer min blogg vet vid det här laget vilken hypokondriker jag är och det kändes ungefär som jordens undergång, det där brevet.
Jag fick telefontid med doktorn om en VECKA. Hur jag ska klara mig så länge utan att gå sönder av oro vet jag ärligt talat inte.

Efter att det hemska samtalet med sköterskan på Vårdcentralen var avklarat satte jag mig och googlade om mitt tillstånd. Då blev jag ännu mer rädd. Sånt här händer liksom inte unga människor som mig. Jo, det gör det, men det är inte så vanligt som hos lite äldre personer.
Jag mår skitdåligt just nu faktiskt. Riktigt dåligt. Kanske är det inte så farligt egentligen. Kanske är det lätt åtgärdat. Inte fan vet jag. Om det hade varit urakut och skitfarligt borde han väl inte ha skickat ett brev utan ringt och berättat detta eller kanske bokat in mig på en ny tid a.s.a.p? Eller?

Jag tror dock att problemet bottnar i någon annan sjukdom eller åkomma. Av det jag läst kan man dra de slutsatserna. Men jag ska inte diagnosticera mig själv. Det överlåter jag åt doktorn. Riktigt otrevligt är det iallafall. Jag är trött på att vara sjuk! JAG VILL INTE VARA SJUK! Det är ju fan meningen att jag ska vara en ung, frisk kvinna i mina bästa år. Leva livet liksom. Njuta. Inte ha en massa jävla konstiga sjukdomar hit och dit. Fy fan säger jag.

Jag ska iallafall pallra mig iväg och träna ikväll. Behöver tänka på något annat för en stund. Jag hade planerat att fixa lite här hemma idag, normala saker som att diska och vattna blommor och sånt, men direkt efter att jag läst brevet försvann all lust och ork till sådana saker. Och jag skulle dessutom ha pluggat till och från mellan 14.00 och 18.00 hade jag tänkt. Men jag hade aldrig orkat koncentrera mig på det. Never.

Jag får liksom ingenting gjort nu. Sitter och stirrar på en dataskärm och blir orolig över vad som ska hända med mig. Fan. Det är nog bra om jag åker och tränar lite och tömmer huvudet för en stund. Försöka förneka och förtränga tills på tisdag åtminstone. När jag kommer hem från träningen ska jag ta ett bad och sen kolla på Desperate Housewives. För det är väl tisdag idag? Är helt dagvill.

Imorgon väntar ännu en dag med jobb. Gött för mig. Både med tanke på de extra kronorna det inbringar och att jag får tänka på något annat. På jobbet är det sån full rulle just nu att man inte har tid att tänka på sina personliga problem. Det är bra.

1 kommentarer:

sister mary sa...

lugn, bara lugn... ingen idé att oroa sig innan man vet säkert vad han menar, milla. det är säkert ingen fara!